Är diagnoser lösningen?

Ing-Marie Wieselgren, SKL

Vi researchar vidare om den svenska psykiatrin. De flesta verkar vara överens om att det finns stora brister, trots satsningar går det väldigt långsamt.

Ing-Marie Wieselgren, psykiatrihandläggare på Sveriges kommuner och landsting har arbetat inom psykiatrin i 25 år och var bland annat sekreterare för den nationella psykiatrisamordningen.

– Alla skyller på varandra. Det har blivit lite bättre hela tiden, men psykiatrin halkar efter i samhället, säger hon.

Många mejl handlar om diagnoser. ”Den svenska sjukvården är jättebra på att diagnostisera ut patienter”, skriver en kille.

En annan tjej skriver att det tog många år innan hon utreddes ordentligt, fram tills dess hade hon felaktigt behandlas med antidepressiv medicin.

Statistik som Lärarnas Nyheter tagit fram ur Socialstyrelsens patientregister visar att diagnoserna ökar:

• Antalet neuropsykiatriska diagnoser har ökat kraftigt på sex år.

• Fallen av diagnostiserad ”aktivitets- och uppmärksamhetsstörning” (som adhd) hos barn upp till sex års ålder har nästan fördubblats på sex års tid.
• Tittar man på alla åldrar har diagnoserna i gruppen ”aktivitets- och uppmärksamhetsstörning” ökat från cirka 5 000 till 27 000 fall under samma period.
Det har alltså skett stora förändringar de senaste åren på det här området. Vad är din erfarenhet?
Kommentarsregler: Håll god ton, respektera varandra och de personer texten handlar om. Du får kritisera Aftonbladet, men vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som går till personligt angrepp på personer. Läs mer om Aftonbladets kommentarsregler här.

581 kommentarer till “Är diagnoser lösningen?”

  1. Insidepain skriver:

    För mig som är så ung (född 92) är det så svårt. Jag utreddes av BUP och fick diagnoserna depression samt ångest- och panikattacker. När jag var 17 bad jag om en utredning på borderline då jag insåg att mina kraftiga personlighetsdrag i form av utbrott med mera inte hade med min depression att göra. Jag blev ombedd att vänta tills jag slussats över till vuxenpsykiatrin då BUP gärna inte ställer sådana diagnoser på ”barn”. Detta resulterade i att jag felmedicinerades i nästan två års tid och jag mådde allt sämre. När jag väl kom till vuxenpsyk och en ny utredning påbörjades visade det sig snabbt att jag har just borderline personlighetsstörning. Efter detta sattes nya mediciner in och jag fick psykologsamtal 2ggr/veckan och allt blev mycket lättare när jag visste vad jag skulle jobba med.

    Problemet är att mer komplicerade diagnoser är svåra att sätta på barn då barn just är barn som utvecklas och kan ”växa ifrån” vissa beteenden, mogna osv. Allt är ju hela tiden en balansgång…
    Att diagnostiseras är väldigt jobbigt men samtidigt det bästa som hänt mig. Nu vet jag ju varför saker och ting varit på ett speciellt sätt nästan hela mitt liv och jag vet också vad jag själv måste jobba med, såsom min utbrott, separationsångest osv. Sedan att psykiatrin haft allt för dåliga resurser för att hjälpa mig med en ordentlig behandling är en annan femma.

    • Lampan112 skriver:

      Min son fick diagnos vid 5 års ålder och jag har fått beskedet att han kommer ha den diagnosen tills han dör.
      Varför finns ingen uppföljning av detta?

      • Sara Sorensen skriver:

        Kräv det! Gå till någon annan!

        • Kerras skriver:

          Vad är det man vägrar inse, för sig själv eller för barnet?? Att få en diagnos är en lång väg att gå inget som sker på en pisskvart.

      • Werner Birgitta skriver:

        iom det finns en diagnos är det kört för ditt barn, ingen behöver göra något och ditt barn blir utanför resten av livet, ALLA inom skolan ville ha en utredning på min son, jag vägrade det gick så långt att skolan hotade med Soc. jag vägrade…idag är min son 18 år och har det hur bra som helst :) stå på dig med STÖD för ditt barn INTE diagnos. Stor kram till dig Världens bästa mamma och Lycka till!!

        • Simon Ljungh skriver:

          Men är det inte naivt att ge så generella råd – dvs att ALLA ska försöka se till att deras barn inte diagnosticeras. Det är kul att det gick bra för din son med det är ju samtidigt ett vetenskapligt faktum att en stor del av barn med ADHD-diagnoser blir hjälpt av medicinering. Får de dessutom ytterligare vård som de har rätt till (ex. psykoterpi, stöd i skolan) så kan det ju faktiskt bi rätt bra.
          Problemet som jag ser det är ju primärt politiskt – man skär ner på psykiatrin vilket gör att folk (patienter) inte får den uppföljning, information, tid som de behöver.

          • Veronica skriver:

            Simon: Jag håller med dig. Det är naivt _och_ negativt. Inget bra råd där.

          • Anonym skriver:

            Faktum är att massvis av barn som får diagnos ADHD kan också klara sig utan medicin, dessutom visst hjälper medicinen MEN det är mer som en lugnande effekt som dessutom är utrett dåligt med vilka negativa framtida effekter detta får.

            Min teori är fortfarande att ADHD (även tidigare bredare DAMP) skapades för att kunna förklara brottsligt beteende, impulsivitet, hög energi och koncentrationssvårigheter osv. ADHD flumdiagnosställande faller in väl på brottslingar.

            Jag tycker Birgittas råd var bra rent generellt, man ska ALLTID se till att ens barn HELST inte får en diagnos för hon har rätt att det kan förstöra barnet för all framtid, barnet blir mer eller mindre tvångsmedicinerat, hamnar i psykjournaler som följer med till vuxen ålder då även försäkringsbolag ens vill försäkra individen.

            Men sen säger jag också att det finns det som behöver medicin och hjälp, självklart och de SKA få sin hjälp och bli bättre.

            Min rangordning är:
            1. Helst ingen diagnos
            2. Diagnos = terapi
            3. Diagnos = medicin

          • Hoppfull skriver:

            Såg just på SVT play ett program om sömnsvårigheter. Där hävdas att en mycket stor grupp barn sover för litet och som en följd av det ibland feldiagnostiseras med ADHD t.ex. Det är två program som fortfarande ligger ute. Jag föreslår att du ser dem. De gav mig flera aha-tankar och idéer om hur man kan göra. Lycka till
            http://svtplay.se/v/2522506/dodstrott/del_1_av_2?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2529606/sb,p165293,1,f,-1

          • Werner Birgitta skriver:

            naivt kan jag kalla det som många gör, att följa strömmen och bli ”förverkligad” av en diagnos!! jag VET vad jag pratar om har många exempel i min omgivning, där sen barnen/ ungdomarna hamnar i en stark utanförskap som deras diagnos skapat, och medicin?? den fungerar inte för alla och ger biverkningar, men ger ett intryck av ” behandling”…..och politiskt?? vilket skämt! nedrustningen inom psyk har pågått de senaste 25 åren!! ingen som helst vidar utveckling eller varför inte titta in i Norge?? där behandlas alla i en helhet, Kropp + själ + fys miljö och får då en effektiv behandling som också är restriktiv med kem.medicinering.

          • @ roxpace:
            Faktum är att 80% av de som har prövat Metylfenidat upplever någon form av förbättring, enligt många oberoende studier. Vissa klarar sig alldeles utmärkt utan medicin, vilket givetvis måste betraktas som positivt, men allt för många mår helt enkelt så mycket sämre utan medicinering. Jag kan inte tala för alla de miljontals människor som har haft centralstimulantia, men min egen upplevelse var att hela min tillvaro blev avsevärt mycket enklare. Tempot i både kroppen och huvudet drogs ner till mer humana nivåer, humöret var mer stabilt, koncentrationen blev förbättrad, jag hade inte lika stora impulsproblem och tyckte på det stora hela att mitt liv för första gången fick upplevas som något positivt. Det fanns ju tyvärr även en baksida. Jag kunde inte sova ordentligt, tappade aptiten emellanåt och gick ner i vikt.

            Metylfenidat framställdes så tidigt som 1954, och användes till fördel vid ADHD på 1960-talet. Efter 50 år i bruk kan jag lova dig att effekterna är väldokumenterade, och man behöver inte vara raketforskare för att begripa att alla mediciner, oavsett vilken, naturligtvis kan skapa konsekvenser efter långvarigt bruk. Frågan är då kanske snarare om det inte är värt att leva ett drägligt liv, fast kortare, än att eventuellt ”plågas” tills den dagen man dör. Lite extremt uttryckt kanske, men principiellt står jag för det. Problemet är snarare att läkemedelsföretagens propaganda får det att framstå som rena mirakelkuren som botar oss för gott, vilket givetvis är felaktigt. Våra läkare väljer tyvärr också att lita på detta skitsnack fullt ut, eller av ren lättja struntar i att ta reda på nödvändig information innan patienterna (läs medmänniskor) får recepten i händerna.

            Anträffande ADHD och brottslighet så tycker jag att din teori talar emot sig själv lite. Det är för det första nu på senare år som det har pratats om ett mönster inom rättsväsendet, alltså att många interner får bokstavsdiagnoser. Men dokumentationen om ADHD sträcker sig enormt mycket längre tillbaka i tiden än de senaste 7-8 åren. Namnet också för den delen. Jag kan inte riktigt förstå hur du har kunnat dra slutsatsen att någon försöker förklara brottsligt betéende med att de har ADHD? Det är ju snarare så att en hög andel av interner har fått det konstaterat, men det innebär ju inte automatiskt att någon försöker skylla på det för det. Du tror inte att det kan vara en positiv sak om någon får en diagnos och därigenom ett svar på varför de har känt sig opassande i vårt samhälle eller har mått dåligt, dra lärdom av alltihop och kanske eventuellt undvika att begå samma misstag igen? Det funkar naturligtvis inte så till 100% i praktiken, det inser jag, men din teori är ju byggd på att man mer eller mindre försöker skylla ifrån sig alltihop på något/någon annan. Alla brottslingar är inte impulsiva, har koncentrationssvårigheter eller mycket energi heller. Sedan kan jag av egen erfarenhet säga det att det kan ta många år efter en diagnos innan man har fattat vad det egentligen innebär, om man ens någonsin får fullständig klarhet i det. Det gör ju förstås att hela ”läkeprocessen” kan ta en hel livstid.

            När människor ifrågasätter ADHD och dess existens (jag hävdar inte att du har gjort det) så är detta ett starkt hån mot oss som dagligen kämpar i vår vardag för att kunna fungera på ett sätt som alla andra tar för givet.

            Du får dock pluspoäng angående hur dåligt läkare inom psykvården följer upp, eller den obefintliga terapin.

            Jag har för övrigt inte haft några som helst problem när det gäller försäkringar.

          • Tantbjorn skriver:

            Det värsta är att dessa diagnoser av många föräldrar ses som en ”stämpel” nästan som kriminella, och då söker kanske VISSA föräldrar inte hjälp, utan får panik när barnet börjar intressera sig för kriminalitet, alkohol eller blir impulsiva och blir lättledda av personer som ingen normal förälder vill se sina barn ens i närheten av.

            Sen när folk i allmänhet talar om ”modediagnoser” eller att man knarkar ner barnen, det gör INTE saken bättre.
            Lösningen är att folk i allmänhet får rätt information om vad dessa diagnoser gör och förstår vad både mediciner och diagnoserna gör, där har massmedia en VIKTIG uppgift så att föräldrar förstår vad deras barn behöver, och att självdestruktivitet och även i värsta fall självmord bland barn inte alls är ovanligt bland unga som har symptom men inte får behandling.

            Många självmord bland unga personer beror på svårigheter på grund av NPF-problematik, men med rätt hjälp och hjälp INNAN katastrofen är ett faktum skulle dessa barn och ungdomar klara av att hantera situationer och omgivning på ett sånt sätt att dessa beteenden helt eller delvis elimineras.

            Visst kostar det pengar för en tidning eller en tv-kanal att jobba för att FAKTA skall nå ut, men det är möjligt att göra.
            Frågan är då ”hur mycket är en ung människas liv värt i kronor och öre” fråga de som mist sina barn på detta viset enbart för att VISSA läkare är emot på att ge dessa diagnoser, utan går emot vetenskapen och kallar det ”modediagnoser” och därför är snåla med att ställa rätt diagnos, eller anser att medicinerna som kunde räddat den unges liv är överflödiga.

            LÅT DE UNGA FÅ LEVA!!!!

          • Maria skriver:

            Inte sant att det är ett vetenskapligt faktum att en stor del av barn med ADHD-diagnoser blir hjälpt med medicinering. Forskning i USA visar att det inte alls går bättre för de barn som medicinerats. Dessutom vet man inte hur hjärnan påverkas av dessa preparat. Den här forskningen är inget som man i Sverige tycks vilja ta till sig…

          • @ Maria
            Jag menade givetvis inte ordagrant att 80% av alla människor som har ätit Metylfenidat upplever en förbättring, utan de som var med i studierna. Det är svårt, om inte omöjligt, att tag reda på exakta siffror hur bra eller dåligt dessa mediciner fungerar.
            Man testar ju inte alla som äter medicinerna, utan handplockar några få utvalda.

            Min inställning till mediciner vid så låga åldrar är att man bör titta på andra metoder i första hand, eftersom barns hjärnor och kroppar inte är fullt utvecklade. Jag är helt övertygad om att dessa kemikalier är mer skadliga för dem än för vuxna. När jag skrev att många mår så mycket sämre utan medicinering, tänkte jag främst på människor i tonåren och upp i vuxen ålder. Tonåren är ju på många sätt väldigt plågsamt stundtals för alla människor, tänk då för de som har ADHD eller liknande hur detta blir. Det är inte bara hormoner som ställer till det för oss om man säger så.

            Det pågår ständigt forskning om ADHD och eventuella mediciner över hela världen. Det är alltid någon som ifrågasätter forskningen på ett eller annat sätt och det finns ju även människor som ifrågasätter själva diagnosen. Jag tycker att det är bra att upptäckter ifrågasätts ibland så att forskningen på så vis blir mindre fokuserad på vissa detaljer och i slutändan ger bättre resultat. Tyvärr bromsas också forskningen enormt av allt ifrågasättande till höger och vänster. Ingen lägger sig i cancerforskningen, AIDS-forskningen eller andra svåra sjukdomstillstånd, där hjälper man så gärna till. Och trots att det faktiskt finns andra sätt att bota cancer på än strålbehandling eller cellgifter så används bara det. Människor dör trots behandling, men alla verkar lita på sjukvården och forskningen i det avseendet ändå. Man ger dessa dödliga gifter även till barn och det är ingen som ifrågasätter det. Det är ingen som vet hur den behandlingen påverkar ett barn på sikt heller, för det har man inte brytt sig om att kolla överhuvudtaget.

            Frågan är då om det inte är värt ett försök i alla fall, eller är ADHD ett undantagsfall för dig?

          • Lindaneldemyr skriver:

            Jag håller med dig Simon..det är inget fel med att få en diagnos.. Det kan vara såå skönt att få svar på så många frågor..lära sig acceptera och veta vad man kan göra för att underlätta osv… Jag som barn fick bra betyg trots att jag ”blarrade” hela tiden och hade svårt att slutföra saker.. Jag hade många andra tillgångar..var mycket social osv..men nu som vuxen känner jag att TÄNK om jag fått hjälp redan då?? Då hade jag kunnat bli något mycket mer.. Jag hade kanske orkat med mina drömstudier..och sluppit alla onödiga skulder & csn på allt jag inte kunnat slutföra… Att det finns hjälp att tillgå redan som liten är bra.. men självfallet ska det vara frivilligt..ingen ska stoppa ens barn i fack utan korrekt utredning…

        • Kickan skriver:

          Usch….det kändes som ett obehagligt råd…Jag har en dotter på 22 som utreddes för ADHD redan vid fem års ålder. I dag är hon en fantastisk ung dam med karriär, hus och familjeplaner. Men livet har INTE varit spikrakt. Dock har diagnosen hjälpt henne, främst till att förstå sig själv. Du får det att låta som att man ska skämmas om man har ADHD? Hon har valt att se det som en tillgång…:-)

          • skåningen fr dalarna skriver:

            Jag är en tjej på 20 år och jag mådde sä dåligt för jag halla tiden trode det var något fel på mej… Men det vissa sej att jag hade adhd och den diagnosen fick inte jag förens år 2006 och nu mer ser jag mej som en vanlig männsiska igen och glad och jag har funnit mej själv igen och är glad för det sen också för jag har kunnat klara av saker som jag inte gjort förut och har jobb och fästman så jag förstår vad du menar om din dotter.

          • Insidepain skriver:

            Håller helt och hållet med! Sedan 8 års ålder har jag känt att det är fel på mig osv. när jag fick min diagnos så klarnade allt och idag har jag 100ggr lättare att jobba med mig själv en tidigare för nu vet jag varför jag reagerar som jag gör. självklart ska man inte ställa diagnoser från höger till vänster, alla har olika personlighetsdrag och så är det ju att vara människa. det är dock skillnad när ett personlighetsdrag eller ett beteende övergår till ett sjukdomsdrag som man inte kan hantera! att min mamma tog mig till BUP är jag evigt tacksam för!

            Finns inget som säger att man är en dålig förälder för att man söker hjälp för sitt barn, snarare visar det på en styrka att kunna säga att ”Ja, jag är mamma/pappa men bara människa och detta är långt över min erfarenhet och jag vill ge mitt barn bästa möjlighet att må så bra som möjligt!”

          • majou skriver:

            intensiv diskussion:) Schizofreni och personlighetsstörningar har man oftast livet ut, i övrigt är alla andra tillstånd fullt möjliga att ”bli av med”. MEN en diagnos förklarar nästan aldrig ett beteende, jag kan inte förstå det här tänket att ”ja men NU förstår jag varför jag reagerar såhär”. Det är ett totalt cirkelresonemang!! Diagnoser är subjektiva, olika läkare skulle sätta olika diagnoser på samma patient, diagnoser har en enorm överlappning mellan varandra etc etc. Köp DSM och läs själva.
            Min erfarenhet är att en diagnos både kan hjälpa och stjälpa, en felaktigt ställd diagnos eller en omotiverad diagnos stjäljper förstås alltid!! Det finns mkt bra litteratur skrivet kring detta, stigmatisering kring diagnoser etc.

          • Tantbjorn skriver:

            Det är ju sant att ADHD även har positiva effekter, men de försvinner ju inte bara för att man tar en medicin, men däremot gör medicinen att man dels får ut maximalt mycket av de positiva sidorna, och dels att de negativa sidorna försvinner, eller minskas radikalt.
            Utan mediciner mot ADHD, så hade jag troligen inte levt idag, alkoholen var det enda som dövade ångesten och rastlösheten, och enda vägen ut ur missbruket som jag visste om var vägen in genom kyrkogårdsgrindarna.
            Sedan 10 år ungefär har jag fått medicin och har hittat en TREDJE väg ur missbruket, förutom det har jag insett att det FINNS folk som dels bryr sig om mig, och gläds åt att jag inte sakta tar mitt liv, genom att mer eller mindre medvetet ta mitt liv genom att helt enkelt supa ihjäl mig.
            Men jag kan INTE förneka att tankarna på att det höll på att gå så långt faktiskt fanns, men att jag inte brydde mig, idag klarar jag mig UTAN medicin om det skulle behövas, nu har jag ju haft tid på mig att se omvärlden som den verkligen ÄR, och hunnit lära mig att ivarjefall hjälpligt kunna leva ett normalt liv och till viss del stänga av destruktiva tankar och impulsiva handlingar.
            Så TROLIGTVIS kan jag använda det jag lärt mig under medicineringen, men jag behöver ÄNDÅ medicinen till liten del för att dämpa ångest och rastlöshet, samt i synnerhet negativa känslor som exempelvis att jag lätt blir uttråkad.

          • Lindaneldemyr skriver:

            Jag ska göra en utredning nu i oktober på adhd samt add & posttraumatisk stress.. I mitt fall har det varit mer framgång som jag är än det motsatta.. och det finns många framgångsrika människor med diagnos likväl med mer brokig bakgrund.. Jag har själv lyckats med massor.. men nu önskar jag bara mer förståelse för att stötta min dotter som brås på mig..jag vill stötta henne där ingen fanns för mig… Alla oberoende diagnos eller inte bör söka mera djup i sig själv..men det är inte förrens vi måste vi lär oss..men det är såå nyttigt för ALLA.. Lycka till för din dotter..

        • Jag tycker att det låter helt idiotiskt som förälder att sätta sig på tvären som du gjorde. Det verkar ju snarare handla om din egen stolthet än att se till ditt barns bästa, och vad är det för råd att ge till en annan förälder med ett diagnosticerat barn? Varför skulle någon hamna i mer utanförskap för att han eller hon har en diagnos? I min verklighet är det värre att bli kallad asocial för att man inte passar in i de sammanhang där normens snäva inrutning kräver att man ska uppföra sig på lämpligaste sätt. Det var nämligen vad bl.a skolan och andra vuxna kallade mig för under tonåren, och då var jag inte nödvändigtvis ‘värre’ än andra barn som hade det problematiskt. Den ”stämpeln” är svårare att tvätta bort, det kan jag försäkra dig om.

          Det är ju bara att gratulera att det slutade väl för din son, men det kunde lika gärna ha blivit precis tvärtom. Barnen kan behöva föräldrarnas stöd även i vuxen ålder, särskilt om de har bokstavsdiagnoser eller andra svåra funktionsnedsättningar. Stöd skall med andra ord alltid finnas till hands för behövande, och en diagnos har tydligt visat sig hjälpa personerna att förstå sig själva och hur de fungerar. Jag kan inte se något negativt i det. Det är ju vad man själv gör det till framför allt. Vad allmänheten tycker om det är väl ändå irrelevant? Jag bryr mig personligen inte om dem som snackar skit om exempelvis ADHD, och anser att det är något påhitt av allehanda orsaker. Det enda som spelar någon roll är hur jag mår och hur väl jag fungerar. Det borde vara allas inställning och målsättning. Jag kan inte precis påstå att min diagnos har varit skälet till att jag inte har fått de jobben jag velat ha, hur andra har behandlat mig eller om jag blir bemött med respekt eller inte. Det som har satt de största hindren för arbete är utbildning. Eftersom jag hade stora koncentrationssvårigheter och inte kunde hålla tillbaka mina impulser i skolan, blev allting bara pannkaka. Hade jag fått diagnosen redan då, kanske jag hade hunnit göra något åt alltihop innan det förstördes helt.

          Alltså kan en diagnos sätta allting i ett helt annat perspektiv och kanske vara den enda räddningen för vissa människor.

          Den s.k. ”normen” som finns i vårt samhälle är ett skämt och jag kan i många fall tycka att vanliga, väl fungerande människor, är de som har de riktigt stora problemen. Att anstränga sig så hårt för att bli en produkt av en hungrig maskin är inte vad jag kallar normalt.

          • Tantbjorn skriver:

            Jag är ganska öppen med min ADHD sedan jag fick diagnosen, och finns det sen vänner som skulle vända mig ryggen på grund av det, då reduceras de direkt till maximalt bekantar.
            Och när det gäller mina barn så skulle jag VAD det än var för problem de hade, hjälpa dem och stödja och helt strunta i vad folk skulle kalla mig.

