Hur mår svensk psykvård?
avHur mår svensk psykvård?
Det undrar vi efter att ha tagit emot flera liknande berättelser om människor med självmordstankar som sökt hjälp av psykiatrin:
Några har inte lyssnats på.
Andra har lyssnats på men ändå släppts i väg med sina självmordstankar.
Är detta ett fenomen? Ett systemfel? Vad beror det i så fall på?
Vet du mer – har du egna erfarenheter – konkreta exempel?
Hör av dig till oss.
Här är några av de många berättelserna vi fått. De är kortade och anonymiserade.
”Min makes son tog sitt liv för snart två år sedan. Han gjorde ett självmordsförsök och togs efter många om och men in på psykiatrisk avdelning. Han “släpptes” efter ett par veckor vind för våg med en så kallad personlig kontaktperson till sin hjälp. I sonens journaler finns kontaktpersonens träffar med sonen återgivna. Vid varje tillfälle har sonen sagt att han fortfarande var självmordsbenägen, men ingen övrig notis har tagits till det än att en läkare ringt in starkare medicin.
Sonen gjorde sedan ett nytt självmordsförsök i oktober samma år. Efter sju veckor i respirator och levertransplantation avled han. Sjukhuset gjorde en Lex Maria-anmälan och Socialstyrelsen sågas nu sjukhuset totalt.”
”Jag har en son som försökt ta sitt liv genom så kallad Suicide-by-cop* .
Han sköts av polisens insatsstyrka men lever.
Han hade innan detta sökt hjälp flera gånger fått viss kontakt men inte blivit riktigt tagen på allvar.
Det var inte heller första gången han försökte få dö.
Trots det mycket tydliga ropet på hjälp, trots att han dömdes till vård, trots att han som 19 åring får livslånga men och funktionshinder som bara det
kan leda till att man tappar livslusten så har han inte fått någon hjälp förrän efter enormt mycket ”bråk” från vår sida.
Inte heller någon rehabilitering av de fysiska skadorna.
I maj, 7 månader senare så får vi kontakt med
ansvarig läkare och ett möte med honom. I det läget hade han aldrig träffat min son som inte heller hade någon psykolog/kurators kontakt.
Inte bara för min sons skull utan på riktigt för vårt samhälles skull, för våra ungdomar, för att vi alla måste förstå hur det är och att det inte håller vill jag att ni ska granska psykvården.”
Han sköts av polisens insatsstyrka men lever.
Han hade innan detta sökt hjälp flera gånger fått viss kontakt men inte blivit riktigt tagen på allvar.
Det var inte heller första gången han försökte få dö.
Trots det mycket tydliga ropet på hjälp, trots att han dömdes till vård, trots att han som 19 åring får livslånga men och funktionshinder som bara det
kan leda till att man tappar livslusten så har han inte fått någon hjälp förrän efter enormt mycket ”bråk” från vår sida.
Inte heller någon rehabilitering av de fysiska skadorna.
I maj, 7 månader senare så får vi kontakt med
ansvarig läkare och ett möte med honom. I det läget hade han aldrig träffat min son som inte heller hade någon psykolog/kurators kontakt.
Inte bara för min sons skull utan på riktigt för vårt samhälles skull, för våra ungdomar, för att vi alla måste förstå hur det är och att det inte håller vill jag att ni ska granska psykvården.”
(*Men utsätter sig medvetet för en situation där man riskerar att bli dödad av polisen).
”Min dotter tog sitt liv, fick ingen hjälp av psykiatrin.
Varför gör man ej något åt psykiatrin?!”
Varför gör man ej något åt psykiatrin?!”
”Min bror valde att ta sitt liv pga att sjukvården inte lyssnade på honom eller oss anhöriga. Jag skulle kunna komma med skräckexempel angående den sjukvård som bedrivs, jag stred i näst intill två år innan min bror valde den vägen som han ansåg var den enda . ”
Höj lärarlönen
Stoppa lycksökarna