            De som INTE tål att man vill sina egna barns bästa, är den sortens människor som mer än gärna får stöta bort mig, för OM någon ser ner på mig för att jag gör rätt mot mina barn, och ser ner på mig för det…då skulle de bara veta hur jag ser på dem.

            Att INTE söka hjälp om barnen riskerar att fara illa oavsett om det är på grund av en NPF-diagnos, eller en fysisk diagnos eller vad det än är (i synnerhet om det beror på att man är rädd för vad folk skall säga) kallar INTE jag för att ens bry sig om sina barn.
            Vi är vuxna (eller borde vara det) när vi skaffar barn, och att höra en vuxen människa offra sina barn, för att någon säger ”modediagnos” eller ifrågasätter medicinerna utan att veta något, är beklämmande och inte ens moget…VAR STOLTA och STARKA istället, och var inga veklingar det skulle jag vilja säga till ALLA som inte vågar testa sina barn mot skador som kan bli väldigt allvarliga om man inte avhjälper det.

            Jag VET att detta också är vad du vill säga, och till min glädje är det fler än vad jag trodde som har samma inställning, men fortfarande är det ett problem när lika många anser att barn skall fara illa enbart för att folk som inte vet vad saken handlar om skall ”hugga sanningarna i sten” sanningar som vi med erfarenhet i ämnet inte ens är i närheten av att känna igen oss i.

        • Tantbjorn skriver:

          MYCKET dåligt råd, så skulle du väl knappast säga om det rört sig om en fysisk åkomma?
          Varför skall barnet må dåligt från vaggan till graven enbart för att inte DITT barn inte hade någon diagnos?

          Om ett barn har en åkomma som kan ge bestående men oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, då är det TOTALT oansvarigt att INTE söka hjälp eller ta reda på vad som är fel.

          Den som INTE söker vård som barnet kan behöva bryr sig INTE om sitt barn, och då SKALL faktiskt socialen på goda grunder undersöka föräldrarnas lämplighet att ta hand om barnet.

        • Therese 20 år. skriver:

          Jag älskar alla mina diagnoser och mediciner!!! :D.. För INNAN jag hade allt det var jag utfryst, mobbad mm.. I tonåren precis innan mina utredningar blev klara tänkte jag döda mig själv, men nu när jag fått mina mediciner som hjälper mig att leva, förstå, klara av saker som andra ”haha, normala” kan.. Jag har ADD och jag är jääävligt stolt över den jag är, och jag får all hjälp jag behöver :)

        • Jan skriver:

          Jag och min fru har tvärt om kämpat för att FÅ en diagnos för våran son (ADHD, idag 9 år)). Med medicin kan han nu tillgodogöra sig lektionerna, han stör inte dom andra, han orkar lyssna på vad fröken säger, har fått kompisar, orkar göra läxan efter skolan, kan vara med på fritidsaktiviteter (kan vara stilla och lyssna/förstå instruktioner) Han har även autistiska drag fast den diagnosen har dom inte velat sätta än (du är berättigad till ännu mer hjälp med autistiska drag).
          Tack vare diagnosen har han en assistent på 50% som stöd när det kanske behövs lite extra förklaringar inför en uppgift.
          Han hade säkert klarat sig utan diagnos och medicin men då fått gå om flera klasser om han ens skulle klara att slutföra grundskolan än mindre klara gymnasiet.

        • Ledsen pappa skriver:

          Jag har försökt få en diagnos på våran dotter i flera år, men eftersom hon är myndig (och själv anser att hon inte har några problem) så kan jag inget göra. Hon gick hos unga vuxna i nästan 2 år, och hennes psykolog där sade att hon hade en liten utvecklingsstörning, men hon skickade aldrig våran dotter på utredning. Jag försökte även tala med kurator/skolsköterska i gymnasiet där hon gick, men även där fick jag reda på att våran dotter måste söka själv. Socialen i staden där vi bor har heller inte ‘brytt’ sig, trots att vi varit där ett flertal gånger. Dem sade bara att hon måste söka via öppenvårdteamet. När vi sade att hon inte själv inser sitt problem, så sade dem att det inte fanns några alternativ. Så jag tycker att man MÅSTE passa på att göra iaf en första utredning innan barnet blir myndigt, efter det så är man som förälder helt maktlös. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla dessa år som hon inte fått hjälp, missat så mycket som ‘normala’ tonåringar får uppleva.

          • Lindaneldemyr skriver:

            Blir verkligen berörd av det du skriver..fruktansvärt.. Vi har tydligen drag genetiskt från min pappas sida..asbergers, add, adhd mm…Jag ska själv göra utredning nu i höst..jag är 36.. Min syster dotter har fått hela sin skoltid förstörd..ingen hjälp..ingen uppbackning.. Nu är hon myndig, slutat skolan med icke godkänt i massa ämnen.. Hon inser inte och vill inte inse.. Nu äter hon medicin mot adhd men vill inte jobba, inga ambitioner..och vill flytta..men syrran får ingen hjälp av soc eller andra.. Och HON är nu helt slut..samtidigt får andra dottern diagnos add..även anhöriga till barn måste få stöd..och ek. hjälp

          • Anzo skriver:

            Känner tyvärr igen det så väl, jag har själv ADHD (fick min diagnos vid 19 års ålder), mina föräldrar hade hela mitt liv haft på känn att det var något som inte stämde. De försökte på alla sätt och vis få mig utredd, men fick bara höra att jag var lite efter men att jag skulle växa ikapp, jag har kämpat mig igenom hela min skolgång, högstadiet och början på gymnasiet gick jag upp tidiga mornar och slet med skolan till sena nätter för att sedan knappt kunna sova, när jag andra året på gymnasiet skulle göra Nationella provet i svenska fick jag svar från min svenska lärare att jag skulle gå på special svenska då de tyckte att resultatet av provet stämde in på dyslexi, kom till en special lärare som på en gång kunde resultera att jag inte hade dyslexi. Jag satte mig ner och pratade med mina föräldrar då jag själv började inse hur mitt liv hade varit, att jag inte kände mig som alla andra osv, mina föräldrar begärde då att skol läkaren skulle göra ett visk test, där de kunde utgå ifrån att de borde göra en adhd utredning på mig, fick min diagnos och tillslut fick jag behandling kombination av måde medicinering och terapi.

            För mig var det en lättnad att få min diagnos, jag började äntligen förstå mig själv, samt med rätt behandling började jag även förstå hur världen och samhället verkligen fungerade, det var som att få ett par nya ögon.

            Tyvärr så är det ofta av räddsla som folk inte vill utredas, de är ofta rädda för vad en diagnos kan ge för ”stämpel”. Då det snarare borde vara tvärtom, då man har möjlighet att kunna få all hjälp i världen för att kunna leva ett sådan ”normalt” liv som alla andra. Jag har flera i min släkt som jag misstänker har adhd, men som inte vill utredas på grund av räddsla, samt pga att de inte får uppbackning av sina familjer. En av mina släktingar som jag misstänker med Adhd har det för mig varit som att sen en film av sig själv spelas upp innan jag fick min diagnos.

            Det jag försöker säga är att även om din dotter just nu inte vill inse att hon kanske har ett funktionshinder och att få det på svart och vitt bara kan hjälpa henne nu och i framtiden. Att göra en utredning är inget som bits, har man något så kan man få hjälp, har man de inte, nej då har man fått det bevisat att man inte har något.

            Även om det är svårt och tufft så ge inte upp, om hon nu har ett funktionshinder så kommer hon förhoppningsvis inom snar framtid börja acceptera det själv och ta det första steget.

            All Lycka till

        • Cacamillaalmqvist skriver:

          Tyvärr är det så. För att få hjälp och stöd så ”måste” man ha en diagnos. Vissa får det bättre när man får veta varför man mår som man mår. Men för andra är det inte så.

        • gäst skriver:

          Det är inte alltid det är den bästa lösningen heller. Har en bekant vars mamma vägrade att utreda honom. Han förstod inte vad det var för fel, varför han blev utanför. Efter mycket om och men så ville han tillslut själv bli utredd och fick då diagnosen aspergers syndrom. När han fick reda på det så började han ändra sig då han fick reda på varför han var annorlunda och är en helt annan människa idag. Den här utredningen gjordes när han var 20 år gammal och har blivit mobbad som barn på grund av att han inte blivit utredd tidigare.

      • Majou skriver:

        intensiv diskussion:) Schizofreni och personlighetsstörningar har man oftast livet ut, i övrigt är alla andra tillstånd fullt möjliga att ”bli av med”. MEN en diagnos förklarar nästan aldrig ett beteende, jag kan inte förstå det här tänket att ”ja men NU förstår jag varför jag reagerar såhär”. Det är ett totalt cirkelresonemang!! Diagnoser är subjektiva, olika läkare skulle sätta olika diagnoser på samma patient, diagnoser har en enorm överlappning mellan varandra etc etc. Köp DSM och läs själva.
        Min erfarenhet är att en diagnos både kan hjälpa och stjälpa, en felaktigt ställd diagnos eller en omotiverad diagnos stjäljper förstås alltid!! Det finns mkt bra litteratur skrivet kring detta, stigmatisering kring diagnoser etc.

        • Insidepain skriver:

          Är du diagnostiserad själv Majou? För om du inte är det tycker jag att din kommentar är något obehagligt då vissa av mina beteenden ligger i att jag har just en personlighetsstörning! Jag ska ta ett exempel: Jag kan få en intensiv våg av ilska som sköljer över mig innan jag själv knappt hunnit reflektera över vad det är jag är så arg på. Detta gör att jag nästan helt och hållet tappar fattningen och får svårt att andas, skakar osv. man kan lugnt säga att jag ser rött.

          Under hela min uppväxt har jag fått höra ”men skärp dig flicka! du får faktiskt ta och lära dig att behärska dig!” Det är ett ganska hårt slag när man inte KAN eftersom kroppen reagerar innan hjärnan så att säga… Jag har många gånger fått höra att jag är omöjlig osv osv. Jag har ofta känt att det är fel på mig men hur jag än försöker så kan jag inte hantera min ilska. Jag har aldrig förstått varför jag reagerar som jag gör och jag tycker inte det är roligt på något sätt att gå runt och vara arg hela tiden. Att leva med ”taggarna utåt” är väldigt påfrestande och stressande för psyket och kroppen.

          När jag fick min borderlinediagnos och jag fick lära mig mer om den, träffa läkare och medicineras samtidigt som jag fick psykologsamtal. Ja då förstod jag varför och nu har jag en helt annan utgångspunkt att lära mig hantera det. Så snälla, tala om för mig igen att jag har fel.

          • Anonym skriver:

            ”Borderline” är ju ingenting permanent eller fysiologiskt så jag förstår inte riktigt invändningen.

            Vad ”borderline” betyder är ju i princip att man inte förmår hantera känslor och således är känslostyrd, vilket i regel har sin grund i traumatiska upplevelser. Sedan är olika människor olika känsliga och tenderar till olika reaktionsmönster, men jag tycker att det är fel att fokusera på personer istället för relationer.

          • Majou skriver:

            Det enda jag sa var att en diagnos inte kan förklara ett beteende, och det kan det inte heller. Detta betyder självklart inte att en som har fått diagnosen borderline borde kunna skärpa sig. Jag är väl bekant med hur borderline fungerar och hur destruktivt det kan vara efter många års arbetserfarenhet. Det var verkligen inte det jag sa. Det enda jag sa var att det är beteendet som ligger till grund för diagnosen, tex det du beskriver, inte diagnosen som orsakar beteendet per se. Och det blir ett cirkelresonemang när man resonerar på det viset. Diagnoser (de flesta) är bara ett namn på en samling symtom, sen finns det givetvis en massa underliggande faktorer som ger symtomen, men det är inte diagnosen som orsakar dom, är du med? Att förstå varför kan t.ex. handla om uppväxt miljö eller hur man upplever världen eller tolkar omvärlden eller varför man reagerar så starkt på vissa saker, och det svaret heter inte borderline.

            Och ja, det är så att personlighetsstörningar hör till de mest svårbehandlade tillstånden, tyvärr. T.ex. borderline kan ju medicineras men om det är fråga om en livslång medicinering så kvarstår ju diagnosen i någon mening.

          • @ RupertGiles
            Alla sjukdomstillstånd, psykologiska som fysiologiska, kan vara permanenta även om behandling ges. Det finns gott om litteratur om du är särskilt intresserad av detta. Huruvida Borderline är botligt eller inte är omdiskuterat, men de som faktiskt lider av det är nog större experter på sin egen kropp än vad du är. Psykologiska sjukdomstillstånd uttrycker sig väl fysiskt i allra högsta grad eller? Jag avskyr detta tänkandet när man separerar psykiska problem från de fysiska, allting utspelar sig ju i samma kropp! Det är en kroppsdel som strejkar hur man än vrider och vänder på det.

        • Tantbjorn skriver:

          Jasså detta var verkligen en nyhet för de flesta tror jag, eftersom den som har erfarenhet och känner till de olika symptomen ser att de flesta skiljer sig ganska radikalt från varandra, exempelvis Schizofreni ger psykoser och en psykos kan man ALDRIG ta miste på, medan den som har ADHD inte får psykoser.
          Schizofreni ger ofta paranoia, en som har ADHD är så godtrogen att det ofta leder till direkt farliga situationer.

          Den som har Autism drar sig undan andra människor, och är väldigt besvärade av nya människor och situationer, medan den som har ADHD är onormalt öppna och skrämmer ibland bort okända människor genom att vara påträngande, samt kastar sig in i situationer de inte ens vet om de kan klara ut, utan att ens tänka på konsekvenserna.

          Att då läsa någon skribent som tjänar pengar och vill bli berömd genom att inte ens känna till det som är så grundläggande att de flesta anser att det är ren allmänbildning på basic-nivå, det känns inte alls så intressant.

          • Majou skriver:

            du missförstod mitt inlägg fullständigt. Jag har aldrig påstått att autism och schizofreni/psykos skulle likna varandra,de ligger ju inte ens på samma axel?! Psykossjukdomar är axel I, autism är en utvecklingsstörning = axel II. MEN faktum är att DSM har låg reabilitet och det är väldigt vanligt att ha flera överlappande diagnoser (detta sker antagligen delvis därför att man grupperat symtomen fel från början), men då givetvis inte diagnoser som är så skilda som varandra som schizofreni och autism. Möjligtvis kommer detta delvis rättas till när DSM V kommer ut. Hade du varit inläst på forskningen som gjorts kring DSM hade detta inte varit något nytt, inget ont menat.

          • Majou skriver:

            I övrigt så är psykos en DEL av schizofreni, inte något som schizofreni orsakar.

      • Sexyback skriver:

        Kräv det.

      • Sexyback skriver:

        Kräv det.

    • Anonym skriver:

      Jag skall utredas för just Borderline och jag har nyligen fyllt 40 år.. Ibland kan man verkligen undra VARFÖR det skall behöva dröja så länge? Jag vet ju redan? (Skall utredas även för Aspergers btw…)

    • guest skriver:

      Jag läste mycket om olika psykiska diagnoser. Föreslog sedan för ett antal läkare jag blivit ”bollad” mellan, att jag tror jag är bipolär. Jag kände igen mig i allt jag läste, och det gjorde att jag fördjupade mig ännu mer. Det tog 6 år, innan jag fick ngn att faktiskt lyssna!

    • guest skriver:

      Jag läste mycket om olika psykiska diagnoser. Föreslog sedan för ett antal läkare jag blivit ”bollad” mellan, att jag tror jag är bipolär. Jag kände igen mig i allt jag läste, och det gjorde att jag fördjupade mig ännu mer. Det tog 6 år, innan jag fick ngn att faktiskt lyssna!

  2. johanfredrik skriver:

    Psykologer/läkare ställer gärna diagnoser som Asperger eller ADD, men efter-behandlingen brister.
    Kristina, läs i tidskriften Modern Psykologi om inflationen av psykiatriska diagnoser och kritiken mot den nya DSM-manualen.

    • Insidepain skriver:

      En psykolog har inga som helst rättigheter att ens GISSA en diagnos? Det ska en psykiatriker göra!

      • KBT-psykolog skriver:

        Det är helt och hållet felaktigt!

        • Insidepain skriver:

          Det är den informationen jag fått när jag var tvungen att vänta på min diagnos i 3 månader pga att min psykiatriker var på semester. Jag träffade då enbart min psykolog (som då gav mig infon)

          • Marie Andersson skriver:

            Grattis! Jag fick vänta 8 ÅR på min utredning om jag hade ADD, ADHD, osv….

          • KBT-psykolog skriver:

            Tyvärr alldeles felaktigt. Du har fått helt missledande information.

          • BipoADHD skriver:

            Låter faktiskt helt galet. Oftast utreder ju psykolog, men antar att denne bollar med psykiatrikern som sedan kan fastställa. Kanske detta som hänt?

      • Datsura skriver:

        En psykolog är specialist på psykiska sjukdomar och även specialiserad att arbeta med just DSM.

        • Insidepain skriver:

          Så långt är jag med! Det är ju det dom arbetar med! men som jag förstått det får dom inte lov att sätta en diagnos. När jag gick utredning på både BUP och vuxenpsyk så fick min psykolog inte ens lov att uttala sig om min kommande diagnos, inte ens när utredningen var färdig. Jag var tvungen att vänta på ett läkarsamtal. Är det olika på olika mottagningar/ i olika län?

          • Martin skriver:

            Ja det är olika. Men jag som psykolog har ett ansvar att ställa diagnos på en pat jag ansvarar för. Och gör jag en np utredning så är det direkt tjänstefel om jag som utrett och har mest kunskap om patienten och diagnosen inte sätter den. Det är bara maktaspekter bottnat i kultur som gör att vissa mottagningar inte har dessa riktlinjer. Finns dock ingen lag eller nationell riktlinje. Alla leg yrken har eget yrkesansvar och i det ingår diagnostisering.

          • Majou skriver:

            http://www.psykologforbundet.se/SiteCollectionDocuments/Yrket/Artikel_diagnos.pdf Det finns en väldigt gammal schism mellan läkare och psykologer där psykologer trad har mkt sämre status. På vissa arbetsplatser kan det ta sig uttryck i att man begränsar deras ansvar och vad dom får göra (trots att psykologer faktiskt har OTROLIGT mkt mer kompetens inom området, något som slog mig efter att ha varit med på en läkarkonferens efter 3 års psyk studier och fullkomligt storknat över hur lite dom kunde). En psykolog får dock aldrig ställa en medicinsk diagnos utan samråd med läkare och den gränsen är inte helt uppenbar ( se länk)

          • Tantbjorn skriver:

            Du har HELT rätt, ENDAST en psykiatriker har rätt att ge en sån diagnos eftersom han är expert inom just det området, alltså blir det inte giltigt om en allmänläkare eller psykolog ställer diagnosen, och behandling för en ogiltig diagnos är HELT omöjlig att få rent praktiskt.
            Det är i princip samma sak som en vanlig kirurg skulle ge sig på en invecklad hjärtoperation eller om en allmänläkare skulle göra det, givetvis så skulle dessa INTE ens försöka sig på något sånt.
            Det är samma när det gäller diagnoser som är psykiska, en psykolog kan OMÖJLIGT ställa en diagnos men han kan leda olika tester och låta en psykiatriker, sammanställa testerna.
            Och vare sig behandling eller medicin kan sättas in förrän en psykiatriker ställt diagnosen och godkänt den.

          • Majou skriver:

            men snälla TANTBJORN, jag är ledsen men det du skriver stämmer inte. Hade du klickat på min länk i inlägget ovan ditt som beskriver en dom från kammarrätten så hade du vetat det. Läs domen och återkom sedan. Vidare får läkare inleda behandling, tex sätta in anti-depressiva utan samråd med psykiatriker. Däremot får givetvis en psykolog aldrig skriva ut medicin. Vidare får psykologer både utföra OCH sammanställa tester (tex WAIS, Reys etc etc) OCH komma med ett utlåtande, för detta krävs inga psykiatriker. Med reservation för vad du menade med en ”sån” diagnos.

        • Ros skriver:

          Du glöm inte att han ljuger ihop diagnoser ur DSM bibeln också på löpanden band principen. Och han har 374 diagnoser och ta till så han inte ska åka fast för lurendrejeriet heller. Skaffa dig kunskap om vad de håller på med så har de mindre möjlighet och lura dig i slutändan.

      • Anonym skriver:

        Känner snarare att huvudproblemet inom svensk psykiatri är att där går omkring en massa psykiatriker och psykologer som ännu inte fått någon diagnos.

        • Cata skriver:

          Ja, kan man inte diskutera på en normal nivå är det ju lätt att slå under bältet. På vilket sätt bidrar den kommentar till något i den här debatten?

    • Kristina Edblom skriver:

      Tack för tipset!

    • Tantbjorn skriver:

      MODERN psykologi, tack för att du tipsat mig om vad jag INTE skall köpa.
      En tidning som skriver om ett specialämne skall ha insikt i vad de skriver om, och att påstå att det går inflation i diagnoser bygger mer på fördomar än kunskap, själv är jag intresserad av ämnet men nu VET jag att ”Modern Psykologi” inte ens är värd priset om man så får den gratis.

      Det finns folk som tydligen tycker att det är bra om folk lever i misär, tar sina liv, eller super ihjäl sig eller dör av droger, bara de INTE får rätt hjälp att leva ett lika bra eller bättre liv som alla andra…att då en tidning underblåser ett sånt synsätt kallar sig för ”modern Psykologi” är helt otroligt, och det är inte seriöst.
      Frågan är vilken sekt som sponsrar eller ger ut en sån tidning?

      • Dajana skriver:

        Jag tycker det är bra att man utreder och att folk i allmänhet får mer vetskap om psykiska sjukdomar. Många förknippar ofta psyk med gamla skrämsel historier o filmer, för att förstå måste man först veta. Människan är ett nyfiket djur, även om de kanske ”gottar” sig i andras liv så lär de sig ngt o ju mer man pratar om det desto mer lär vi oss när vi utbyte kunskaper.

  3. Sara skriver:

    Hej!
    Jag kan inte se att förändringar har skett. Mamma har legat inne flera ggr på psyket.
    Psykakuten; Trots att mamma vid flera tillfällen försökt att begå självmord är det inte tillräckligt för att tvångsinlägga henne. Läkarna frågar henne hur hon vill göra; läggas in eller inte. I det tillståndet min mamma befinner sig i kan inte hon få avgöra vad hon vill. Hon kan ju inte sköta sig själv eller fatta beslut. Hon har också fått en påse med olika tabletter i av en läkare som hon skulle ta med hem och prova själv hur det kändes. Den typ av tung medicin som min mamma skulle prova själv ska normalt ske på inneliggande patient med nogrann övervakning.
    Det finns heller inte avtal med olika behandlingsställen för att från psyket få en plats innan man kommer hem. Idag läggs stora krav på anhöriga att de ska sköta de psykiskt sjuka i hemmet.
    Min mamma har inte fått någn diagnos trots detta medicineras hon bla med lithium.
    Det finns hur mycket att skriva som helst inom detta område.

    • Veronica skriver:

      Är det faktiskt så att när man utbildar sig till psykolog och pluggar för mycket så blir korkad och dum i huvudet???? Ja jag låter inte mogen, men en viss ilska av ett utbrott kom ivägen.

    • Anonym skriver:

      Modern psykologi är inte mycket vetenskap utan snarare en mängd experiment och antagande, ofta testas olika mediciner på patienter tills de får den effekten vården önskar vilket är horribelt.

  4. Gäst skriver:

    Diagnoser är lösningen om det innebär att man får rätt stöd baserat på diagnosen. Men i mitt fall gällande mitt barn som diagnostiserades 2008 så har ingen hjälp funnits tillgänglig. Och nu när mitt barn äntligen är LVU-omhändertagen och ska få behandling, ja då bestämmer sig socialtjänst för att göra en NY utredning…till vilken nytta då? Om den första inte ledde till några åtgärder, ska då en ny utredning göras på skattebetalarnas kostnad?

    • Tantbjorn skriver:

      Kanske det finns en misstanke om dubbeldiagnos, eller att man inte haft uppgifter som behövdes när man ställde diagnosen först?
      Om man skall göra en ganska förenklad jämförelse, då kan man säga att en patient söker för smärtor i foten, läkaren hittar en spricka och ser det som en trolig orsak till smärtan.
      Ingen lämnar mer information än så och läkaren hittar ingen annan förklaring.
      Efter ett tag är det någon som berättar att patienten har för ovana att slå sig med en slägga på foten, då ser han att det finns ett själv-skadebeteende som orsak, då måste han komplettera genom att sätta ”självskade-beteendet” som orsak och arbeta med det.
      För problemet var inte sprickan i sig, utan orsaken till den även om ”ont i foten var rätt diagnos”.
      På detta sätt så kan diagnoser misstolkas, och kommer det då in nya uppgifter, bör man kanske därför utreda en gång till så att man får en klar bild och kan ge den bästa hjälpen.

      Detta gäller även inom psyk.

  5. Knasen skriver:

    Hejsan.
    Äntligen efter 38 år har jag fått Adhd utredning och diagnos och medicin och mitt liv har totalt vänt!
    Jag har varit i kontakt med Bup sen 7 års ålder. Efter som jag inte är överaktiv (snarare underaktiv) och tjej så skylldes alla mina problem på föräldrarnas skilsmässa och mamma som hade svårt att sätta gränser och alkoholist pappa.
    Tragiskt att det tagit så många år.
    Tyvärr ville alla få mig till att jag var deprimerad och utbränd och fick antidepp mediciner. Totalt felaktigt. Jag blev bara tröttare och mådde ännu sämre under dessa åren.
    Jag läste en artikel i tidningen om en kvinna med Adhd och kände direkt att det står ju om mig… gick till min samtalskontakt på psyk och hon höll med mig. Sen fick jag utredning!!
    Det bästa som kunde hända mig var att få en diagnos!
    Blir så irriterad på dom som säjer att diagnoser sätts alldeles för lätt.
    Äntligen förstår jag varför jag har haft sådana problem i skolan och varför jag alltid hamnat i fel sällskap.
    Nu har jag sambo, 2 barn, villa och Volvo och driver 3 framgångsrika företag :-).

    • Marie Selsfors skriver:

      GRATTIS, bra jobbat!!! :)

    • Marie Andersson skriver:

      GRATTIS, bra jobbat!!! :)

    • yzzi skriver:

      Jag bir så glad när jag läser att det har gått bra för dig :-)
      har en dotter som är 20 år känner precis igen det mesta som du skriver. Vi fick hennes diagnos ADD/ borderline förra året.
      Hon fick medecin helt annan människa, hon som du tillbakadragen tyst inget väsen av sig skitdåliga betyg och skyllde på dålig relation till pappan osv osv. MEN hon tog körkort förra året haft det snart 1 år hon är SÅ lyckligt :-) och pratar ofta om det, så det är jätte kul, tyvärr har hon ingen utbildning och är trött på skolan efter allt som varit men…. det blir bra, det ordnar sig säkert till det bästa.

      Lycka till med dina företag :-) det är jätte kul, då finns det hopp.

    • johanfredrik skriver:

      Diagnoser är en hjälp för vissa personer men inte alla.
      Du har sambo, två barn och tre framgångsrika företag….
      De flesta med diagnoser har inte din framgång och sambandet är inte glasklart precis.
      Vad gäller felaktiga/tveksamma diagnoser; psykologer i USA och Sverige med lång erfarenhet har uppmärksammat detta under flera år.

    • Laila skriver:

      Grattis ! Jag var själv 39 år när jag äntligen fick min diagnos. Har tjatat på min samtalskontakt men nej det är inget fel på dig :((( Blev manisk och efter äntligen träffat rätt läkare efter utskrivning så tog jag upp hur jag kände mig och hur mitt liv sätt ut. Då visade sig att han var specialist just på vuxna med Adhd! Och att han misstänkte detta redan efter vårat första besök efter ha läst min journal. Men ville lära känna mig och att jag själv skulle berätta. Inom någa veckor var utredningen fixad och klar. O jag glömmer det ALDRIG jag vara bara så LYCKLIG :)

    • Lolalgirl71 skriver:

      åh så jag känner igen mig idig:)

      Fick i 40 års åldern mina diagnoser, polletten trillade ner.
      Nu börjar jag också få tillbaka livet, jag har en bit kvar men mediciner och KPT hjälper mig att se framåt.

      Kika gärna in till min blogg, där skriver jag öppet om min resa

      http://mammacarola.blogg.se

    • Bittebo skriver:

      Jag är 54 år och fick min ADHD diagnos för 6 månader sedan. Jag skulle haft den för 50 år sedan så skulle livet ha blivit mycket lättare. Känner otroligt mycket igen mig i ditt inlägg. Jag är kvinna och vi har inte fått den hjälp vi behöver, vår ADHD är oftast olik männens. Ofta vänder vi den inåt. Nu kan jag förstå varför mitt liv varit så kaotiskt. Tack

      • Anonym skriver:

        ADD är ju lite motsatt till ADHD.
        Fast man nämner bara ADHD i media.

        • BipoADHD skriver:

          ”ADD” finns inte som diagnos. Det är ADHD i fyra olika versioner som finns. Media menar nog även ADD när dom skriver ADHD?

      • maggan skriver:

        synd att du fick vänta så länge. vår son idag 20 år fick diagnos tidigt. vi märkte inget på vår flicka dom är så olika, det var hon själv när hon var 15 år sa att hon ville till bup eftersom hon tyckte att hjärnan kändes som en torktumlare. Hon har också diagnos adhd med autistiska inslag. men hon får mycket hjälp nu både på bup och i gymnasiet. båda äter medicin och får hjälp med olika strategier i vardagen. Bup har själv sagt att de är duktigare på att upptäcka flickorna nu.

  6. Emma Doverhag skriver:

    Jag fick min diagnos adhd för bara 6 mån sedan.
    De tog mig många år att få beskedet varför jag är som jag är.Jag har aldrig fått diagnos tidigare, men vart jag än vände mig tryckte Dem i mig medecin! Mot mina aggresioner och spridda tankar. Ingen såg för en 15 år senare vad de var. 

    Men samtidigt måste jag säga att jag tycker man ska granska barnen noga, se på varför barn reagerar eller gör som dem gör. Ofta kan de ligga bakom en otroligt massa saker. 
    Att sätta en diagnos är inte alltid de bästa! 
    Många idag får fel diagnos för att dem ska få hjälpen dem behöver i skolan. Man måste bre på en massa för att barnen ska få överhuvudtaget hjälp! vilket är helt åt helvete! Jag jobbar innom förskola där de pratas en väldig massa, men jag försöker att hitta och se de bakomliggande medans vissa ser enbart på de yttre. 

    Tittar man noga på dem som vill synas å höras hela tiden eller tillkallar någon form av uppmärksamhet, stanna upp, barnen kanske inte ens får någon uppmärksamhet hemma!!

    Vi människor i dagens samhälle är många egocentrerad, nu menar jag inte alla! Dem som ser dessa barn är guld värda i mina ögon! 

  7. Yngre vuxen kille skriver:

    Det ställs fel diagnoser väldigt ofta, och funkar inte behandling ändrar läkarna bara diagnos hel vilt. Jag är mycket kritiskt till hur man arbetar, och att man inte lägger ned tid på att göra grundliga utredningar. Psykvården och vanliga vården verkar inte kommunicera. Psykvården vill väldigt gärna börja behandla för något psykiskt direkt, utan tillräckliga underlag från övriga vården, och övriga vården tar oftast bara några prover innan de skickar vidare än till psyk. Det är inte speciellt begåvat om ni frågar mig. För många patienter har flera typer av problem. Och det är klart att folk blir förbannade om de behandlas exempelvis med antidepressiva och har gått runt och lidit i flera år, och senare kanske de får reda på att de hade celiaki. Det är FÖR MYCKET SLARV och DÅLIG KOMMUNIKATION. Hela vården måste vara mer synkade. Jag menar snackar de aldrig med varandra mellan olika områden? Har man exempelvis magproblem så är det väl ganska glasklart att man utreder eventuella allergier, mineralbrister, vitaminbrister etc innan man skriver ut antidepressiva på löpande band? Men så gör man ju inte, och jag kan inte förstå hur man från vårdens sida kan bete sig så oansvarigt mot patienterna. Det riskerar att orsaka dem år av lidande och i värsta fall till och med självmord när man inte gör grundliga fysiska utredningar innan man skickar folk till psyk, där man enligt min uppfattning sitter och gissar mycket.

    • johanfredrik skriver:

      Instämmer, bra skrivet!

    • Kai Vahala skriver:

      stämmer ganska bra, fick diagnos av låg IQ! lustigt nog så var det bara ytlighetsfrågor dom ställde, känd konstnär, eller fotbolls spelare och då snackar vi 1800 talet, eller minnestest, matte test, siffertest, och felaktiga påståenden av min kontaktman som gav mig en bild som en instabil ung kille, och som hon gav mig en bild av att jag avskärmar mig från omvärlden som autism eller vad det nu heter.
      bara för jag råka må dåligt över, när man varit inblandad i sossarnas lekstuga, knark, våld, sorg. så har man väl inte lust att sätta ett leende på läpparna för en kontaktperson som går runt och tror saker.
      men tack för 9400 kr / månad tycker jag förtjänar det nu när psykologen, kontaktpersonen särbehandlat mig :)

      För att jag själv ville testa mig ifall dessa stämde så gjorde jag dessa.
      jag gick mattekurs / VG+
      testade mitt minnestest fast svårare, och klarare galant
      historia frågorna var inte ens ide att tänka på eftersom jag är inte intresserad av historia, utan nuet.
      så jag är väldigt tveksam med diagnosen om man nu ska kalla det så.

      spyr på er som kallar er psykologer

  8. Marie Andersson skriver:

    Snälla, lyssna på förskolans personal. Har arbetat i 15år, en så länge har jag inte haft fel då det gäller larm om ett barn med behov av särskilt stöd. Detta har vi kunnat se redan på småbarnsavdelningen. Många gånger har även en misstanke av diagnos (även om det inte ingår i vårt yrke) kunnat fastställas senare… mycket senare…ofta i skolan…fem år senare! Det enda svaret vi får är att behovet är enormt mycket större än pengarna. Det är så frustrerande att se att ett barn ha ADD eller ADHD, Autism eller liknande och inte få hjälp i form av mediciner och pedagogiskt stöd.

    Jag talar av egen erfarenhet då jag själv har ADD och medicineringen gör att jag kan jobba. Varför ska inte barnen kunna få möjlighet att utföra sitt jobb – den livsviktiga leken?

    Förskolläraren

    • Anonym skriver:

      Vi kan väl säga Marie att du har de neuropsykiatrisk glasögonen på dig – du ser och ”misstänker” diagnoser, som senare delas ut officiellt av psykiatriker. Som i USA, där diagnoshysterin skapas rätt mycket av lärare som löser sina problem i klassrummen genom att ”misstänka” att barnen egentligen ”har en diagnos”, och sedan ser till att starta ett utredningsförfarande. Och ”misstänkt” diagnos är i stort sett liktydigt med satt diagnos.

      Vi måste se till att våra barn får tillräckligt pedagogsikt stöd utan att föräldrarna först ska behöva gå med på en psykiatrisk beteckning på barnen.

  9. anonym skriver:

    Önskar att det utvecklades mer diagnostik efter faktiska mätningar av hjärnan. Vad jag förstått är det fullt möjligt att ställa en hel del diagnoser utifrån att scanna hjärnan med tex pet scan. Då skulle vi patienter slippa gissningsleken och utsättas för långvarigt experimenterande med mediciner för att ”testa” om den medicinen hjälper. Det svaret jag fått är att det är för dyrt att göra dessa undersökningar. Vilket visar vilken prioritering psyksjuka har inom vården.

    • Anonym skriver:

      Nej, det finns inga psykiatriska diagnoser som kan ställas genom hjärnscanning. De är helt subjektiva till sin natur.

      • anonym skriver:

        Jag tror nog man kommer närmare att fastställa vissa saker än genom gissningsleken som är den rådande formen av diagnostik.
        Det går tydligen även att utvärdera hur bra vissa mediciner ”tar” på en individs hjärna.

      • Ben skriver:

        jodå, ett enkelt eeg ger svar på om en patient har schizofreni eller autism. synd att den tekniska kompetensen att göra detta ofta inte finns på sjukhusen.

        • Mayfair skriver:

          Ben, det går inte att diagnostisera autism med en EEG. Rekommenderar att du läser på innan du svarar.

          • Morgan skriver:

            Autism och Asperger brukar uppkomma genom ett litet fel på vänstra frontalloben. Det kan man lätt kolla med EEG.

          • Mayfair skriver:

            Svar till Morgan, nedan…
            Nej, det finns idag inga medicinska tester för att konstatera autismspektrumtillstånd. Diagnosen går ut på att matcha kriteria i DSM eller andra manualer. Hos vissa personer med autismspektrumdiagnoser har man sett abnormteter i frontalloben, men ett samband har inte kunnat påvisas. Du kan t ex ha förändringar p g a epileptiska episoder (vanligare hos autistiska individer) eller andra neurologiska tillstånd.
            Det vore lättare för alla inblandade om autism kunde konstateras via eeg, men så är alltså inte fallet.

          • Mayfair skriver:

            Svar till Morgan, nedan…
            Nej, det finns idag inga medicinska tester för att konstatera autismspektrumtillstånd. Diagnosen går ut på att matcha kriteria i DSM eller andra manualer. Hos vissa personer med autismspektrumdiagnoser har man sett abnormteter i frontalloben, men ett samband har inte kunnat påvisas. Du kan t ex ha förändringar p g a epileptiska episoder (vanligare hos autistiska individer) eller andra neurologiska tillstånd.
            Det vore lättare för alla inblandade om autism kunde konstateras via eeg, men så är alltså inte fallet.

      • Gäst H_b skriver:

        Det finns många livsstils- och ärftliga faktorer som kan orsaka psyksjukliga beteenden OCH skada hjärnan. När jag hjärnscannades för att undersöka möjlighet till epilepsi (efter anfall i samband med ångestdämpande medicin) och jag ville veta om denna medicin och de livsfarliga anfallen gett bestående men, fick jag på frågan ”Men kan man säkert veta om det påverkat hjärnans funktioner på sikt? ” svaret: ”Man kan aldrig veta till 100% för man vet än så LITE om hjärnan, det är ett väldigt komplext system och allt hänger ihop” (alltså menande kropp, nervsystemet, själva hjärnan, känslolivet) alltså psykisk sjukdom kanske inte alltid måste vara så ”subjektiv”, det påverkar ju kroppens funktioner, likaså kan det orsakas av yttre faktorer. Sen kan vi vara olika känsliga genetiskt för olika yttre/kemisk påverkan. Eller kanske var du smått ironisk med din kommentar, Olle? I så fall ber jag dig bortse från detta svar :) Med vänlig hälsning, jag

        • Anonym skriver:

          Psykiatriska diagnoser (som depression, ADHD etc) ställs inte via någon form av hjärnscanning, och kan inte heller ställas på det sättet. Det är enbart fråga om en jämförelse mellan beteende och förutbestämda checklistor. Teorin om den biokemiska obalansen – den brist eller det överskott i hjärnan på det ena eller andra som orsak till psykiska problem – är en spekulation. Patienter som får höra den här historien bör be att få sina brist- eller överskottsvärden uppmätta.

      • nitram skriver:

        Skitsnack. Hjärnaktiviteter iform av under och över går att mätas. Det är inte alltid tillförlitligt men ett riktigt stort steg.
        Mätning av MAO-enzym ska gå att mätas därtill.
        tror det inte heter pet scan utan snarare SPECT f.ö. Daniel Amen gör sånt på sin klinik för sådär 30 000 eller något.

      • BipoADHD skriver:

        Jag har gjort magnetröntgen och EEG som visar att jag har ”kortslutning” i nervcellerna, vilket kan vara relaterat till exempelvis ADHD. Forskningen kring detta har väl lång väg att gå fortfarande. Det är ju inte direkt vanligt att psykiatriker ber om dessa undersökningar på sina patienter? Jag har många vänner med ADHD-diagnos och jag är den enda som fått göra denna undersökning. Vem vet, kanske fler undersökningar kan bekräfta att det kan synas i hjärnan, att nervcellerna inte ”fungerar som de ska”. Min ”hjärnskada” (medfödd) orsakar enligt forskning obalans på dopamin och noradrenalin. Vilket just är ADHD-relaterat. (Men även relaterat till andra diagnoser)

    • anonym skriver:

      Man ser ju tydligt skillnad på en normal hjärna och en deprimerad hjärna. Vilket då skulle utesluta tex användning av ssri för diffusa sjukdomsymptom som trötthet om detta inte beror på depression.

      • nitram skriver:

        Jag instämmer. Framförallt Hippocampus brukar vara påverkad(överaktiv gissningsvis). Sen kan vissa depressioner leda till hypoaktivitet i ”frontal cortex”. Jag kan rekommendera Stephen M stahls bok Essential Psychopharmacology rev 3.

  10. Anonym skriver:

    Enligt Skolverket ska eleverna ha rätt till pedagogiskt stöd för att nå målen. Nu verkar det finnas en slags utpressningssituation där föräldrar måste skaffa en ”psykiatrisk inträdesbiljett” – i form av en psykiatrisk beteckning på barnet – för att få det stöd i skolan barnen har rätt till. Hur kan Skolverket tillåta det här? Det måste bryta mot lagen.

  11. Borderline skriver:

    Har legat inlaggd på sluten avdelning flera ggr. Min personliga åsikt är att man måste bli bättre på att hjälpa oss som har det svårt att hjälpa oss själva. Största hjälpen jag har fått är inte utav sjukvården, den är den jag har fått av mig själv, om man vet hur man ska kunna hjälpa sig själv, man kan inte förlita sig att sjukvården ska vara där för en varje gång man mår dåligt. Det farliga är om man söker sig till sjukvården var enda gång man mår dåligt./Borderline

  12. 0317069270 skriver:

    Min fru besökte akuten fyra gånger utan att komma in för vård. Den femte gången såg ”rätt” läkare att en inläggning var nödvändig. Efter tre timmar på vårdavdelningen tog hon sitt liv. Detta hände för två veckor sedan. Jag är mycket besviken på mottagningen på akuten när de inte ser hur dåligt en person mår. Bevakningen av vårdtagarna den första tiden vid intagning är som alla förstår obefintlig.

  13. Eugenia Eriksson skriver:

    Sverige är världsledande i:

    * fysisk hälsa
    * psykisk ohälsa

    … … 1 bedriver ”pillerpsykologi” när individen brottas med livet
    2 högsta skilsmässofrekvensen 58%
    3 varannant hushåll är ett ensamhushåll 48%
    4 man ”klarar sig själv” för att det är ”svårt att leva ihop”
    5 kontaktsnålhet
    6 intimitestundikande

    • anonym skriver:

      Jag tror du inte skiljer på lite dåligt mående pga av en skilsmässa och att ha en psykisk sjukdom här. Lätt att förringa alla med psykisk ohälsa genom att peka på det du just nu gjorde.

  14. yzzi skriver:

    Min syster försökte ta livet av sig, när vi kom till psyk så frågade dom henne om hon ville bli inlagd, för dom fick inte lägga in henne utan hennes godkännade. Men vi ÖVERTALADE henne att läggas in.
    MEN det var en sådan kass personal som borde vara någon annanstans. När min syster fick panik ånges och satt på golvet och var helt borta så sa min syster att dom bara titta in och stängde dörren. Dom tog inte hand om henne, dom brydde sig inte, pratade inte varför går dom inte in till henne och pratar lugnt och sansat så hon kunde ta sig samman? Hon har skrivit ett brev till psyk, hur hon blev behandlad, men det hjälper nog inte, ut kom hon efter 3 dagar där inne, för hon ville inte vara där mer, och blev så kränkt och dom hade dragit henne i armarna när hon inte ville följa med. Hon fick medeciner med sig hem, ingen uppföljning gissa om man är/ var rädd den närmaste tiden OM hon skulle lyckas denna gången och ta sitt liv, hon vill ALDRIG mer bli inlagd då tar hon hellre sitt liv, det är mkt trist. Det fanns inga samtal eller ngt. Är detta rimligt, det behövs mer och kunnigare folks som jobbar inom detta, folket som var där min syster låg är nog så less på detta med psykiskt sjuka så det har kommit så långt att dom INTE bryr sig. Dom borde INTE få vara kvar.

    • Medmänniska!!! skriver:

      Jag kan inte prata för alla ställen men jag jobbar inom sluts vården … Jag vill sååå mycket mer än jag går och hinner… Tyvärr bestämmer socialstyrelsen och lagen alldeles för mycket.., och PENGAR…. Förlite personal, överbeläggningar, inte göra något mot patientens vilja allt ska vara på patientens medverkan utom i alldeles särskilda fall. Jag som utbildad skötare hade velat ha mer tid till patienterna, går ibland hem från jobbet med klump i halsen om att jag varit tvungen att sitta vid datorn för mycket för socialstyrelsen säger att jag måste dokumentera si o så och ekonomin säger att jag ska dokumentera si o registrera så… Förlite tid till medmänsklighet Tyvärr…. Allt ska vara tid/resultat inriktat som ska mätas. Tyvärr kan man inte mäta känslomässig empati… Det som ofta behövs är att någon förstår respektera och ger råd… Medmänniska inte robot….

  15. Jfk skriver:

    Min son har fått diagnosen ADHD. Det jag funderar över är varför det inte finns någon enkel väg för förälder att komma under utredning. Jag känner igen mig till 100 procent i han samt har börjat fundera över varför jag reagerar som jag gör. Har sökt hjälp för att bli utredd men det är ingen som vill ta i denna problematik. Detta trots att ADHD har upp till 80 procents ärftlighet.

    • Polly skriver:

      Hej
      Som jag förstår det så är det inte förrän du får allvarliga problem i riktiga världen som t.ex. hemlöshet, skulder, konkurs, kriminalitet, osv som leder till att du mår dåligt och vid ev självmordsförsök pga dina problem till slut hamnar hos psykvården och blir uppmärksammad. Det är så det gick till för mig och varför jag nu 43 år gammal får en utredning. Hade jag inte hamnat i denna dåliga karusell så hade ingen utredning skett. Men då vill jag tillägga att så länge du kan sköta ditt liv så spelar inga diagnoser egentligen någon roll. De är där för att förklara varför det gick så snett för just dig men inte för dina syskon el vänner.

      Min dotter 13 år har ADHD och blev utredd för 2 år sedan. Hon får concerta och ritalin och klarar av högstadiet hur bra som helst.

  16. Max Korsback skriver:

    En sak som man slås av är att oavsett diagnos… så finns det sinnessjukt (ursäkta ordvitsen) många olika typer av terapeuter, psykologer, psykiater med alla möjliga inriktningar alla med sin lilla nisch (upplever jag det som) och om man ska få någon att av dessa att ge en, en ordentlig bild av någon av de andra så är det som att få Göran Persson att tala väl om borgerlig politik.

    Om man tillslut måste dyka in i detta kaos så tar det fruktansvärt lång tid och det är en väldigt påfrestande process innan man får tag i den personen som faktist kan hjälpa till.

    Ska man vara sjuk i Sverige så ska man ha lite influensa, något mer eller annat har vi inte tid eller resurser till.

  17. Dick skriver:

    När det gäller t.ex ADHD som är i stort sett samma som dem tidigare benämningen Damp, tycker jag att det är bra att fler får en diagnos nu än tidigare. Det är bättre att få en medicin i kontrollerade former än att självmedicinera i form av olika droger. Det är bara att titta på brottsstatistiken och hur många som har eller haft någon form av statistik där. Vill också tillägga att den medicin som skrivs ut är enormt mycket mindre substans i än det som skaffas på ”gatan”

    • Logoped skriver:

      Damp är en svensk beteckning och inbegriper även motoriska brister, en slags motorisk klumpighet.

  18. Anonym skriver:

    Behandlingen av psykiskt sjuka är i dag djupt eftersatt (förutom psykofarmaka) som skrivs ut generöst. Att en läkare skrivit ut farmaka visar att han/hon gjort något och är därmed nöjd.
    KBT har gjort det lätt för psykologer att föra statistik och forska men svårt att hjälpa psykiskt sjuka.
    En diagnos har aldrig botat någon vad jag vet.

    • Linda Pettersson skriver:

      Det finns många diagnoser som inte går att bota eftersom de inte är psykiska sjukdomar utan t.ex neuropsykiatriska funktionshinder så som ADD, ADHD, Tourettes och Aspergers. I det läget är diagnosen inte till för att bota utan för att personen ska ha möjlighet att få rätt sorts hjälp och framför allt, chansen att förstå sig själv och varför sådant som ter sig ”toklätt och normalt” för andra är så svårt för den själv.

      Själv fick jag min Aspergers diagnos vid 30 års ålder. Hade man vetat vad det var när jag var barn så hade jag säkerligen sluppit en hel del elände längs vägen och möljligheten är att jag också hade gått igenom uppväxten och vuxenlivet med något form av självförtroende.

  19. Judith Orban skriver:

    Av hänsyn till andra
    Kvinnor och läkemedel

    En liten bok, om hur kvinnor matas med massiva benzodiazepiner,
    som gör livet till ett helvete…Familjer splittras…kvinnor, mammor…döttrar bara tinar bort ur verkligheten.Behandlas som skräp…Följ deras liv i den lilla boken,hoppas ni hittar den online, annars, jag har min exemplar…Jag medverkade i den.
    Vi blev levande döda i tidigt ålder, TACK VORE DEN OKUNSKAPEN SOM DOMINERAR PSYKVÅRDEN , SEN FÖRSÄKRINGSKASSAN.

    MVH’
    JUITH, ORBAN
    orbanjudith@gmail.com

  20. KBT-psykolog skriver:

    Diagnoser kan vara väldigt bra om dom är korrekta. Men det är väldigt viktigt att förstå att det enbart är klassificeringar gjorda utifrån liknande problem människor upplever. En människa är mycket mer än sin diagnos. Trots allt är diagnosen värdefull (om den är korrekt) för att sätta in så effektiv behandling som möjligt.

    • snawitz skriver:

      Instämmer, en rätt ställd diagnos är väldigt bra.
      Men hur många får en rätt diagnos på sin sjukdom?

      • KBT-psykolog skriver:

        Jag vet inte. Men intrycket jag har (baserad på väldigt lite data) är att det ställs en hel del felaktiga diagnoser.

        • snawitz skriver:

          Jag går så långt som till mig själv.
          Har artrit i mina händer.Kollar man på alla tänkbara symptom så pekar de på denna åkomma.
          Men ingen läkare vill ställa den diagnosen.Utan de hänvisar till att min värk i händerna beror på min övervikt.
          Jag får inte den ekvationen att riktigt gå ihop

  21. Malin skriver:

    Jag upplever att den svenska psykvården mest handlar om att skriva ut läkemedel och medicinera inte så mycket om att bearbeta problemen. Medicinerna dämpar besvären men de löser inte besvären.
    Sen är det inte rimligt att de inom psykvården sätter alla på samma avdelning oavsett diagnos och ålder. Det kan göra besvären värre att få ”dela boende” med fel personer och man får ingen hjälp.
    Ett annat stort problem är att det aldrig skrivs om vad man gör när psykvården inte fungerar. Det skrivs mycket om vad man ska göra när en person mår dåligt när sista steget alltid är att kontakta psykiatrin, men vad gör man när det inte hjälper då???

  22. Normal skriver:

    Om du inte uppfyller idealet så skall du ha en neuropsykiatrisk diagnos. Du kan då glömma utbildning och jobb. Hitler skulle varit så stolt över vårt nya idealsamhälle.

  23. Nina_olsson69 skriver:

    Nej. Man måste ta ett helhetsgrepp runt patientens psykiska ohälsa.

  24. Anonym skriver:

    ADHD – Attention Dialed to Higher Dimension, sug på den..

  25. Anonym skriver:

    jag är glad att jag fick min diagnos,för jag har i hela mitt liv trott att jag var dum i huvet,men det var bara ADHD.då kunde jag se problemet ur en annan synvinkel.varför ADHD diagnoserna ökar,är bevis på bättre kunskap.vi äldre 50-60-70 talister vi söp o knarkade bort problemet så mycket det gick,därför det inte fanns kunskap,och tyvär så har 65-75 procent av dom dött av droger o självmord.

  26. Anonym skriver:

    anser man att man fått fel diagnos eller blivit felaktigt behandlad så vänder man sig till patientnämden,det gorde jag och fick väldigt bra hjälp.SÅ DEPPA INTE IHOP,UTAN KRÄV NY LÄKARE,ELLER UTREDNING.VÄGRA BLI AVFÄRDAD SOM EN IDIO-T.

  27. Anonym skriver:

    anser man att man fått fel diagnos eller blivit felaktigt behandlad så vänder man sig till patientnämden,det gorde jag och fick väldigt bra hjälp.SÅ DEPPA INTE IHOP,UTAN KRÄV NY LÄKARE,ELLER UTREDNING.VÄGRA BLI AVFÄRDAD SOM EN IDIO-T.

  28. Skyttes20@hotmail.com skriver:

    Diagnos betyder genom kunskap så frågan ni ställer är om vi skall använda kunskap eller gissa. Jag håller på kunskap.

  29. Skyttes20@hotmail.com skriver:

    Diagnos betyder genom kunskap så frågan ni ställer är om vi skall använda kunskap eller gissa. Jag håller på kunskap.

  30. Skyttes20@hotmail.com skriver:

    Om ni tittar på cancer kan ni se en ökning där med. Vad beror det på tror ni. Samhället förändras, fler barn i varje klass. Fler barn i barngrupperna på förskolorna. Arbetslivet hårdnar och bara de som jobbar heltid har rätt att finnas. Varför tror ni då att vi med diagnos blir fler. Ni kan ju inte enbart tro på kmr som får Sina artiklar publiserade genom Richard Aschberg hos er. Det är inte fler med diagnos utan fler som får diagnos.

  31. Kjell Wikström skriver:

    jag fick diagnosen schizofreni i slutet av 60-talet,efter 40-års medicinerande.med ect,lobotomi,isulinchocker,allt i sprutform,hade jag en klar och tydlig dröm för c.a.två månader sig att nu kan du sluta med din medicin jag hade då bara en stöddos,på den vägen är det och fungerar ännu.

  32. evelina skriver:

    Det är klart att det kan vara lättande att få en diagnos, men att få diagnosen bipolär som anses vara obotlig vet jag inte om det gör saken lättare. När man redan är på botten och får höra att sjukdomen man har är obotlig, hur arbetar psyket då? Hur finner man motivationen till att bry sig om sig själv till att ta sig uppåt då?

    Min pappa fick diagnosen bipolär typ 2, tidigt i 20-års åldern. 2009 tog han sitt liv. Han hade bollats fram och tillbaka av olika läkare men fick inte tillräckligt med hjälp. Han kände aldrig tillit till någon. Sjukdomen är bisarr och tar alltför många liv. Vi andra, speciellt psykvården, måste få mer kunskap och lägga mer hjärta i behandlingen av psykiskt sjuka. De psykiskt sjuka är sköra, och behöver trygghet och känslan av tillit.

  33. Stolt mamma skriver:

    De är dags att sluta denna häx jakt mot föräldrarna. VI föräldrar som har barn med NPF tar vårt ansvar på fullaste allvar! Man får inte frågan: ”vill du ha medicin till dit barn när du kommer till BUP”. De krävs en utredning, och ibland kan den ta tid och ibland kan den snabbt bli klar. Allt beror på hur snabbt allt material (skola, hemmet mm) blir tillgängligt för den som ska göra utredningen. De är lätt att stå vid sidan om och säga: gör så, gör si eller varför gjorde ni inte så bla bla bla. Jag uppmuntrar er alla så kallade experter, ni som kallar oss föräldrar för dåliga sådana mm att ta kontakt med en familj som lever med en eller flera NPF och fråga dem om ni kan få bo med dem i 3-6 månader och leva med allt vad de betyder att ha ett NPF eller vara anhörig. Sen kan vi ta denna diskussion!

  34. Anonym skriver:

    Visst kan man säga att det är en gissningslek, som du säger, men bättre är nog att säga att ”diagnosen är i åskadarens ögon” – och har man de neuropsykiatiska glasögonen på (ser beteende utifrån listorna i diagnosbibeln) så ser man sjukdom överallt. Det finns ingen enda psykiatrisk beteckning (diagnos) som kan delas ut efter någon ”hjärnscanning” – eftersom de enbart beskriver ett beteende.

  35. henrikopersson skriver:

    Som jag ser det ligger faran i att en diagnos kan sätta en stämpel på individen och göra att denna efter detta ”överlämnar” sitt beteende till diagnosen. Jag gör detta för att…osv. Man blir så att säga sin diagnos. Diagnosen kan även göra att för mycket fokus hamnar på individens beteende vilket gör att behandlaren kan förbise den sociala kontexten som faktiskt ligger till grund för mycket av ett beteende. Ett barn med adhd-likt beteende exempelvis har ofta en problemfylld tillvaro med en förälder eller liknande. Familjeterapi och kontextbaserad behandling före medicinering tack!

    • Lolo Dejan skriver:

      Håller med

    • Linda Pettersson skriver:

      ” Ett barn med adhd-likt beteende har exempelvis ofta en problemfylld tillvaro med en förälder eller liknande.”
      Har du fakta att backa upp det där med? Undersökningar? Statistik från oberoende part?

      I alla tider har föräldrar till barn med ADHD blivit beskyllda för sina barns beteenden. Okunskap har lett till kommentarar som ”gud vad det där barnet är ouppfostrat, kan inte föräldrarna se till att…..”. Ditt påstående är ännu värre – att föräldrar inte bara har förlorat kontrollen över uppfostran utan är rent ut usel någonstans. Kommer man med ett sådant påstående bör man kunna backa upp det med fakta.

  36. Laila skriver:

    Mycket bra ämne . Själv låg jag inne under 2 perioder 2008 pga jag var manodepressiv. Om vården ? Ja när jag låg inlagd tyckte det var hemskt. Hur kunde man behandla mig på detta hemska sätt.Men när man sedan ser det som frisk så kan jag förstå hur dom resonerade. Men sedan får jag väl även säga att vissa saker som läkaren sa som ex. att jag tänka på min pappa o sörga honom! Han dog i undertiden jag var sjuk. Sörga nix , jag var ju ledsen att han dött, men har ju aldrig haft en nära relation till honom. Detta sa jag under ett antal gånger men NIX man ska sörga……Det är nu 2011 och jag mår väldigt bra och är frisk . Rehabiliteringen var verkligen toppen utan det teamat hade jag INTE stått här idag!!!!

  37. Röntgad till ingen nytta skriver:

    Enligt mig är patienternas problem så olika att det inte löser något problem att diskutera ”diagnoser” när ni klumpar ihop alla diagnoser till en och samma diskussion. Vem tror att det löser problem att diskutera diagnoser? Inte jag. Om problemet bara är att du inte mår som du vill och att få en diagnos gör att du mår som du vill så kan jag förstå att det på ett sätt är en lösning. Psykiatri ska dock vara vetenskaplig och där har signaturen Olle2 delvis rätt att när bevisningen bara är en bedömning så kan man ha rätt att förhålla sig skeptisk om man tvivlar vilket jag med gör när jag ser alla medicinska lösningar på problem som egentligen inte är medicinska.

    Man röntgar Kalles hjärna och resultatet är friskt. Man tar blodprov på Kalle och resultatet är bra och helt friskt. Varför kan du då fortfarande tycka att Kalle skulle ha ett medicinskt problem när både röntgen och blodprov är bra och friska?

    Idag pratade jag med en överläkare i psykiatri och vi var direkt överens om att alla problem är inte medicinska och alla problem är inte läkarsaker. Varför är det då så på direkten som problem antas vara medicinska och läkarsaker och bara att motarbeta och motverka med s.k. medicin vars biverkningar kan bli så svåra att de censureras?

  38. Anonym skriver:

    Den här artikeln handlar om skolan, och att allt fler barn ges beteckningar som ska visa ett kroniskt stört tillstånd. De frågor som bör ställas i anslutning till det är bland annat den roll som lärare spelar. I USA har undersökningar visat att i 40 procent av fallen har det varit lärare/skolpersonal som först lagt fram förslaget att barnet kanske led av en kronisk störning i hjärnan.

    Är det detsamma i Sverige nu. Lärare som för saken på tal, efter att ha gått på ”fortbildning” i psykiatrisk diagnostik, efter att ha plockat på sig de neuropsykiatriska glasögonen och känt igen ”symtom” hos många av eleverna i klassen. Och i tillägg till det med avsikten att få extra resurser till klassen, som läraren annars inte klarar av.

    Föräldrar vill att deras barn ska få hjälp och kan i en sådan här situation vara tvungna att gå med på en ”utredning” (som egentligen bara bekräftar det som den neuropsykiatriskt fortbildade läraren redan kommit fram till).

    I vilken grad sker det här i landet just nu och hur många föräldrar har tyckt sig tvungna att gå med på en ”utredning” för att deras barn alls skulle få någon extra hjälp i skolan?

    Det är ju som bekant pojkar i mellanstadieåldern som är de främsta kandidaterna för en psykiatrisk beteckning. Vi har alltså 5 procent av pojkarna (10-14) i Uppsala län på psykostimulantia. Här har vi en skolvärld och lärare som har löst sina tillkortakommanden, sin bristfälliga pedagogik och sin brist på vettig resursanvändning, genom att skicka barnen vidare för ”medicinering”, så att de sitter still och passar in i klassrummen. Och allt har kunnat ske utan någon egentlig debatt. De som anfört klagomål eller betänkligheter har fått veta att de saknar kunskap och bör hålla tyst. Och plötsligt har vi en scen som i Uppsala län, som är fullt jämförbar med den i USA.

    Är det någon som kommer ihåg utfästelserna från experterna i början av 2000-talet: Vi kommer aldrig att få något som liknar scenen i USA. Det är bara några få barn som kommer att få låga doser av ett centralstimulerande medel ett kort tag för att klara skolan. Det finns ingen som helst risk fölr missbruk av dessa preparat, de står under hård kontroll av Läkemedelsverket och Socialstyrelsen.

    Och de som sade något annat saknade kunskap, hade fördomar och skulle hålla käften.

  39. Miss_nico9 skriver:

    Jag fick slänga ut 16 000 spänn på en utredning som visade att jag har adhd med autistiska drag, panikångest och social fobi.
    Jag var 22 när utredningen gjordes, då hade ändå jag och min mamma sökt hjälp redan när jag var 6 år gammal. Bup tyckte vi skulle avvakta ifall det bara var en fas att jag varje kväll låg med panikattacker, kissade ner mig, och fick raseriutbrott. Nu som 24 år gammal kvinna kan jag säga som så.. Att inte bli tagen på allvar under alla dessa år har resulterat i att jag idag går till vuxenpsyk 2 gånger i veckan, får mediciner utskrivna titt som tätt, är arbetslös och i stort sett isolerad hemma. Så tack alla vårdcentraler, bup, psyk, akutkliniker osv. Ni gjorde att jag blev en ”levande död”

  40. Kicki A skriver:

    Min fråga är…Varför får vi med Hypotyreos antideppmedicin och blir skickade till psyk?
    Är det för att endokrinologerna inte vill ta tag i problemet och försöka hjälpa oss på annat sätt.
    Vi har symtom som tom står med i Fass, ändå tror de inte på vad vi säger.
    Forskningen och förståelsen för denna sjukdom måste bli bättre. Jag tycker endokrinologerna borde ta hand om sina patienter, psykriatrin har nog ändå.

    • Anonym skriver:

      Håller med. Alla med psykiska bestående besvär behöver kontrollera sina sköldkörtelvärden (vanligt blodprov). Ångestsyndrom, depression, adhd/add är alla kandidater till att vara symtom på hypotyreos.

      Läs mer på ideella bloggen skoldkortel.blogspot.com.

  41. Fast i psykiatrin ofrivilligt skriver:

    Nja! Jag tycker snarare det är för lätt att få diagnos. Jag har inte NPF men hamnade så jag blev tvingad till sådana utredningar oremitterad! Dessa började påstå att jag hade det. men fullskalig slututredning visade att så var inte fallet. Jag har fått strida med kniven på strupen för att bevisa att jag INTE lider av NPF! Och det ska inte vara så att du hamnar i psykvårdens garn mot din vilja medan andra som kanske verkkligen behöver det inte får komma in alls utan går ut på gatorna och gör illa andra människor och dödar.

    Så hur psykvården utövas, vem som ger diagnoser, varför och vem som ska ha kompetens att ge en livslång diagnos som påverkar hela resten av ditt liv måste granskas!!

    Ska en myndighet, som FK i detta fall ha mandat att kräva en NPF undersökning bara för att de upplever det så???

    När man läser så står det att en NPF undersökning ska begäras av dig eller anhörig som under lång tid upplevt att du gör så annorlunda mot för andra änniskor i en rad sammanhang att det upplevs som besvärande och problematiskt.

    Inte initieras av myndighet i syfte att helst avslå sjukansökan, då det är utbrett att FK gärna avslår NPF diagnoser med motivering att NPF spektrat inte är i behov av sjukvård utan att man kan klara sig själv med rätt hjälp, alltså boendestödjare och riktiade insatser.

    Att många med NPF har så svåra sociala kommunikationsproblem att det faktiskt är handikappande tas ingen hänsyn till. Därför är det viktigt att lyfta fram hur lättvindigt man kan få en NPF diagnos felaktigt. Som sedan aldrig kan raderas!! Man måste vara mycket försiktig med att diagnostisera stigmatiserande psykiska sjukdomar och störningar. Inte bara ge dem som slasktrattsdiagnos! Göra det enkelt för sig. Det är enkelt för dig som beslutar, men konsekvensen av beslutarens värdering kommer påverka dig som får diagnosen hela livet som hjälp eller stjälp!! Hur andra kommer att hantera dig och tala till dig. För hela resten av ditt liv. Är diagnoser verkligen lösningen på alla problem?

    Det kanske är att problematisera det som eg är naturliga livsskeenden. Bara för att du har långvarig sorg efter en tragisk och tung bortgång tex betyder inte att du är deprimerad alltid eller bipolär tex. som vissa läkare kan tolka det.

    Det normala måste få vara normalt också och våra känslor måste få vara normala också.

    Ibland kanske ilska är berättigad inte ett patologiskt symptom på psykisk störning(tex sk intermittent ilska inom NPF spektrat, alltså ilska som står i oproportion till händelse). Så man måste se helheten i det klienten faktiskt berättar och förmedlar innan man bedömer att en känsla är ett patologiskt tillstånd!!

    om en person är superglad eller visar känslor över det normala över en sak måste det ställas i aspekt mot händelsen inte tas för mani osv.

    Den som diagnostiserar kan förstöra ditt liv om du faktiskt eg inte har ett psykiatriskt fel. För du kan inte i efterhand få bort detta sedan det väl är nedpräntat på papper. socialstyrelsen ger avslag på sådan typ av journalförstöring trorts att du är feldiagnostiserad.
    andra kan välja att tolka det utifrån den satta diagnosen trots att du kanske av andra läkare senare fått att du inte ligger inom ett viss diagnos spektrum. så godtyckkligheten är mycket hög och ger en stark rättsosäkerhet, som du som enskild inte kan rätta till sedan hos socialstyrelse.

    • Anonym skriver:

      De kan faktiskt raderas. I mitt fall står det faktiskt inte ens friskförklarad utan feldiagnosticerad i journalen. Det är nog den enda gången jag varit med om att psykiatrin erkänt ett fel.
      Sen vet jag inte om det sker fler gånger, men det har alltså skett.

  42. Lampan112 skriver:

    Min son fick diagnos Aspberger när han var 5 år gammal. Nu är han 13 år. Vad jag förstått så finns det ingen uppföljning. Han kommer ha denna diagnos tills han dör….kan utredningarna vara så fullständiga vid 4-5 års ålder att de ska vara livet ut?

  43. Tomas skriver:

    tror att explosionen av diagnosticering beror på föräldrars ängslan över att just deras unge beter sig lite udda och då söker all hjälp man kan få för att ”bota” det. Tycker ADHD/Asperger etc är en personlighetstyp mer än ett problem, problemet skapas av omgivningen. Hade vi accepterat att en del är lite udda och låta dem vara det hade vi kanske inte behövt dessa ”autismspektrum”-diagnoser.

    • Stark mamma skriver:

      Har du erfarenhet av dessa diagnoser personligen? Har du levt med en person som har en ADHD/Asperger diagnos??
      Gör de först sen kan vi tala om ”ängslan”!
      Jag har över 16 års erfarenhet!!

      • Tomas skriver:

        Autistisk är en sak, aspie/adhd är en annan. Läs kriterierna för asperger och du kan pricka av ett antal på dig själv, garanterat. Jag är ihop med en diagnosticerad aspie sen 10 år så Ja, jag har erfarenhet. Klart att det inte alltid är en dans på rosor men mycket av problemen kommer sig av en uppväxt där man inte fått vara sig själv utan ska till varje pris pressas genom standardformen.

        • Annawb skriver:

          Tycker du ska läsa på lite innan du uttalar dig. Aspergers syndrom ÄR autism, en autismspektrumstörning. Även ADHD och AS har mycket gemensamt och går ofta in i varandra symptommässigt.

    • Mayfair skriver:

      Jag antar att du inte är en förälder, speciellt inte till ett autistiskt barn. Grundproblemet är medfött, även om jag har en del åsikter om dem som lättvindigt och helt uppenbart utan egen erfarenhet slänger ur sig populistiska platityder. Ett autistiskt barn kan behöva hjälp livet ut och det blir inte lättare genom att kalla dem för ”litet udda” och tycka att det bästa är att låta dem vara.

      Vet faktist inte vad som är värst; okunskapen eller media som Aftonbladet, som uppenbarligen slår mynt av okunskapen genom att ”granska psykvården”, och som låter de okunniga komma till tals för att sälja fler lösnummer. Psykvården kunde vara bättre, men den okunniga allmänheten är ett värre problem.

      • Linda Pettersson skriver:

        Personligen tycker jag nog att föräldrar, anhöriga, vårdpersonal och andra som väljer att hela tiden se ett barn med en NPF-diagnos som handikappad som det värsta. Visst kan ett barn med autism komma att behöva hjälp livet ut – men hur stor chans har han/hon att nå sin fulla kapacitet när människorna runt omkring hela tiden förutsätter att personen ska vara handikappad i alla möjliga lägen?
        Det finns en uppsjö av människor som talar om för diagnostiserade barn och vuxna att de inte klarar ditt och inte datt. Hur vore det om man backade upp dem lite samt lät dem sträcka på sina vingar lite och själva ta reda på vad de _egentligen_ kan och inte?

        Så undrar jag också…. skulle du föredra att kallas ”handikappad” eller ”lite udda”? Personligen föredrar jag ”lite udda” för det får mig att känna som om fler dörrar är öppna för mig. Och ja, jag har diagnos. Jag har Aspergers.

  44. Fredrik skriver:

    Jag har gått hos BUP och vuxenpsyk i ett år snart och är fortfarande i diagnos-stadiet… har inte ens inlett behandling utan det är planerat att vi ”snart” ska sätta upp en behandlingsplan. Om det är så jävla svårt att ställa diagnosen så borde man väl ha längre/fler möten än en gång varannan vecka i 50 minuter?? Tycker att det är väldigt dåligt att på ett års tid inte ens fått en diagnos…

  45. H_b skriver:

    Diagnos kan vara ett mycket viktigt steg på vägen i alla fall, men det ska då iakttas hänsyn till ALLA omgivande faktorer kring patienten som kan påverka dess mående. Utan helhetssyn är ingen medicinering fullt pålitlig, såvida målet inte är att den hjälpsökande ska slippa lida mer som ett totalt känsloavtrubbat lobotomerat kolli (vilket kanske inte är så lyckat om patienten antingen saknar eget privat stödnätverk på hemmafronten eller har egen familj med kanske små barn dessutom att ta hand om där det är viktigt med just emotionell anknytning och att kunna reagera när det behövs inte bara sitta och stirra tomt framför sig) ELLER av förtidig död då vissa ”ångestdämpande” faktiskt kan öka suicidrisken, och detta inte alltid informeras om då man har så bråttom att sätta in medicin och visa att man faktiskt GÖR nånting, eller varför man nu gör det så (utan att komplettera med uppföljningssamtal och bollande av andra alternativ i enlighet med patientens s.k. ”självbestämmanderätt”, för de är ofta också väldigt hårda mot en om man uttrycker tvekan inför en medicin som inte fungerat så bra tidigare när de vill att man ska ge det en ny chans, bara för de är läkare med så stor kunskap och erfarenhet, de har ju legitimation på att de SKA veta bäst och tycks ibland ta minsta ifrågasättande som ett hot mot deras auktoritet), det går ju inte att få reda på heller när ansvarig läkare vid felmedicinering gör sig okontaktbar för att sedan förflytta sig till annan arbetsort och andra i familjebehandlings-och vårdteamet avråder en att lex Maria (eller dylikt)-anmäla en medicin som var nära att kosta ens liv -kanske för det råder allvarlig underbemanning på just den vårdavdelningen och man vill inte avskräcka läkare från att komma dit, fast de försöker lyfta fram att det skulle bara bli jobbigare för en själv när man redan har så mycket att tänka på och sen lägger huvudet på sned och säger ” du borde kanske prova en ny medicin så åtminstone kunde få VILA lite från alla bekymmer” …När medicinen var och BLEV det största bekymret, när man lider lite lever man i alla fall. Jag har numera blivit rädd att söka hjälp fast det är vad man alltid råds till och vad jag råder andra till när problem tycks bli en övermäktiga, och vad man också gärna gör för att inte överbelasta de privata relationerna som inte alltid kan finnas där för en

  46. Dolly skriver:

    Jag fick en omfattande utredning första gången när jag var 16 år, begåvningsmässigt var jag lätt förståndshandikappad (ett IQ runt 70) Och dom förstod inte alls hur jag klarade av att gå i en vanlig klass. Jag måste fuska så oehört. För testrestultatet var den enda sanningen. De tog inet i åtanke att jag var sängliggande av svår deprission på en sluten avd.

    När jag sedan gjorde en till utredning i övre 20 års åldern blev jag övernormal med ett IQ på 118. Hur går denna ekvation ihop???

  47. Anonym skriver:

    Utan ordentlig utredning (träffade en psykolog två gånger, vi drog inte jämt!) fick jag diagnosen Aspergers syndrom när jag var 14. Varför vet jag inte ens idag, och ingen annan som känner mig heller. Förmodligen för att jag inte litade på andra eftersom jag kommer från en familj där jag blev fysiskt och verbalt misshandlad ända fram tills att soc omhändertog mig. Diagnosen togs bort tre år senare, då hade jag redan fått stånga mig blodig för att få riktigt hjälp. Idag har jag fått rätt diagnos EIP och PTSD och de som mött mig har först inte ens trott på att någon skulle kunna ha satt en diagnos inom autismspektrumet på mig. Men så går det tydligen om man säger ifrån och inte håller med psykiatrin som ung. Då heter det att man inte lyssnar för att man är handikappad och inte kan läsa de sociala koderna. Just NPF är livsfarligt, speciellt när det rör sig om att diagnosticera barn. Det är modediagnoser och stämplas ut till höger och vänster, i många fall helt utan ordentliga undersökningar och enbart för att utredaren själv tycker det. (Kan tillägga att det i mitt fall låg mig i fatet att jag dessutom hade föräldrar som inte ville erkänna sina fel och att det var bekvämare att skylla på att det var deras barn det var fel på.)

  48. Emmy skriver:

    Usch. Jag får nästan ont i magen när jag läser om så många som har fått fel hjälp när det gäller den psykiska vården. Hoppas att det snart blir ändring och bättre inom vården. Är t.ex. chockad att de stängt ner så många psykakuter i Göteborg när Bohovet av denna vård bara växer.

  49. futura skriver:

    Se Stefan Jarls Underkastelsen! Där får man en bild av framtiden för psykiatrin, eller vad det nu är som ska hjälpa oss arma människor framöver…

  50. morey skriver:

    det är lättare att få till en diagnos, än att ändra ett beteendemönster som pågått under massor av år. någonstanns tror jag att man måste få bukt på människan i säg, så att denne inte hamnar i sjukdomsbilden, pga omständigheter som denne ibland inte rår över.

    uppväxtmönster, bristande vuxennärvaro i kombina ion med dåligt självförtroende , självdiciplin och annat, blir tdet tillsist ett hopkok av kaos i en hjärna som egenligen behöver vägleding från första början.
    vi människor måste inse att vi har mer makt och möjlighet att förändra än vi tror i band,ocjh att sjukvården inte är lösingen på allt problem. sjukvåden är en del av vägledingen , resten måste vi göra själva ..för att må bra.

  51. Anita skriver:

    Skulle vara intressant att höra hur många som har blivit tablettmissbrukare på grund av att det har tagit så lång tid att få rätt diagnos eller hjälp med sina problem på ett profesionellt sätt.

    Jag tror att alla namn på olika sjukdomar leder till en sak om de inte får den hjälp som behövs.

    Hur många av er eller hur många känner ni som tar tabletter varje dag där doserna har ökat markant under åren?

    Jag vet att min mor sitter fast i det efter att inte fått den hjälp hon skulle behövt. Efter 20 år är det kanske redan försent…men hoppet finns alltid.

  52. Josephine skriver:

    Mig visste inte läkarna vad det var för fel på. Att något var fel var ju tydligt, så dom bestämde sig bog helt sonika för uteslutningsmetoden. Det som började som magkatarr utvecklades till depressioner, kroniska svåra depressioner, bipolär, anorexi, social fobi, panikångest, borderline, adhd… You name it och jag har haft det. Alla dessa diagnoser har det testats olika mediciner för. Var gång jag hamnade på psykakuten blev det ect i tre veckor. Jag fick lithionit i fel dos och blev inlagd för lithiumförgiftning på mava. Jag fick höra att jag aldrig skulle leva ett normalt liv, att det alltid skulle vara så här och att medicinerna var ett tvång. Det behövdes dosett modell större för att hålla koll på alla piller som skulle tas var dag vid olika klockslag. När det börjades prata om att jag skulle börja på stödgrupp och speciellt boende för psykiskt funktionshindrade fick jag nog. Jag ville inte leva detta liv! Jag började mot läkarnas inrådan att väldigt väldigt sakta trappa ner medicinerna. Efter år av självdestruktivitet slutade jag dricka och började ta hand om mig själv. 3,5 år senare har jag fast jobb, sambo, tar inga mediciner och kan hantera mina svackor. Det som är svårt är minnet som blivit skadat av ect. Eller att jag är fem år efter alla mina jämnåriga. Eller att jag fortfarande klassas som sjuk av samhället, eftersom diagnoserna står där dom står. Jag undrar hur min kropp ser ut inuti efter alla kemikalier. Eller om mitt minne någonsin kommer bli normalt. Många frågor, och ingen som kan svara. Granska ect-behandlingarna Aftonbladet!

  53. Carro_loveme skriver:

    är en 21 årig tjej som fram och tillbaka sedan jag var 15 år mått extremt dåligt med självskadebeteende , under perioderna jag mått som sämst har jag inte kunnat gå utanför huset och varit i närmast apatiskt tillstånd.

    men perioderna jag mått bra har allt flutit på väldigt bra med både jobb och relationer , men just att man vet inte när denna svacka kommer . Går inte runt och är är orolig för att det ska komma tillbaka men helt klart så känner jag mig vilsen ibland.

    har haft en del kontakt inom psykiatrin har ingen diagnos men tror jag har någonting . vet inte om det skulle stjälpa elr hjälpa om det skulle visa sig att jag led av någonting .

    Men när jag mår som sämst är jag istort sätt handikappad , medans när jag mår bra är jag högpresterande både i jobb och studier . brukar hamna i djupa svackor en bit in på varje höst / vinter

  54. Lolagirl71 skriver:

    Efter att ha mått dåligt större delen av mitt 40 åriga liv fick jag efter en kollaps äntligen till min utredning. Den var väldigt noggran och anhöriga tillfrågades också.
    Det visade att jag var bipolär 1 och hade ADHD.

    Nu kan jag äntligen förstå och börja jobba med mig själv.
    Det har gått ett år och jag är fortfarande sjukskriven men nu är jag redo att ta mig tillbaka.
    Tack vare diagnoserna vet jag nu vad jag ska tänka på när det gäller just arbete.

    Tack vare det underbara stöd jag fått av psykiatrin står jag här idag.

  55. S_ernholdt skriver:

    En positiv vinkling på psykvården.

    Medicinerar sedan 4 år tillbaka (25 år i nuläget) mot ADD och kan säga att i mitt fall var det en livsnödvändig diagnos att få. Kunde inte klara varken arbete, studier eller eget hushåll innan jag började ta medicin. Ngra få timmar in på dagen blev jag helt apatisk och initiativlös. Fungerade bara om någon gav mig direkta ”order” tex fyll diskmaskinen, ät luch eller gå och duscha (ingen höjdare att vara som ett barn beroende av mamma vid 21 års ålder). Från första dagen med centralstimulerande vände det helt och jag kan ha en normal vardag och sköta mitt eget liv.

  56. 23stockholm skriver:

    jag har träffat flera psykiatriker och fått liknande diagnoser av allihopa. Samtliga påstår att jag är depressiv, ADHD, alkoholist, missbrukare och 2st har till och med gått så långt som ”visar tecken på schizofreni”…

    För att ge en bakgrund till detta kan jag berätta att jag jobbar som en av telekombranschens bästa säljare och är 23 år gammal. Älskar att arbeta och har gått om socialt umgänge och sysslar inte med några större olagliga angelägenheter. Klart jag har testat lättare droger vilket de flesta i min ålder har. Jag anses inom mitt jobb som den mest hårt arbetande och ambitiösaste anställde på lång tid. Jag har stor respekt från många högre uppsatta chefer på en av de största telekomleverantörerna.

    Jag dricker enorma mängder kaffe och koffeinpiller för att orka med dagarna och sömntabletter för att kunna sova. Men det finns även MÅNGA framgångsrika människor (några av sveriges mest framgångsrika affärsmän någonsin inom en närmre bekantskapskrets) som klarat sig på samma sätt i början av sin karriär.

    Min poäng är att oavsett diagnos så säger inte det speciellt mycket om en person. Mina vänner/kollegor har ingen aning om mina ”diagnoser” och ser mig som en vanlig människa. Diagnoser är inte en lösning på något problem. Snarare samhällets krav som är problemet. Om det nu ens är ett problem. Vilket enligt mig inte är ett problem…

  57. Sara Sorensen skriver:

    En psykiater tyckte att det var svårt att berömma mig för att jag som deprimerad var glad ibland och skickade mig till öppenvården för bedömning eller ”second opinion”. Efter 5 (fem) minuter säger den andra psykiatern (känd) pga att hans pappa var (er)känd psykiater i staden, att jag var manodepresiv….? Efter flera psykiater som sagt sin ”diagnos” får jag ändå en diagnos som jag faktiskt och ärligt kan känna igen mig i… Dysthymi, eller cyklothymi, som innebär att man lider av sänkt stämningsläge, men är påverkbar av omgivningen. Dvs om man har sänkt stämningsläge så kan man ändå känna glädje, om än för en kort stund, om något roligt händer. Man är alltså inte djupt deprimerad, för när man ligger där i sängen och önskar att man vore död, så kan det ändå kännas bra om någon kär vän ringer på dörren. Jag måste alltid medicinera, men jag har aldrig varit borta från högskolestudier eller jobb pga mitt tillstånd. Men jag är INTE MANODEPRESIV! Sen var jag på en ADHD utredning som pekade åt det hållet, men man kunde inte koppla det till min barndom för att Ingen vuxen kunde bekräfta det, trots att man säger att det yttrar sig på andra sätt på flickor…. Nåja, koncentration och impulsivitet kommer jag alltid ha problem med, huvudsaken är ändå att jag faktiskt kommer upp ur sängen och att ingen behöver ringa på dörren…

  58. Sara Sorensen skriver:

    Jag har gjort inlägg tidigare (5 minuter sedan) och skulle också vilja säga att när jag sökt via vården och kommit i kontakt med en läkare (psykiater) som jag har berättat om hela mitt liv och mina problem, efter fyra års sökande och hoppande mellan läkare, helt plötsligt bara kan den VIKTIGA kontakten upphöra för att en upphandling har gjort att jag skickas till min vårdcentral, istället för en specialist som kan min historia, FÖR ATT EN UPPHANDLING SÄGER ANNORLUNDA!!!!!!!?

    Är inte det konstigt? ska jag nu berätta vilken diagnos jag har och vilken medicin jag har? Man kan ju bli för tolerant mot sin medicin och behöver något annat, ska en almänläkare få gissa då?

  59. Elisabeth skriver:

    Min syster var självmordsbenägen sen tidig ålder och åkte in och ut på psyket i många år. Ibland var hon till och med tvångsintagen, sen flyttade hon till ett annat län och fick mer problem, och där togs inte hennes självmordsförsök på allvar, och trots att vi i släkten bad en psykiatriker där att inte släppa hem henne efter ett försök, så gjorde han detta. Några veckor sedan lyckades hon med självmordet, 14e gången gillt.

  60. oelanda skriver:

    jag har varit inlagd på huddinge sjukhus under ett flertal år ett flertal ggr och måste säga att psykvården är totalt katastrofal..ibland är det svårt att avgöra vem som är sjukast-patienterna eller personal..
    jag har under flera år lidit av ptsd, en diagnos som är utredd men läkarna envisas med att slänga sig med diagnoser som personlighetsstörning och att jag ska utredas för apbergers..har redan gjort dessa utredningar o dom visade på att jag inte hade dessa diagnoser
    Annars kan man bli otroligt otrevligt och nonchalent behandlad av personal och läkare som säger saker som att man har något fel i huvudet, att man är psykiskt sjuk och aldrig kommer att bli frisk,
    att dom inte vill ha en där, att man blir utskriven trots att man har uttalat att man har självmordstankar, känner personligen vänner som tagit sina liv för att dom inte blivit hjälpta
    att vara inlagd är som att bli slängd i en torktumlare och väldigt få av personalen visar empati, värme och någon slags kompetens, har även hört att det förkommit sexuella kontakter mellan läkare och patient
    har även sett hur en personal trakasserar en känd person på facebook
    det finns egentligen mycket mer att berätta, så mycket som inte fungerar

  61. Pyret skriver:

    Fick min bipolära diagnos typ 1 för ett år sedan. I samma veta en fantastisk psykiatriker.
    Efter 12 år i Psyksvängen landade jag rätt. Vägen hit var ett helvete.

  62. lena skriver:

    forskning och utbildning och vetenskap säger en sak, men verkligheten ser helt annan ut, både inom sluten vården och öppenvården. I sthlm län iallafall, då finns 100 tals pat. som är remiterade till öppenvård för stödsamtal eller psykiater kontakt från tex. vårdcentralen eller husläkare, dessa människor hamnar i väntelistor, där det inte ens finns någon tidsbegränsning, väntetiden kan vara månader och under tiden har patienten inget stöd och inte heller någon aning om när denne kommer få hjälp. Man ringer och frågar efter en tid, sjuksrivningar som gått ut, man blir utförsäkrad, ångest och depressionen ökar mer än innan, men trots detta får man svar att det inte finns någon som kan träffa en. Man hänvisas till psykakut, där de endast gör akut ärenden och sedan bollar tillbaka till ens öppenvård, där man kankse stått i kö som sagt i månader, trots efter inläggning och vårdpersonal som trycker på om vilkten att man skall få träffa någon terapeut, så får man ingen tid!!!
    Inom sluten vården sätts snabbt mediciner in, trots att det är första gångs inläggning, all forskning pekar oftast på att det är bra att avvakta, minst 2 veckor, förutom hjälp med sömn. Men med andra mediciner… terapi e det bästa, men detta fungerar heller ej, tvångsåtgärder och medicin sätts väldigt snabbt i bruk.

  63. Lotta_teresia skriver:

    diagnoser är bra så man vet vad man slåss mot inom sig. jag har flera diagnoser som jag ska handskas med tillsammans med psyk. det funkar bra har aldrig varit utan läkare eller annan personal när jag har behövt

  64. aspie-jävel skriver:

    jag fick nyligen diagnosen aspergers syndrom. grejen är bara den att jag är 29 år… jag har spenderat otaliga timmar hos skolkurator, BUP, vuxenpsyk. ältat allting fram å tillbaka… känns som att NÅGON av alla dessa människor inom psykvården borde sett tecken på att jag är aspergare, men icke! det var min bästa vän, som har högfungerande autism som sa till mig att kräva en neuropsykologisk utredning, för hon känner igen så mkt av sig själv i mig (hon fick inte sin diagnos förän hon var över 40)
    å när jag skulle ha ett samtal med nån sjuksköterska inför utredningen sa hon ungefär ”jaja, du kan väl få göra den, men hoppas inte på att du har aspergers, jag jobbar med såna å du har det inte!” men jag stod på mig å var envis. när resultaten kom hade jag över 100 poäng mer än vad någon utan autismspektra-störning kan ha som mest.
    alla dessa år då jag gått å känt mig som om jag inte hör hemma på denna planet å till slut accepterat att jag är väl dum i huvudet helt enkelt (fast jag nu vet att min IQ ligger över genomsnittet) helt i onödan!

  65. Manstrale Is skriver:

    Jag hade diagnosen ptsd i 10 år innan jag bad om att få en utredning om ytterligare någon diagnos då jag ätit massa olika mediciner som inte hjälpt. Så efter 10 år inom psykiatrins fick jag diagnosen Borderline. Å den diagnosen ska inte medicineras utan Dbt är det som gäller då. Så först vid 35 år fick jag en diagnos och behandling.

  66. Anders skriver:

    Fick diagnosen adhd efter 3 år skrev ut medcin sen har har det inte hänt något på flera år

  67. Veronica skriver:

    En erfarenhet jag har gjort (dock inte personligen utan genom en god vän) är att man inte får vara för sjuk psykiskt för att få hjälp av psykvården, då har man ingen rätt att få hjälp. Så vad säger detta???? Jo man måste alltså vara någotsånär frisk för att få hjälp där. Hur sjukt i huvudet är inte det????? Dessutom har de väldigt svårt att lyssna på patienten och dennes/dennas behov. De som ska hjälpa patienten kör istället över patienten och gör totalt tvärtom mot vad patienten behöver vilket naturligtvis gör att patienten känner sig trampad på och då kanske blir sämre eller fortsätter att må dåligt på samma sätt den alltid har gjort. Det är väl meningen att man ska bli frisk av att gå till psykolog och inte fortsätta att vara sjuk eller bli sjukare????? Nej skärpning och börja utbilda personalen så de kan börja bete sig som proffs istället.

    Ps Själv har jag haft en väldig tur när det gäller psykologer och samtalsterapeuter. Jag fick och har fått de bästa. Så alla är inte idiotiska Ds

  68. Engagerad förälder skriver:

    Har en son har blivit utredd 3 ggr av oberoende psykologer/psykiatriker, där slutresultatet visade tre olika slutsatsar – nämligen ”det är inget fel på pojken”,” han lider av DAMP”, ”han har en måttlig ADD”. Vad skall man tror som förälder?? Kanske vore världen många ggr ”friskare” utan dessa professioner.

  69. en mamma skriver:

    Vi har haft det omvända problemet, kämpat FÖR en utredning av vårt barn i 8 år utan gehör, när vi slutligen fick den visade det sig att vårt barn har ADHD men ENORMA koncentrationsproblem, psykologen tyckte det var underligt att barnet överhuvudtaget hade livsviljan kvar att stiga upp ur sängen varje dag och förnedra sig själv i skolan. Fick medicinering och vilken skillnad!! Vi har idag en underbar 19-åring som tyvärr inte fixat skolan pga alltför sen diagnos/hjälp men det blir en jättebra människa av vårt barn med som vill jobba och leva ett bra liv. ADHD´n visar sig inte som hyperaktivitet utåt utan snarare åt det lugna hållet och därför var det ingen inom BUP som trodde på diagnos tyvärr…

  70. Fallen Johansson skriver:

    Utreda om och kring olika diagnoser, handlar mer att ringa in den problematik man har. Det som ställer till problem i ens vardag. Många går in i varandra och det kan vara svårt att utesluta en problematik mot någon annan. Fast det som läses och lagt märke till att mycket stannar vid att man utreder mer specifika diagnoser, än utreder en helhet kring problematiken. En diagnos handlar om att ringa in en del av helheten, men det får inte stanna där. Du har bipolär sjukdom och så medicin. Många av psykiska funktionsnedsättningarna går oxå att få kontroll kring mha terapi och individen får då möjligheten till denna djupa självkännedom som många gånger behövs, just för att kunna kontrollera och ligga ens problematik ett steg före. Så man kan istället med terapi, självkännedom och medicinering, komma väldigt långt. Tänker på depression, att om man medicinerar, ger terapi och sätter in båda då individen ber om hjälp. Minska återfallsfrekvensen mycket, emot om man bara ger medicin. De som får medicin har då en återfallsfrekvens på 80% högre än gruppen som fick både terapi och medicinering. Den grupp som få bara terapi, har en återfallsfrekvens kring ca 40%. Denna självkännedom som erhålls vid terapi är mycket viktigare och då handlar det inte om 12st KBT sessioner, utan här handlar det om minst 2års terapi. Den gruppen som får både medicin och terapi, trappar ut medicinen efter ett år och har då bara terapi. Detta är från en amerikansk studie. Just skillnaderna i återfallen som fick mig att haja till. Eller denna studie kring MBKT, mindfulness based kognitiv terapi, här handlar det om minimal återfallsfrekvens efter genomgången terapi, på ca 2år. Många gånger det som är återkommande, är mötet som sker i terapin, längden och vilken form. Medan i Sverige handlar det om antalet gånger, KBT. Det finns inte så stor valfriheten kring vilken form av terapi som man önskar sig. Dock inget fel på KBT, men den är enligt många studier bra när det kommer till mer specifika fobier och då vid specifika terapier handlar det mer om antal gånger. Internet baserad terapi, tappar mötet, som återkommer som viktigt del i många studier. Mötet mellan brukaren och psykolog, men mötet kan oxå handlar om att möta sig själv. Många gånger handlar det om, har du fått terapi 1 gång så är det svårt att få terapi igen. Även om alla inblandade säger att det skulle behövas. Men som sagt idag utreder man sällan en helhet kring problematiken, ringar in den. Sätter namn på vad som kan ingå i helheten. Därefter sätter in eventuell medicinering men alltid terapi. Utan man som jag sa, utreder i stället några få specifika diagnoser, man får sin eller sina diagnoser. Så händer det oftast inte så mycket mer. Utan här ska det handla om, jag får min diagnos på problematiken, men vi fortsätter att arbeta kring problematiken. Det är inte diagnosen som sätter käppar i hjulen i en vardag, utan det är problematiken.

  71. syster skriver:

    En psykiskt sjuk person som får diagnos, blir inlaggd på slutenvård, medicineras så kraftigt att denne inte minns, inte kan göra sig förstådd, personlighetsförändras (ni som sett ”Gökboet” försår). Det är inte mänsklig vård, det är ”förvaring”. Flera år av en människas liv går, hur kan det ens vara lagligt att medicinera bort flera år av en ung människas liv? Detta mycket pga enl mig fel diagnos = fel behandling, fel medicinering pga brist på kompetenta, ansvarstagande läkare. Ny läkare nästan varje gång, hur HUR ska denne kunna se en förbättring/försämring hos patienten? Det är helt galet hur psykiatrin fungerar idag. De skickar hem mycket sjuka personer pga platsbrist. Vi har insamlingsgalor och samlar in miljoner för att rädda barn i afrika, men rädda våra egna som redan finns här – det klarar vi inte speciellt bra. Det ställs orimliga krav på anhöriga att vaka över den psykiskt sjuka, så denne inte tar sitt liv eller skadar andra. Med rätt vård i rätt tid spar det både människoliv och vårdplatser på sikt och gör så att så många kan få må bättre. SATSA pengar på psykiatri vården! Att ge hjälp i tid, när den behövs, på rätt sätt. Behövs mer terapi, stödpersoner, grupper, etc för de psykiskt sjuka, så de inte lämnas ensamma. Jag har sett och hört så otroligt mycket negativt om psykiatrivården, så det finns inte ord. Dessa människor ska behandlas med respekt precis som alla andra. Mycket farligt anser jag att ge en psykisk sjuk en diagnos om man inte är 100% säker,denna kan då TRO att den är sjuk på ett sätt den egentligen inte är, men kanske lättare att medicinera kraftigt än att ge vård i form av terapi etc.. medicin är billigare än en mänsklig kontakt. Skrämmande!

  72. Birgitha Persson skriver:

    Min tanke är: Varför behövs denna bedömningsnorm överhuvudtaget? Bör inte varje enskild människa få rätten att kunna fungera utifrån sina förutsättningar? Systemet har felvänts mot oss istället när det gäller delar av psykvården.Tex VEM sitter o gör dessa urlöjliga tester på socialstyrelsen som ligger till grund för många diagnoser? Jag fick göra en som bestod i att; peka ut i rummet var en penna fanns, tala om vilken dag o år det var.Den läkaren fick sparken efter ett tag från den vårdcentralen.Hade ansetts för lam o snäll i sina ut-bedömningar.Jag har även utsatts för rena rama förskoletester som vuxen.Och tänk; jag hade inte förutsättningarna att klassificeras för någon del av alfabetet.Gör åtminstone humana tester i nivå med respekt o empati.Inte utifrån norm bedömning som kränker.SE ÖVER ALLA TESTER SOM FINNS O LÄGG GÄRNA UT DEM I TIDNINGEN.Kan vara av intresse för alla att kanske träna upp sina färdigheter om utifall att man skulle hamna i emotionell kris i sitt liv någon gång.

  73. Lion_81 skriver:

    Aftonbladet har verkligen gett sig in på att tracka på adhd- diagnostiken. För en vecka sen skrev ni om en oseriös läkare som skrev en hel del ”knark” till människor. Hur dessa mediciner har förstört deras liv osv,osv.. Varför skriver ni inte om alla som har blivit hjälpta av adhd-medicinen. Det är ca 90-95% som blir hjälpta av dessa mediciner, andra är tyvärr inte mottagliga för dessa eller får svåra biverkningar. Det finns tonvis med seriösa vetenskapliga undersökningar som på helt övertygat visar att nytta hos adhd-medicinen tungt överväger de biverkningar som är vanligt förekommande. Sen är inte alla människor lika som sagt. Hade ni skrivit om alla som faktiskt blir hjälpta skulle ni kunna fylla ut en hel tidning, men visst säljer det inte lika bra.. Ska vi kalla alla opiater för knark och 100-tusentals användare för knarkare? Det är klart att adhd-diagnostiken ökar kraftigt för det är först nu man upptäcker åkomman, det först nu man har insett att det inte växer bort, det först nu alla dessa människor slipper felbehandling och stigmatisering

  74. Leg logoped skriver:

    När det gäller barn som har svårigheter med koncentration och att prestera i skolan kan man även fundera på dyslexi, dvs specifika svårigheter att läsa (och skriva). Har man det blir det ofta stora svårigheter att koncentrera sig i skolan. Dyslexi är också en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (som t ex adhd) och en person med dyslexi kan sålunda också ha nedsatt förmåga till struktur organisation och planering samt bristande arbetsminne.

    Jag själv är legitimerad logoped som arbetar med läs- och skriv- och språkutredningar samt mamma till en son med dyslexi och en son med adhd.

  75. Ma-dde84 skriver:

    Skulle vilja ha en förklaring på varför man tillät min mamma att själv få ha tung medicin hemma själv. Hon hade bara några få månader tidigare tagit just en överdos o svävade mellan liv och död några oerhört svåra dagar. Nu denna gången hade hon sparat tillräckligt många tabletter så hon var helt säker på att lyckas o detta gjorde hon verkligen oxå. Bara undrar HUR detta kunde få bli möjligt ens! lagändring mot svårt psyksjuka som inte kan se sina behov själva kanske skulle vara på sin plats.

  76. Emma skriver:

    De slänger snabbt på en AdHd diagnos på barn men det som saknas är en utredning av föräldrarna. Det finns SJÄLVKLART barn som lider av AdHd, uppmärksamhetsstörning men… det är högst förvånande att man inom skolan möter många barn med denna diagnos där föräldrarna är allt annat än bra för barnen ändå är det barnet som är den som stämplas med problem.
    Detta förfarande urholkar diagnosen AdHd så att de som verkligen lider av denna problematik inte blir tagen på allvar och de föräldrar som kämpar med problematiken och sitt barn blir inte heller blir tagna på allvar.
    Ska vi få en ny Damp skandal? (Damp är en diagnos som inte erkänns som diagnos utanför Norden)

  77. Pinglan63 skriver:

    jag tycker vi lever i ett samhälle där det idag är superviktigt med en diagnos ! Alla som inte är inom den ”normala” ramen ska diagnostikseras. Vad är då normalt !? Vem bestämmer vem som är normal ? kan ty att det allt för lätt ska utredas och sättas antingen en boksttavskombination eller någon annan diagnos ! Oftast så utreds man får olika saker, inte enkelt heller att hitta en diagnos direkt. Däremot kan jag tycka att man ska sätta in terapibehandling direkt. Ist för alla olika mediciner som ibl ger biverkningar som gör den sjuke ännu sämre. Psykiatriker har medicinbiten men borde oxå rek terapi. Finns olika former för vad som passar den enskilde ! När det gäller depressioner/utbrändhet så är vägen vidare ofta lång. Samtal o medicinering är ett alternativ, men medicinerna hjälper inte fullt ut. Då behövs komplement samt att man som individ oxå ”jobbar med sig själv” för att komma vidare. I detta fall rek. KBT. Mediciner kan hjälpa men man måste oftast förändra sina tanke o känslobanor !

  78. Erling_g skriver:

    Man måste också komma ihåg kvalitén på läkarna som finns inom psykiatrin. Bland läkare själva tillhör psykiatri bottenskiktet av specialiterna! Alltså nått man börjar jobba inom då man inte etablerat sig inom kirurgin, medicin etc och det inger ju hopp:) Kommer med bävan ihåg i början på 90- talet då ”alla” fick diagnosen då inget annat stod till buds och idag, hur många får den diagnosen? Nu har begreppet ADHD lyfts fram, med all rätt, men risken är riktig hög att feldiagnoseras pga stress, ont im tid och yttranden från en massa paramedicinare!!

  79. Anna skriver:

    Jag insjuknade för fyra år sedan.
    Utbrändhet trodde man. Och det var det säkert till viss mån, det utlöste dock ”Viss bipoläritet” dvs en lättare form av manodepressivitet. Nu är det ganska lugnt men det var 3 år av helvete med djupa depression, ångest och där emellan euforiska, maniska perioder. Jag hade inte överlevt utan vården, psykvården. Den har varit fenomenal. Några besök på akuten har det blivit med bra bemötande och lösningar på det akuta. Per omgående fick jag en psykiatriker och en samtalskontakt i form av psyksjuksköterska inom öppenvården. Har verkligen inget alls att klaga på, de har hjälpt mig tillbaka till livet och nu när mitt ”aktivt sjuka” är över för tillfället så släpper de mig inte – de hjälper mig att bygga upp mig själv igen. Min psykiatriker ringer mig för att följa upp utan att vi bokat telefontid. Tar jag kontakt med samtalskontakten ringer hon upp samma dag för att hjälpa mig att lösa det jag behöver hjälp med. Jag är väldigt nöjd med den psykvård jag kommit i kontakt med.

  80. Michael skriver:

    Psychiatry is not science. It is a fertile ground for lies. It is a means to fabricate diagnoses, label and stigmatize people and strip their rights as true citizens and control them. Incompetent GPs (allmänläkare) use it to spare time and to avoid genuine laboratory examinations. They would simply give psychiatric diagnoses to their patients and send them to psychiatric hospitals. After this, the unfortunate person is labeled a psychiatric patient. The gruesome drugging of the person then begins ultimately making him insane. Example, when a patient comes to the local clinic to see his doctor because he feels tired, confused, with no concentration, can’t cope with his daily life, etc. then the doctor, instead of trying to perform thorough lab test to find out biological problems and diseases, would simply come up with the diagnose that the person has anxiety problem, depression, etc. There are many many cases where people were diagnosed with depression, anxiety, etc while their real problems had been diseases like diabetes. There are many GPs who donot differentiate the syptoms of depression from those of diabetes. A case in point: a 27-old woman who suffered of hyperglacemia was turned and sent home by her GP who gave her the diagnose of ”panik ångest”. This unfortunate woman died at home two days later.
    No body really knows exactly how antidepressive drugs affect the brain. It is high time to close all these asylum houses once for all. Psychiatry does more harm to people than it gives cure to them. Instead, modern man should focus on a wide and intesive study of the brain (neurology) and try to find out the biological causes of brain diseases.

  81. Millanbl skriver:

    Jag tycker absolut inte att diagnoser sätts för lätt!
    Min dotter, idag 7 år, har vi kämpat med sedan den dag hon föddes! Allt har varit svårt:
    sömn (sov sammanlagt av alla mikrolurer 4 Tim/dygn från dag ett tills hon var 3,5 år o vi fick sömnmediciner till henne!
    Mat: äter bara väldigt få saker och väldigt lite. Hon känner inte hunger.
    Explosiva utbrott: varade i allt från 5 min-6 timmar!
    Hon lekte inte med andra barn, språket kom inte igång, svår att ”nå”, extremt hyperaktiv, rymde, extremt oflexibel, etc etc. Listan kan göras lång!

    Hon remitterades vidare från BVC o utreddes av deras psykologer, skickades vidare därifrån till BUP som utredde henne o satte diagnosen aktivitets och uppmärksamhetsstörning UNS. Hon var då 3,5 år!
    När hon var 4,5 år fick hon även diagnosen Bipolär sjukdom!
    Vi kände att detta inte var rätt! Att vår dotter har något annat!
    Vi stod på oss o krävde ny utredning när hon var 6 år. Teamet stod fast vid de gamla diagnoserna! Vi kände att det stämmer inte!! Stod på oss o såg till så att vi fick komma till Göteborg, BNK, trots att vi inte alls tillhör dit!
    Vårt landsting godkände och vi åkte dit o var där under 3 dagar med dottern, som utreddes av bästa dr Svenny Kopp med team.
    De tog bort alla hennes diagnoser och ersatte dom med autistiskt syndrom, ADHD och bl.a. Dysomni (grav sömnstörning) Hon var då 6,5 år.

    Alla pusselbitar sattes på plats och vi förstår vår dotter nu! Vet att de vanliga ”vägarna” inte fungerar, men att det inte är stopp pga hennes funktionshinder. Vi måste bara ta andra vägar, lite längre sådana, och mer krokiga!

    När ens barn väl får en diagnos så har man som förälder ofta kämpat i ÅR!

    En diagnos ska ses som ett verktyg, en ”karta” över vilka vägar man bör lotsa individen på! Svårigheter OCH styrkor, så man vet vad man ska bygga vidare på!

    Diagnosen har inte förändrat vårt barn, eller gjort det möjligt för oss föräldrar att luta oss tillbaka o bli av med ansvar mm. Tvärtom innebär den enormt mycket arbete av oss, men det får vardagen att bli lättare, för oss OCH dottern!
    Vi har lagt om vårt liv helt och anpassat oss till ett annorlunda liv styrt av rutiner, förutsägbarhet, tydlighet, bilder och ett helt annat förhållningssätt!

    Utan mitt barns diagnoser hade hon inte haft den livskvalité som hon har idag, med vår förståelse samt omgivningens och skolans!

  82. Agneta skriver:

    Från 2006 fram till hösten 2010 fick jag höra att jag mådde för dåligt för att få hjälp från psykiatrin. FK godkände och vid möten var helt överens med min husläkare att jag inte skulle tillbaka till arbetslivet igen. JAG vill tillbaka. Efter att ha varit på stresslabb på Danderyds sjukhus och Karolinska fick FK svaret att inget fanns att göra med mig eftersom jag mådde för dåligt. När skulle jag kunna få hjälp? Jo när jag mådde bättre!!! Karolinska Institutets terapiutbildning kopplades in för att se om dom kunde hjälpa mig, men där går terapeuterna utbildning bara under 4 år så det var för kort tid enligt deras läkare! Hur mådde jag? Fruktansvärt! För varje gång dom talade om att jag mådde för dåligt så mådde jag självklart sämre. Till slut kom jag till psykiatrin i Upplands Väsby, där jag äntligen mötte en psykolog som ansåg att det här ska vi jobba med! Nu redan efter drygt 1 år med Mindfulness och terapigrupp mår jag bättre än någonsin. Men om jag inte varit stark i grunden och tjatat och letat så hade jag inte levt idag. Detta är psykiatri i Sverige på 2000-talet.

  83. Hasse skriver:

    Skötare
    Jag har jobbat som skötare under många år och kan bara instämma i de flesta inläggen men den så kallade satsningen på psykiatri som alla pratarom har inte ”vi på golvet” märkt av. Vissa läkare samarbetar med oss som träffar personerna med problem dagligen medan andra skiter ioss. Hoppas att det kan bli bättre i framtiden.

  84. Love Indigobarn skriver:

    Många har diagnoser felaktigt. En del har inte alls ADHD utan är Indigobarn.

  85. Cata skriver:

    Konstig rubrik enligt mig ”Är diagnoser lösningen”. Skulle den rubriken satts om det gällde vanliga sjukvården (alltså inte psykiatrin). Skulle någon ifrågasätta att diabetes diagnostiserades? Det är väl också en diagnos som ökar. Kanske behöver inte människor med diabets insulin? Jag förstår inte denna rädsla och diskriminering gällande psykisk problematik. Kanske är det bara för att det inte går att se i ett blodprov eller utanpå människor. Idag finns det mycket bra hjälp att få i form av hjälp, stöd och läkemedel. Det är väl ingen förälder som älskar att ge sitt barn läkemedel, man väger för och nackdelar mot varandra. För min del kommer jag att undvika den troligtvis oseriösa utredning som Aftonbladet kommer att göra, allt för att få publicitet. Jag har 3 barn och det minsta har diagnosen Aspergers syndrom och drag av ADHD. Hur kul är det kanske för honom att kanske läsa om att den medicin som betytt så mycket för hans fungerande är onödig och farlig. Skulle det någonsin sägas om en medicin inom vanliga sjukvården?
    Tänker på alla mediciner som skrivs ut på grund av att människor äter fel och inte rör på sig. Här kan ju faktiskt människor själva påverka sin situation. Jag är verkligen trött på denna diskriminering gällande psyksjukvården. Den behöver all stöttning som finns så att människor vågar söka hjälp.

    • Kristina Edblom skriver:

      Hej Cata! Syftet med rubriken är inte att ifrågasätta diagnoser. Snarare ett sätt att starta en diskussion om diagnoser. En del vittnar om att rätt diagnos till slut blev räddningen. Andra upplever att de bara fått en diagnos och sedan ingen hjälp/vård.
      Jag tycker att kommentarerna visar på en stor bredd.

  86. Yngre vuxen kille skriver:

    En sak skulle jag vilja veta, hur många som har tagit antidepressiva har blivit av med sina symptom? och klarar sig helt utan dem? och inte längre har några symptom? Och inte heller hamnar i återfall?

  87. Maria skriver:

    Självklart hjälper diagnos till både för bättre själv-kännedom, men också så att samhället kan sätta sig in i personens situation på ett annat sätt! Vi svenskar vill leva så NORMALT som möjligt! Vi behöver släppa på rädslan över vad som händer-om man inte!?! är så normal.
    Måste säga att jag idag: tidigare egen företagare, goda betyg,fr.”fin” familj,etc. idag väljer att umgås med människor som vågar! se under skalet. Inget annat attraherar mej. Om! fler hade vågat, så hade inga!! diagnoser behövts;)
    Västra Götaland

    • Cata skriver:

      Du har troligtvis aldrig sett en svårt deprimerad person eller någon annan med svår psykisk problematik, eftersom du pratar om att självkännedom skulle kunna hjälpa och att diagnoser inte skulle behövas om vi väljer rätt umgänge. Tror du att det är så enkelt? Kan i övrigt hålla med dig i det du skriver om att man ska välja sitt umgänge.

      • Mariagripenberg skriver:

        Nu förstår jag inte?:)
        Har diagnos Bipolär, typ 2 och svår ångest-problematik.
        Detta + annat har lett mig till en otrolig! gåva: Insikt och Ödmjukhet till Livet:)! Mitt Livs Ord är att: Bli aldrig Bitter;)!!!

  88. Problemen med psykiatrin skriver:

    Att diagnostisera är ett sätt att hantera människors svårigheter men tyvärr är det en metod som skapar utterligare problem i sej. Ofta betyder det att problemet lokaliseras inom den person som bär på symptomen och att man bara behandlar med droger som i sej kan ge en mängd hemska biverkningar (vilka i sej kan bidra till ytterliga psykiska problem. Diagnosen kan ofta även betyda att sjukvården inte lägger någon vikt vid de livserfarenheter, social ställning och samhällesfrågor som lär ha bidragit till att personen i fråga nu har psykiska problem.

    Diagnoser och deras biologiska associationer tar för givet men det finns stora mänder literatur som ifrågasätter deras validitet. Borde alla patienter med samma diagnos behandlas lika? För sjuksystemet är det lättare att jobba inom psykiatrins diagnostik men hur påverkar det den vård vi ger? Vad skulle hända om vi började lägga mer fokus på människors individuella problem, och behandla därefter, istället för att ge en psykisk diagnos som oftas associeras med kemisk obalans i hjärnan?

    • Marre skriver:

      Spelar väl ingen roll om en diagnos associeras med kemisk obalans i hjärnan. Nu är vi ju där igen: Oj!, har han/hon en.sjuksom som påverkats av ngn.obalans i huvudet?!=0…Hur?! ska man tackla detta tro.
      Att se till en människas uppväxt,sociala situation ska och bör INGÅ! i alla sortes utredningar,innan en diagnos ställs! Läkare som forskar om detta, är mkt! noggranna om att ta reda på de individuella aspekterna av det ev.handikappet hos personen de utreder. Sedan ska nog inte alla läkare sitta vid psykiatrin,s skrivbord, precis som inte alla passar i andra ämbeten-som de är ämnade för!
      Min tilltro går ändock till oss som vågar se under ytan, inte bli rädda för ngt.som är ”udda”, och inte fördömma det, men tvärtom försöka förstå och hjälpa!
      M

  89. Yngre vuxen kille skriver:

    Grundproblemet är att man inte alltid kan lita på att det är rätt diagnos, och man kan få fel behandling och lida i många år. Sen kan det komma fram att det var en enkel sak att rätta till. Psykiatrin och vanliga vården borde vara mycket mer samspelta, ha mer kommunikation. Sen kan man ju fundera på en annan sak, i den ”vanliga” vården tas ofta bara några prover innan man skickas vidare till psyk. De har kanske ett intresse av att få ned vårdköer? Poängen är fortfarande att underlaget i de fysiska utredningarna är på tok för dåliga.

  90. Ann skriver:

    Man undrar ju ibland om läkarna i psykiatrin har någon kunskap alls. Min dotter har dom varit väldigt glada i att försöka stoppa i medicin, när hon har ifrågasatt hur det kan sätta in olika mediciner utan att någonsin satt en diagnos på henne. Hon har vägrat ätit dess sedan hon engång i god tro åt av medicinen som hon fått ordinerat förutom sin vanliga. Medicin mot psykoser, hon låg däckad i 2 dygn. En annan läkare sa åt henne att du ska äta medicinen jag skrivit ut ” för en sådan som du biter inte terapi på och vill du inte bli frisk” vid det här laget var min 20 åriga dotter så luttrad att hon bad läkaren fara å flyga. Men som förälder måste man ofta vara med även när det räknas som vuxna, när de har läkarbesök. För att lära sina barn vad de kan kräva och vad de inte behöver acceptera av oempatiska läkare. Varför är det så svårt för unga att kunna få samma läkare? Varför är det sådan ruljans på läkare inom psyiatrin? Varför har de utbildat sig till psyiatriker . Har de ingen yrkesstolhet ( är denna del av läkarkåren mindre fin i salongerna ?) Förstår om man inom kirurgin eller dyl skulle ställa sådana godtyckliga diagnoser, det skulle aldrig accepteras så varför ska vi acceptera det av psykiatrikerna.

    • vitanejlikan skriver:

      Tänkte bara påpeka att om man äter psykosmediciner eller någon annan psykmedicin så ger de ganska rejäla biverkningar till en början. Att din dotter låg däckad 2 dygn var ju inte speciellt illa. Jag har varit däckad i flera veckor av sådana mediciner men sen så mår man mycket bättre när man ätit medicinen några veckor. Det finns tyvärr ingen quickfix när det gäller psykiska sjukdomar eftersom medicinerna påverkar hjärnkemin. Sånt tar tid. Sen kan man ju undra varför de inte satt en diagnos på din dotter, men ibland kan symptomen vara så akuta att man måste behandla dem först innan man kan reda ut grundproblematiken.

      Oxh att hon får nya läkare varje gång är heller inget specifikt för just ungdomar, så är det för alla inom psykiatrin idag eftersom psykiatri inte är riktigt rumsrent ämne inom medicin. Tyvärr. Man kan önska att det vore annorlunda, det skulle ge större trygghet för patienterna.

  91. Utmattad anhörig skriver:

    Jag önskar att samhället såg de anhöriga mer, jag lever med en man som har en ”nästan asperger-diagnos” men han får inte en för utredaren har inte kompetens att se vad som är vad. Vi har fått utlåtande på utredningen från 2 specialister på annat ställe som anser att man inte kan avskriva den misstanken så lätt men i vårat landsting är det få som får aspergersdiagnos man sätter adhd istället för det är billigare. Då har man inte rätt till så mycket insatser och man får en burk medicin istället.

    Jag måste göra allt hemma och dessutom stötta och tolka omvärlden för min man, nästan dagligen upplever han situationer där han misstolkar och inte förstår varför folk säger och gör som de gör. Då ska jag tolka och förklara utan att han ska tappa förtroendet för mig, det är en extremt svår situation. Jag vill inte vara hans assistent eller behandlare. Men vad gör man när den man älskar känner sig sårad av omvärlden?

    Nu har jag varit föräldraledig men hur ska jag kunna jobba heltid när han ringer då och då för att ”prata av sig” eller behöver någon som följer med på möten med samhället? I flera år har vi försökt få hjälp men han hänvisas till hemtjänst. Olika personer varje gång som ska komma och INGEN som har kunskap om hans funktionshinder.

    Nu ska vi försöka ta ett varv till med psykvården så han får den hjälp han behöver jag vet inte hur länge jag orkar stå vid hans sida. Jag blir sedd som en jobbig jävel men om han inte har någon vid sig så kommer han krascha totalt både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Bara en sån enkel sak som om vi går isär och han hamnar på socbidrag, han kan inte se till att skicka in blanketterna i tid och får då inget bidrag. ”skyll dig själv” säger samhället.

    Psykvården knäcker inte bara den ”sjuke” utan även den personens anhöriga. En insats i form av annat än medicin kan ge lösningar så personen klarar sig mycket bättre i framtiden. Lite som bidrag till U-länder, man ger inte pengar utan kunskap och förutsättningar för att klara sig, dvs. en ko och en bit jord som går att bruka så klarar sig personen bättre.

    Men psykvården jobbar efter att lindra symtomen.

    • Matt skriver:

      Känner igen din situation, har en bekant som har liknande problem som du beskriver. Personen i fråga har det litet trassligt pga psykisk ohälsa vilket leder till att vederbörande bla har problem med att sköta sin privatekonomi, befinner sej i socialbidragsträsket. Tror att det skulle vara bra med en diagnos och långsiktig handlingsplan i det fallet. Tidigare trodde man att personen i fråga hade problem med narkotikamissbruk när denne betedde sej underligt, trots att vederbörande var nykter. Tråkigt om det ska gå så långt så att personer ska riskera att bli uteliggare pga att de lider av psykisk ohälsa.

  92. shansu_alice@hotmail.com skriver:

    Något att fundera över…
    Barn med adhd har exakt samma ”symtom” som barn med PTSD. Det enda sättet att skilja på diagnoserna är att titta efter trauma. Då kan man ställa frågan hur många av dessa ”adhd” barn som egentligen är ? Men det kräver att psykologerna tittar med det ”ögat”. Enklare att sätta en beteendediagnos som inte är någons ”fel” än att undersöka hur barnet tex har det i hemmet mm..

  93. Coolpitetomas skriver:

    Problemet utan tvekan är att: sedan 1995 stängdes mentalsjukhusen, och sedan dess har antalet platser inom psykiatrin för personer med psykisk ohälsa ständigt minskat. Var någonstans är alla pengar som har sparats på denna gigantiska nedläggning? I dag efter kontorstid, finns bara akutpsykiatrin tillgänglig för brukare. Bli inte drabbad av psykisk ohälsa en fredag kväll i Norrbotten. För då körs du till psykakuten i Sunderbyn, som har18 sängar för hela länet. Men kommer det in någon med större vårdbehov, så tappar du din plats och blir utkörd.

    • Chuckiechuckwick skriver:

      Skandal!
      Skriv till politikerna i Landstinget och påminn dem om att all svenska medborgare har rätt till vård. Eller skriv en insändare i lokaltidningen så det måste svara.
      Att jobba inom offentlig förvaltning innebär att man måste hållas för ansvarig när det offentliga inte fungerar längre.
      Det är deras ansvar, de har tagit det jobbet och det är enkom dem som har ansvaret att förbättra!

  94. Lena skriver:

    Utan diagnos = ingen hjälp. Krass verklighet idag. Jag, som mamma till barn med Asperger, sitter med andra mammor vars barn inte får hjälp i skolan och jag LÄR REKTORER, SKOLPSYKOLOGER, SKOLSKÖTERSKOR OCH LÄRARE – skollagen.
    Rektor talar gärna om vad X har för svårigheter men det kan man ju inte göra något åt. Tar då fram skollagen och där står det tydligt och klart att barn med SVÅRIGHETER SKA HA HJÄLP! Aha, säger rektorn då, aha! Och först då har dessa barn fått hjälp. Inte tillräcklig hjälp för det får man sällan eller aldrig. Min son fick omdömet ”kommer aldrig att bli godkänd i något ämne” av den kommunala skola han gick i. Bytte till en Montessoriskola som inte förstod vad man menade med det ”aldrig godkänd” – sonen kunde ju hur mycket som helst av det man sa att han inte kunde. Idag är han godkänd i många ämnen, men ligger efter i några då det var bara 3 ämnen som räknades förra året, i år är det 12 = han ligger efter i flertalet ämnen men kämpar på och kommer att nå godkänt i ett antal av dem oxå. Min dotter, nu nästan 20 år, har själv tagit initiativ att testa sig för varför hon har så svårt att koncentrera sig. Hon vill veta, ”för om jag vet så kan jag göra något åt det”.

  95. Ems skriver:

    Barn med särskilda behov är inte konstiga eller udda. De vill bara vad alla vill …

    att bli accepterade. 

  96. Schiller_iller skriver:

    Jag tycker att det är inte bara psykatrin som har detta problemet hela sjukvården är ett enda stort problem i sverige. Är man inte ett skolboks exempel så finns det ingen vård att få. Själv har jag trattbröst som påverkar mig både psykiskt och fysiskt efter 18 år i sjukvården har detta fortfarnde inte uppmärksammats eller gjorts något åt varken från läkare eller psykologer sida.

  97. skåningen fr dalarna skriver:

    Jag hade det skit svårt när jag gick lågstadiet till högstadiet i skolan, kändes alltidsom att det var något fel på mej… Så när jag börja 8 an skicka vi en förfrågan om uttredning om dycelexci typ men fick inte hjälp förens halva 9an men det gick ett halv år och då hade jag också varit i en djup skälmordsbenägen deprition så jag fråga barnmorskan om antidepreciva tableter och då fick jag en akut tid hos BUP och jag kom dit och prata då tyckte dom att jag var anurlunda så jag fick träffa en doktor och på ett besök fick jag veta att jag hade ADHD och fick medicin . Villket var det bäsga som hänt mej jag var glad igen och klara skolan och nu är jag20 år gammal och är klar med skolan och har fått jätte bra betyg och många vänner sä om någo där utte tvivlar på om medicinen ändraf ens dåliga skoltid och livss lust typ så ta det lugnt DET BLIR BÄTTRE, jag har tex inte kunnat hålla ett förhållande mer än 2 månader max och se nu jag är förlovad med min sambo och vi tittar hus och planerar barn fram över och jag är lycklig på riktigt för en gångs skull :-)
    Kram på er alla fort sätt kämpa deg kan ju bara bl bättre KRAM en vän<3

  98. PJ skriver:

    Huvudproblemet med psykiatrin är att den absolut INTE HAR NÅGRA FUNGERANDE METODER för att bota psykiska sjukdomar eller lösa psykiska problem. Det enda man har att komma med är att klistra på folk falska diagnoser och droga ner dem. Diskussionen om den förs som att det är någonting som skulle kunna gå att reformera förbättra. Det är dags att inse att psykiatrin aldrig varit och aldrig kommer att kunna bli någonting som fungerar när det gäller att hjälpa folk att må bättre. Undersök istället vad som kan ersätta psykiatrin och lägg upp en plan för att avveckla den helt.

  99. Popliv skriver:

    Är en 19 årig tjej som fick hjälp med ätstörning, utredaren sa att han misstänkte att jag kan ha Bipolär sjukdom -förklarar för mig vad det innebär och hur det visar sig. Jag känner direkt igen mig. Han talar sedan om för mig det borde göras en utredning för den sjukdomen.. 5 månader sedan har ingen utredning gjorts och jag känner mig inte prioriterad.

    • Chuckiechuckwick skriver:

      Man känner ofta igen sig i beskrivningar av tillstånd. Speciellt om de framförs av sin egen samtalskontakt.
      Undrar varför tjejer alltid får diagnosen bipolär medans vi män leder stort på adhd-sidan?

  100. David Davies skriver:

    Är diagnoser lösningen?

    Jag tror att en korrekt ställd diagnos kan hjälpa individen. Sedan bör den omprövas efter en tid om någon part tycker att det behövs. Om en sjukdom försvinner efter en tid så är en felaktig diagnos inte till individens fördel.

    I mitt fall så vill jag ha en diagnos, som bygger på en ordentlig utredning. Hur kan man behandla en sjukdom utan att veta vilken sjukdom man ska behandla?

    Jag får mediciner, läkarsamtal och sjukintyg, men saknar en ordentlig utredning för att ta reda på vilken / vilka sjukdomar jag har, även fast jag har bett om det i ca 20 års tid.

    Det påbörjades en utredning men sedan när jag bytte kommun så fortsatte aldrig den, trots att jag bad att det skulle göras.

    Jag tror att om det görs en ordentlig utredning om vilken / vilka sjukdomar jag har så kan man lättare hitta rätt medicin, vård eller något annat för att hjälpa mig att bli frisk igen eller i alla fall så frisk som jag kan bli.

  101. Anonym skriver:

    Värdefulla tips vid besök på psykiatrisk klinik:
    1) Du skiljer vårdare och patienter på att vårdare har nyckelsnöre runt halsen.
    2) Åk aldrig hiss med någon som inte har nyckelsnöre. Dock, snöret kan missbrukas och någon ”nyckelbärar-garanti” kan inte utfärdas. D.v.s. ta trappan.
    3) Undvik att tala med någon i korridor eller väntrum. Folk är ”nyfikna” och vill gärna ha ditt namn.
    4) Klä dig i grått.
    5) Låt dig inte imponeras av den katedral-lika entréen. Det intryck du skall få är att du blott är en ödmjuk liten ”besökare” med tillfälligt lov att uppehålla dig på kliniken.

    Lycka till.

  102. yosef skriver:

    haha jag var en patient som fick diagnos och inte läne efter fick mina 2 kompisar de samma när de testades hos samma sjukvård

  103. Olsson Tord skriver:

    Psykvård ha ha ,finns sånt ?

  104. Cinderellaghost skriver:

    Blev skickad till psykolog eftersom min skolkurator tyckte att jag låg för djupt i min depression för att hon skulle kunna hjälpa mig. Fem minuter med psykologen hade jag diagnosen depression, hon ville att mina föräldrar skulle prata med henne, då hon ansåg att probelmet låg hos dem och jag hade ett recept på antidepressiva tabletter.
    Hon ville att jag skulle bli uppföljd och se hur pass bra medicinen hjälpte på mig. Jag skulle bli kallad om en vecka ungefär. Jag var där 22 februari. Det är idag den 10 september.. Jag har fortfarande inte fått någon tid hos psykolog.
    Nu är jag j**ligt glad att jag har så pass bra föräldrar, syskon och kompisar. Och jag har en enorm styrka och lyckades ta mig någorlunda ur depressionen utan någon hjälp av psykolog och utan antidepresiva tabletter!

    • Chuckiechuckwick skriver:

      Bra jobbat! Starkt!
      Ibland tror jag att alla besök hos psykologer, kuratorer, antidepressiva mediciner, diagnoser, psykvården och deras avhumaniserade journaler faktiskt får en att må sämre.

  105. Chuckiechuckwick skriver:

    adhd diagnostiseras för ofta. Har stora problem med ångest, depression och sömnsvårigheter.
    Det fick de till en adhd-utredning och diagnos efter 5 års samtal.
    Plötsligt började de skriva ut massor med concerta och efter 2,5 månader med 32 + 16 mg om dagen var jag galen.
    Ingen sömn, avtändning varje dag, började beställa knivar och skämde ut mig inför vänner och familj.
    Alltså skulle jag inte ha det. Men vården säger att jag har diagnosen ändå. Jag kommer aldrig mer återvända till psykiatrin. Mår bättre utan dem!

    Btw, inte en chans att alla som nu får diagnosen har den! Alla har ju adhd nuförtiden.

  106. KBT-psykolog skriver:

    Ja faktiskt konstig frågeställning. En diagnos i sig själv är inte en lösning. Kan vara en hjälp i vissa fall men kan i andra skapa nya och värre problem. Framför allt en diagnos som inte följs upp på ett bra sätt eller är fel kan vara mycket olycklig.

  107. Än en gång, det är inte konstigt att diagnoser ökar när kunskap om psykiska ohälsor ökar. Det har blivit mer och mer ”ofult” att vara ”sjuk i huvudet”.

    ADHD/ADD diagnostiseras självklart betydligt oftare nu, se endast tio år tillbaka då var ADHD = pojkar som klänger i gardinerna. Nu vet vi mer! Forskningen går framåt! Internet bidrar till ökad kunskap. Varje forum har trådar om psykiska ohälsor och neuropsykiatriska funktionshinder. Odiagnostiserade som känt sig konstiga hela sitt liv hittar dessa trådar och känner igen sig, ber själva om utredning, för dom behöver hjälp med sin vardag… osv osv osv.

    Att få en ADHD-diagnos lätt kan jag inte hålla med om, utredningen är väldigt omfattande, det handlar inte om några skattningsskalor och 1 timme hos psykiatriker eller psykolog.

    Jag är nöjd med Vuxenpsykiatrin på min ort :) Men vet att det skiljer sig genom landet. Tyvärr.

    • Chuckiechuckwick skriver:

      Utredningen är inte omfattande. 2 x 6 timmar ungefär för en diagnos som ska vara livet ut.
      Lägga klossar och lösa nummer- och sifferuppgifter.
      När man sen läser utredningen är den full av fel och icke relevanta saker samt utredarnas högst personliga tolkningar av information.
      Om dessa fel beror på slarv eller för att de vill att man ska ha adhd (bl.a. fick de sporadiskt cannabisbruk i ungdomen till att jag missbrukat centralstimulerande!).

      Vidare står det larviga saker som att jag inte klarar att sitta still på en pinnstol i en timme.
      Min utgångspunkt är att om en fysiskt frisk och rörlig person sitter still på en hård stol i en timme eller mer är ngt fel eller så är personen på Guantanamo.

      Psykiatrin är väldigt förbjudande, fördömande, lögnaktig och oförsiktiga med vad de skriver om patienter.

      Jag gjorde mitt test på kliniken alla i södra Storstockholm skickas.

      • Min utredning tog längre än så, 5 st 3 timmars + 3 tim intervju + anhörigas intervjuver, men det kanske skiljer sig lite, den gjordes 2005 och det var intervju med anhöriga som vägde in tyngst. Svårt att beskriva sig själv som 2-åring :)

        Jag har även gjort magnetröntgen och EEG, det verkar dock inte så vanligt? Känns seriöst när det görs så grundligt i alla fall.

  108. V B skriver:

    Psykvården inom Örebro län är under all kritik. Jag blir rädd att den är så dålig och vill att min anhörige som är beroende av en bra psykvård ska flytta. Det är skrämmande att människor som mår dåligt inte kan få bättre hjälp år 2011

  109. Elisabet Persson skriver:

    Jag fick diagnosen Aspergers syndrom förra året. Jag fyllde 37 i år! Jag har mobbats i hela mitt liv. Är uppvuxen i Gällivare. Ingen tycktes veta att det fanns en diagnos, fick veta att jag var avvikande men inte på vilket sätt. Bor inte kvar i Gällivare. Jag kände mig kränkt av att jämt höra att jag var avvikande, ingen kunde förklara varför. Var hos barnpsykolog innan jag skulle börja skolan. Hon kunde inte hitta något fel, men när jag skulle leka med dockor valde jag att leka med djur istället. Jag lekte mest ensam som barn. Träffade en psykiater då jag blivit äldre, men han kunde inte heller hitta något fel. Flyttade, gjorde en utredning 2004 då jag fick diagnosen UNS, psykisk störning. Först förra året fick jag rätt diagnos.

  110. Elisabet Persson skriver:

    Jag har alltid lidit av aggressioner. Först nu har jag fått medicin som hjälper. Diagnosen hjälper mig, får stöd via LSS nu.

  111. Anonym skriver:

    Jag träffa en läkare inom psykiatrin och han satt en diagnos efter högst 5 min utan att knappt ha prata med mig, ändå har jag gått där i 10 år. Men hade aldrig träffat den läkaren förut

  112. Lisa skriver:

    Mitt förtroende för psykatrin har fram till nu varit lika med noll. Jag har en lillebror som i dag är 25 år, ända sedan han var liten har han varit annorlunda (och nu menar jag inte att man inte får vara annorlunda) på ett sätt som gjort det svårt för honom med bla sociala kontakter. Våra föräldrar uppfattade då honom som ett mycket snällt och lugnt barn, aldrig någonsin var det någon inom förskola eller skola som reagerade.
    Åren gick och han kom in i tonåren och det var då som de första signalerande symtomen kom, han kom in i en manisk period och blev inlagd på BUP. Han fick då diagnosen bipolär sjukdom. Han skrevs ut och det var inget mer med det, ingen uppföljning mer än något enstaka läkarbesök. Han började gymnasiet och det gick bra, tills han åter blev sjuk, fick gå om, då var han i gränslandet, BUP/vuxenpsykatrien, vem skulle ta ansvar?? Hela tiden fanns vi där, en familj som bara kunde se på när ingen ville ta ansvar. Han fick gå om ett år i gymnasiet, fick kontakt med skolkuratorn, that´s it! Tog studenten. Tog så småningom körkort, och då, den enda människa utifrån som reagerat och ringt våra föräldrar för att fråga om min bror hade någon diagnos. Åren gick han sökte jobb som han aldrig fick behålla, mådde dåligt i perioder, då med symtom som extrem trötthet, tecken på depresion, ibland förrvirring. Vi började fundera på om min bror hade asperger. Min bror har dock haft kontakt med läkare (olika) ungefär en gång om året för avstämning med hans mediciner och hur han mår, är det då en period då han mår bra säger han att detär bra och läkarna nöjer sig ju med det, tyvärr. Men så förra året när han åter mådde dåligt, bara gick hemma så tog våra föräldrar kontakt med psykatrin och krävde att en ordentlig utredning skulle göras, vilket då skulle göras. I slutet på januari i år påbörjades denna. Fram till maj hade han träffat läkare EN gång och psykolog TRE gånger, det blev sommar och semester, uppskjuten utredning. Min bror blev för ca 4 veckor dålig igen, började med en manisk period, nedstämdhet, förvirring… Han valde att bli inlagd. Nu i veckan skrevs han ut och de har nu kommit fram till att han har en diagnos som heter Cyklisk psykos. Först nu, ca 12-15 år senare finn ÄNTLIGEN en plan. Han ska få träffa psykolog 1ggr/vecka, har fått en läkare inom öppenvårdspykatrin och ytterligare en ansvarig person som ska vara kontakt mellan min bror och arbetsförmedlingen. Vi i familjen och hans närhet är lättade, det var kanske inte den diagnos vi trodde han hade, vi hade inte ens hört talas om den, men nu kommer han äntligen kunna få hjälp att få en fungerande vardag, få hjälp att kunna hitta ett anpassat jobb då han är extremt stresskänslig. Diagnosen kommer förhoppningsvis hjälpa honom att förstå och att få andra att förstå.

    Men, jag vet fortfarande inte om jag har förtroende för psykatrin…

  113. Lolo Dejan skriver:

    Dom är på väg att ge mig elchockar….. Hjälp

  114. My Name skriver:

    Lite utanför ämnet, men: Jag tror att en del av förändringarna i statistiken på sistone – tex ökningen av adhd-diagnoserna – kan vara ett symtom på att saker i vårt samhälle inte är som de ska. Titta på arbetsmarknaden till exempel. Som jag ser det så var det nån generation bakåt i tiden så att arbetsmarknaden var ganska bred, det fanns ett relativt stort och blandat utbud av både teoretiska och praktiska jobb. Nu krävs det i många fall spetsutbildning, erfarenheter eller ”social kompetens” för att utföra jobben, samtidigt som det till leda tjatas om arbetslinjen, alla ska jobba. Jag tycker inte att det är konstigt att folk blir ”psykfall” på grund av att de känner sej värdelösa i skolan eller i arbetslivet eftersom samhället ser ut som det gör :(

  115. Lennart skriver:

    Vill bara påpeka att i Motala så kan jag bara ge minus poäng.
    dom räknar med tät kontakt 4-6 veckors mellanrum. tycker väldigt synd om dom som verkligen behöver hjälp. med egen erfarenhet från norrbotten så fick man en kontaktperson att prata med 1 gång i veckan och om det inte räckte så fick man 2 gånger per vecka.
    Men vad beror detta på ? för lite anställda ?

  116. Pege1111 skriver:

    Jag fick Diagnosen ADHD som vuxen men idag vet jag att det bara var en oro ångest över att livet inte var som det skulle sen har jag insett att det var ett sätt för mig att rättfärdiga mina egna bettenden en slags förklaringsmodell som lättade min skuldbörda när jag inte kunde handskas med livet idag är allt ADHD så de som verkligen har det och behöver hjälp återigen faller bort
    mvh per

  117. Wijken skriver:

    Jag vet inte om det hör hit, men inom psykiatrin finns det uppenbart mycket att påpeka. Dock finns det även en stor grupp av människor som helt felaktig bli skickade till psykiatrin fast de egentligen har en helt somatisk (kroppslig) åkomma men med psykiska symtom.
    Jag är en av dessa människor. Första gången jag sökte för Stor trötthet, häftiga humörsvängningar, viktuppgång och tappat hår var sju år sedan (16 år gammal). Jag blev då felaktigt hänvisad till psykolog. Men efter många år, felaktiga diagnoser och läkarbesök senare (jag accepterade aldrig deras lättvindiga beslut, följde min magkänsla och sökte andra läkare), så har jag nu fått diagnosen Hypotyreos och jag utreds även för ett så kallat Prolaktinom (tumörväxt på hypofysen). Mer än halva min tonårstid är för alltid bortslösad för att läkarna inte gjorde sitt jobb ordentligt från början och att det är för enkelt att hänvisa till det psykologiska idag. Dessutom har det lett till bland annat 3 smärtsamma missfall för min del och infertilitet.
    Många har problem med stress och andra psykiska åkommor idag (eller är det bara psykiatrin som diagnostiserar mera?) men man måste ju utesluta att det inte rent av är det fysiska som är grundorsaken. Jag har blivit erbjuden ett stort spektra av psykofarmaka och är idag mycket glad att jag aldrig tog emot dem, de hade antagligen bara gjort mitt tillstånd värre och maskerat det verkliga problemet.
    Lita på er magkänsla folket! Läkare är bara människor och de gör också fel!

    • Jag med skriver:

      Jag har också fått en psykdiagnos som innebar att jag skulle få en behadling som bara gjorde mig sjukare. Ihop med mina anhöriga tog vi beslut att avbryta behandlingen. Ett par år senare så råkade jag ut för ett misstag vid en operation och med den behandlingen jag fick visade det sig att jag blev bättre. Även om de som satte psykdiagnosen aldrig kommer erkänna att det var fel så vet vi idag att jag har och har haft en somatisk sjukdom som nu är mycket bättre.

      När jag inte kunde sova på nätterna pga. svåra smärtor så erbjöds jag sömnmedel, endel starka så jag hallicunerade och var degig i skallen på dagarna. Tillslut träffade jag en vettig läkare som frågade om jag verkligen inte fått ett smärtstillande preparat. Fick ett som inte är så beroendeframkallande och helt plötsligt lugnade smärtorna ner sig och jag sov bättre. 3år utan att sova bra pga. smärtor och bara få sömnmedel… helt sjukt.

      • Wijken skriver:

        Det är sjukt att det kan vara så, jag vet precis hur du känner om det är till någon tröst.

        Man måste ju ändå förstå att den mänskliga faktorn finns och att man kan göra misstag (vilket inte många läkare vill erkänna dock), men man ska ändå vara jävligt säker på sin sak om man ska börja mixtra med olika psykbehandlingar, vilket inte många läkare fattar. det är ett så ”vanligt problem” idag att det verkar som vissa läkare förlorat respekten för vad det egentligen handlar om.

        Hoppas du mår mycket bättre nu i alla fall, jag önskar dig all lycka framöver!

        • Jag med skriver:

          Ja den mänskliga faktorn finns men idag är det så lätt att få en ”psykstämpel” och bli bollad vidare istället för att man tar lite prover och funderar och lyssnar på patienten. Vi var påväg att söka hjälp utomlands om vi inte hittat den vettiga läkaren som ordnade smärtstillande och började starta en ordentlig utredning. ”det var ingen grundlig utredning de gjort, vi börjar om från början” sa läkaren efter första träffen. Men nu hade jag tur i oturen. Hoppas på att få må bra nu resten av livet.

          Jag önskar dig all lycka också och hoppas du hittar rätt mediciner och behandlingar.

  118. Anonym skriver:

    Barn överdiagnostiseras med bokstavsdiagnoser av tre anledningar.

    1. Det är lönsamt för läkemedelsindustrin. Att läkare och läkemedelsindustrin har ett intimt samarbete har bevisats i USA. Att tro att det inte skulle förhålla sig på liknande sätt i Sverige, där läkemedel också är en jättemarknad, är naivt.

    2. Många läkare är inkompetenta. Man kan ofta missa saker som personlighetsstörningar hos barn och istället sätta en bokstavsdiagnos. Anses mer ”humant” och ger dessutom större möjligheter till medicinering, trots att medicin sällan hjälper.

    3. Läkare lever för mycket i sin egen värld och har väldigt bestämda specialintressen de försöker tolka in i allt. Vissa läkare är t.ex helt insnöade på Aspergers Syndrom och nöjer sig inte med att diagnostisera utan vill också tillskriva patienter egenskaper de inte har bara för att det ska passa diagnoskriterierna. Andra läkare har kört fast på paranoid schizofreni eller någonting annat. Dessa läkare överdiagnostiserar gärna.

    • One skriver:

      Ja för inte kan man väl tro att faktiskt vissa människor har brist på dopamin som forskningen visar? Och att man ger fler diagnoser efter man fått nya forskningsresultat och inte före? Och säkert vet du precis hur det känns att leva med en sådan brist?

      • Anonym skriver:

        Dessvärre har inte forskningen alls visat det. Myten om den biokemiska obalansen i hjärnan (brist på eller överskott av dopamin eller serotonin) har förts fram av läkemedelsbolagens marknadsföringsavdelningar. Den är lätt att ta till sig. Man vill gärna tro att de preparat som psykiatriker skriver ut rättar till en brist, i stället för faktumet att det är fråga om för människokroppen toxiska preparat.

        Till de personer som får höra att de har en brist på serotonin eller ett överskott på dopamin – fråga om den psykiatriker som säger så kan mäta upp din påstådda brist eller ditt påstådda överskott. Du kommer att få klart för dig att det inte går – och att det bara är en spekulation.

        Den världskände psykofarmakologen David Healy har jämfört teorin om serotoninbrist som orsak till depression med den gamla teorin om för flitig onani som orsak till vansinne.

    • 1. Det är npf-psykologer som sätter diagnos (och utreder)
      2. Det är npf-psykologer som sätter diagnos (och utreder)
      3. Det är npf-psykologer som sätter diagnos (och utreder)

      Om det inte är så överallt bör det verkligen ses över.

  119. Stefan skriver:

    Min lilla historia är egentligen rätt lik vissa andras. För ungefär 8-9 år sedan började jag få antidepressivt/lugnande medicin för ångest (var vid tillfället student) men blev snabbt sämre. Starkare och starkare mediciner var resultatet och jag hamnade ”i dimman”, det där läget då man varken kan känna sig glad eller ledsen, bara trött och utled på allt. Flera år senare efter att frun min sett liknelser mellan mina symptom och ADHD gav läkaren med sig (efter rejäla påtryckningar från vår sida) och gjorde en utredning. Visst, jag hade ADHD… och lugnande/antidepressivt till någon som har ADHD får visst motsatt effekt. Ooops!
    Till sist fick jag iaf en medicin (Strattera) som gjorde att jag blev bättre samtidigt som allt annat fasades ut. Numera försöker jag ta igen tiden jag förlorat med barn och släkt, men det går långsamt emellanåt.
    Mest besviken är jag på att ingen funderade på varför saker och ting bara blev värre utan de bara körde på med mer och mer. Psykvård? Njae, i mitt fall var det nog mer Psykfalls-skapande.

  120. Anonym skriver:

    Ing-Marie Wieselgren är nog kanske inte en så bra att blanda in i utredningen i psykiatrin. Hon följde med Anders Milton överallt när han utredde psykiatrin och var den som stoppade alla alternativa lösningar och ABSOLUT inga drogfria sådana.

    • Anonym skriver:

      Visst, varför fråga en av de verkliga makthavarna inom den biologiska psykiatrin om saken? Wieselgren är en viktig del av psykiatriseringen av samhället – med utdelning av psykiatriska beteckningar i parti och minut och med en explosiv ökning i utskrivningen av psykofarmaka. Dessutom en stark förkämpe för den värsta av ”behandlingar” – elchocker.

  121. Johan Krutrok skriver:

    Jag protesterar mot att man skall tvångsvårdas mer än 2 år för en åsikt eller en livsåskådning och att man ges mediciner med svåra biverkningar. Jag kan härmed anmäla psykvården som en tortyrliknande misshandel med svåra smärtor i injektionsstället, feber och förstoppningar m.m.

  122. Robin skriver:

    FELET STAVAS KAPITALISM!!!!! samhället går så fort att folk hamnar efter pga såna otroliga krav att prestera i jakten på förmögenhet!

    Snart brister det! folk vill inte må dåligt eller än mindre tillhöra ett system där dom som har pengar skall gynnas!

  123. Lundell skriver:

    Kapitalism är lika med Girighet och Girighet skall bli vår död!!

  124. P Svedell skriver:

    Om man bara kom till någon som kan om den diagnos man får eller har så skulle nog många må mycket bättre. Men som de är i dag blir man studsad som en pingisboll. Om Landstingen inte vore så källviska utan kunde samarbeta och hjälpa varandra i diagnosfrågan så att varje landsting blir specialister på några diagnoser så skulle dom sins i mellan kunna göra kostnaderna och utgifter lika med noll.

    Kort sagt skapa medicinska center runt om i landet med den rätta erfarenheten och kompetensen som bara kan fås med tillräckligt många diagnosbärare.

  125. Ann-Christine Lundholm skriver:

    Det är lika dumt att fråga om diagnoser behövs som att fråga om kunskap behövs.

  126. Moriouce skriver:

    Nya diagnoser löser inga problem. Först och främst måste man väl definiera de som redan finns. Tyvärr finns det en stress inom psykiatrin och en inställning från samhället som gör att många diagnoser ställs enbart för att ett barn är ”jobbigt” och för att få rätt till hjälp krävs en diagnos. Dock är frågan vart gränser går mellan diagnos och dålig uppfostran.

    Något man borde plocka in mer i psykiatrin är den somatiska sidan av det hela. Jag är en av förespråkarna för att skrota termen psykiatrisk diagnos och istället tala om psykiatriska symptom på somatiska diagnoser. Vi vet allt för mycket idag för att hålla oss kvar vid det gamla. ADHD, psykoser, depressioner, m.m beror till stor del av störningar i hjärnans signalsubstanser och borde klassas som somatiska diagnoser.

  127. One skriver:

    På medicinen står det att man endast ska äta den efter terapi provats. Men det finns inga resurser till terapi. Så man får medicin ändå.. Någonstans är det någon som inte följer reglerna man bestämt..

    En annan brist är att det saknas kommunikation mellan annan vård och psykvård – varför är det ens ett separat ämne? Människor blir sjuka av ångest, man kan inte separera detta. Man går till doktorn för hjärtproblem när man har sorg, man skickas till psyket och får medicin som pajar hjärtat. Men ingen pratar med varann.

  128. PCLO skriver:

    I dag är det bara två diagnoser som gäller:
    ADHD och bipolär sjukdom. Det förekommer en överdiagnostisering som vittnar om faktisk inkompetens. Inom svensk psykiatri samlas läkarkårens loosers!

  129. Henrik skriver:

    Hej, jag är en kille på 30 år och har precis påbörjat en neuropsykologisk utredning, jag har själv krävt den utredningen och jag hoppas att den kan vissa något då jag har massor av problem i olika situationer, och inte fungerar normal i samhället.. jag har haft kontakt med psyk under en längre tid och jag upplever att man tas inte på allvar som exp. jag vände mig till akutpsyk med självmords tankar och mådde riktigt dåligt, jag fick svaret att jag skulle gå hem och vila och komma tillbaka imorgon om jag fortfarande mådde dåligt… 2007 ställde jag mig framför en lastbil på stora vägen med min dåvarande volvo 740 i självmords försök, och min samtals kontakts första fråga va hur jag ska kunna komma på hennes möten när jag inte har en bil längre… och hon jobbar på psyk… Det har varit mycket andra saker med åren som gått och vänner som har haft det ännu värre än vad jag har… jag vet inte varför man blir bemött så, men faktum är att man måste vara så pass frisk att man orkar jaga och bråka för att kunna få hjälp, har man inte den orken så får man ingen hjälp… så man måste vara frisk för att vara sjuk…. det tycker jag är riktigt fel… så till sist vill jag tacka mina vänner och mitt personliga ombud för all hjälp jag fått igenom åren, utan er skulle jag inte kommit hit där jag är nu… TACK!!och till er andra.. kämpa på!! // Henke

  130. Beppe skriver:

    Den svenska psykvården handlar mest om att medicinera folk. Hjälper inte ett piller, får du ett till. Till slut har du tio olika mediciner att ta per dag.

  131. Yanneman skriver:

    Efter en haschpsykos lades jag in två månader och fick medicin och terapi. Efter detta klarade jag mig själv. Skaffade familj och mådde bra, men med en skilsmässa 10 år senare. Började få ordentliga panikångestattacker utan veta vad som drabbat mig. Sökte enbart allmänläkare, eftersom det bara yttrade sig som kroppsliga symptom, och fick behandlingar, röntgen och diverse undersökningar, tills jag bröt ihop helt. Jag fick då komma till en psykiatrisk kortvårdsavdelning i flera vändor och fick riktigt bra hjälp av samtal och antidepressiva och psykoshävande mediciner. Nu har jag ätit medicin i 10 år, en låg underhållsdos, och gått hos en psykolog varannan vecka. För 2 år sedan fick jag veta min diagnos, kroniskt vanföreställningssyndrom. Detta faktum att jag nu vet i vilka situationer jag kan krisa och hur jag ska hantera dem har hjälpt mig oerhört mycket. Jag insåg i början av behandlingen inte hur psykiatrin hjälpte mig, men idag märker jag skillnaden och är tacksam att de inte släppte mig vind för våg. Jag vet inte om jag haft tur i min vårdkontakt, men jag tycker att jag har fått en jättefin vård av kompetent personal, från överläkare till städpersonal, där även humor och skoj har fått plats.

  132. Yngre vuxen kille skriver:

    En sak man kan fundera på är varför Sverige har så mycket självmord. Och min uppfattning är att Sverige i förhållande till folkmängd har mer problem med depressioner, ångest etc. Har dock inga belägg för just det. Men vad säger allt detta om det samhället vi har skapat?

  133. Ronny Gustafsson skriver:

    Att diagnostiosera är alldeles för enkelt. Det är lätt att ta diagnosen som ett slags identitet. Det går att gömma sig bakom diagnosen för att ursäkta beteenden. Bakom varje diagnos finns en människa, kanske trasig, men korrigerbar. Läs KBT!

  134. Anonym skriver:

    Neuropsykiatriska diagnoser var inte uppmärksammade förut (=kända) Inte undra på att de ökat.
    ADHD fanns inte om man var över 18år….enl förra diagnossystemet.
    Tyvärr så används diagnoser för att specifiera medicin, KBT använder inte diagnoserna så mycket, utan individanpassar behandling (även om grunden finns där i diagnosen allt som oftast)

  135. Veronika skriver:

    Min farmor gick in i väggen på 70-talet, vilket då inte var ett känt begrepp. Istället började man att sätta in medicin efter medicin för att dämpa besvären men som egentligen inte tog hand om själva problemet. Idag är hon diagnostiserad med manodepressivitet, tvångsmässig personlighetsstörning och tendenser mot schizofreni. Dessutom är hon helt ”loj” och mer eller mindre apatisk emellanåt.

    Så hur blev det såhär? Vi har inga psykiska sjukdomar i släkten i övrigt, inte så långt tillbaka någon kan spåra, (om inte överintelligens räknas som en sådan haha), och släkten består mest av personer som på sin höjd får ont i magen när det är något.

    Jo, förklaringen tycks ligga i biverkningarna av alla hennes mediciner som tagit ut sin rätt genom årens gång. Så den stora frågan är, var det värt det? Sure, hon kanske genom åren blev av med sin utbrändhet men på kuppen fick hon en rad andra, många gånger värre, symtom. Psykofarmaka är INTE att leka med och ska inte ges ut som jävla godis som det i princip görs idag. FY PÅ ER SVERIGES LÄKARKÅR! (och ni som mot förmodan skulle vara läkare och spotta på detta inlägg, jag är läkarstuderande och kommer från en rikskänd rad av läkare så, feel the irony)

  136. Gäst skriver:

    KBT KBT KBT — det är den enda formen som faktiskt hjälper.
    Psykologer som insett att det enda de ska/kan bidra med i terapin är att ge och analysera hemläxorna patienten får med sej hem.
    Återta ALLA licenser från övriga kvacksalvare (inkl psykoterapeuter).
    PS. Dessutom borde inte skolor få ge betyg åt deras egna elever — det borde vara någon utomstående instans som har denna uppgift (och endast denna uppgift). Ta bort den dubbla rollen lärarna har och ersätt den med en — att finnas där som hjälp åt eleverna.

  137. Förbannad skriver:

    Psykvården är kass. Ingen förståelse och bara en massa stämplande kränkande, felaktiga, diagnoser. Det sitter socialkärringar, och gubbar, och dömer ut folk på löpande band, så att de inte får något jobb m.m. Som driver en del, de som inte är starka nog och kanske klarar av det, till apati, meningslöshet och enbart hat mot samhället.

  138. Elna skriver:

    All denna medicin psykiaterna skriver ut till höger och vänster borde tas upp. Fick en rejäl utmattnings depression 2004 och har sedan dess fått diverse olika psykofarmaca-mediciner. Jag var helt frisk innan. Har 4 barn och är lyckligt gift. Hade bra jobb!! (säljare) Och ett rikt liv med många vänner. Efter 7 år med stadig kontakt, med samtal hos psykoterapeut+psykiatiker (specialistläkare) 1 gång/vecka resp 1 gång/månad. Idag är antalet 35 tabletter dagligen. Jag mår mycket dåligt och har bett om avgiftning men då ställde en NYINSATT läkare nyligen diagnosen ADD. Helt plötsligt hade jag ADD. Det avgjorde han på ett besök som varade i 40 minuter. Ej påläst av mina journal anteckningar. Han Satte in tung narkotiskt preparat som skulle hjälpa mot det. Säger bara; IDIOTER!! jag är så less och så kränkt eftersom jag verkligen kämpat för att ta mig upp ur denna djupa depression jag hamnat i. Det känns som man hamnat i klorna på ”The Devil Himself” Är suicedbenägen nu för jag orkar inte vara sjuk längre. Man har ingenting att sätta emot när man träffar läkarna för det orkar jag inte. Enda utvägen för mig är att ge upp!! Få ett slut på eländet!! Jag kommer aldrig att få tillbaka mitt liv igen för att vården ser ut som den gör. Mitt eventuella avskedsbrev, med foto på mig från då till nu, 50 kilo tyngre, ska jag skicka till psykvårdinrättningar, tidningar och till alla personer jag hittar som har ställt till med detta!!

    • Ros skriver:

      Det är överläkarna som skulle medicineras med tvång. För en stor del av dem är riktiga rötägg vill jag påstå. Kunskap saknas hos dem i allmänhet. De är inga läkare som alla tror utan bara nästan en läkare som inte klarat sina studier. Och legitimationerna är köpta av dem också. Så illa är det innanför psykiatrins väggar. Nej en grundlig uppstädning vore på sin plats helt klart.

  139. Peterularsson skriver:

    Tycker att fixeringen vid diagnoser och psykpiller är hemsk och destruktiv. Man letar efter en snabb, effektiv ”lösning”. Istället för att gå till bottnen med barnens problem och hitta långsiktiga lösningar.

    Läs boken ”Piller och profiter” av John Virapen och förstå läkemedelsindustrins roll i det hela. Läkarna agerar i många fall som deras försäljare. Hur mycket provision och bidrag får läkarna från läkemedelsindustrin?

    Har ni läst om biverkningar för dessa psykpiller i FASS?

    Det är en hemsk läsning! Då pratar vi om vanliga biverkningar.

    Vissa skolor har pratat om att 40% av barnen har ”diagnos”. Vilket misslyckande för pedagogiken i den skolan! Hur kan rektorer, lärare, läkare, sköterskor och föräldrar gå med på detta?

    Satsa istället resurserna på att verkligen hjälpa barnen: bättre pedagogik, bättre utbildade lärare, högre lön och status till lärarna, mindre klasser, bättre skolmiljö, bättre kost, mer idrott och friluftsliv, krafttag mot mobbing etc.

    Det kräver naturligtvis en stor vilja och ett stort engagemang! Det är betydligt lättare att säga: ”Vi behöver inte göra någonting. Han har diagnosen XXXX.”

    Hjälp barnen på rätt sätt istället för diagnosstämpel!

  140. Fallen Johansson skriver:

    Fast ibland kan mediciner faktiskt hjälpa, men många gånger tar det som sagt väldigt lång tid innan adekvat problematik är satt och då kunna sätta in korrekt medicinering. Många får helt plötsligt ett fungerande liv, där de kan fungera som alla andra i samhället.

    Tänker på många med bipolär diagnos. Många får leva många år innan den sätts. Många år av helt onödigt lidanden.

    Utan det är denna godtycklighet, byte av läkare. Läkare som många gånger är inhyrda allmänläkare som inte ens har rätt kompetens. Då till frågan, varför kan en inhyrd allmänläkare ställa diagnoser vid psykiatrin, när samma allmänläkare inte ens får skriva ut adekvat medicin, vid krislägen via vårdcentralen. En mycket bra fråga.

    Så egentligen borde ett krav ställas, av oss brukare av psykiatrin – Endast en psykiatriker får ställa och sätta diagnos efter en problematik som är utredd av en psykolog. Då en utredning som inte baseras på ett tyckande utan en genomgående och djupgående utredning, en sådan tar som sagt mer än par timmar, utan kring en månads tid. För många tar det på allt detta år innan adekvat problematik kan fastställas.

    Detta med samtalskontakt, är det verkligen alltid bra? Många av samtalskontakterna har inte ens grundläggande psykologin och kunskaperna kring att ha ett stöttande samtal. Många samtalskontakter kan ställa till mer och värre situationer pga deras frågor. Utan här borde det mer vara en regel, att den man får som samtalskontakt har adekvat och korrekt utbildning för detta.

    För psykiatrin handlar inte bara om, ADHD, utan det är en NPH diagnos, alltså neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En diagnos som inte ens psykiatrin får sätta, utan dessa ska då sättas via en neuropsykiatrisk mottagning som finns vid neurologen. Även här finns det inte resurser, utan detta görs mycket godtyckligt.

    Utan mycket inom psykiatrin kan ifrågasättas. Det finns som sagt riktlinjer och regler som inte tycks följas överhuvudtaget alls.

    Så mediciner kan som sagt hjälpa som stjälpa. Här handlar det inte om vad läkaren säger, utan man själv har lika stort ansvar kring sin medicinering. Här har man som sagt rätten att säga nej. Man har rätten faktiskt att styra och vara medbestämmande kring sin egna medicinering. Det är bara vid LPT, tvångsvård då detta medbestämmande faktiskt försvinner. Så här handlar det om att själv läsa, tar reda på fakta och vad och vilka mediciner som kan hjälpa som stjälpa. Det är lika stor ansvar själv som läkaren har.

    Medicin kan som sagt hjälpa. När man hittar rätt. Så psykiatri är mer än bara neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna.

    För en som har en psykisk sjukdom, har en störning i hur hjärnan fungerar, eller ibland inte fungerar.

    Så neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna, autismspektrat – ADHD, ADD, asperberger etc, är inte psykiatrisk åkomma, som ohälsa eller sjukdom. Handlar om en minimal skada på hjärnan. Synd att denna del ska ta så stor del av detta psykiatri snack och styra över vad psykiatrin granskningen ska handla om.

    För det överskuggar så mycket och tar så stor plats över mycket annat. Förr fanns det special mottningar, de affektiva för de med bipolär sjukdom. Dessa ska nu decentraliseras till öppenvård psykiatrin, som inte alls fungerar. Även psykos mottagningar ska in på öppenvården, även de som har schizofreni och många andra. Dessa har inte möjligheten att göra sig hörd. Många mår i perioder så pass dåligt att de är stor fara mot sig själva. Deras vård kommer nu att decentraliseras och många är RÄDDA att det ska bli ännu sämre än vad det är idag. För här och just nu är det som gäller. Många av dessa får inte den akutvården de behöver när de söker den, utan de får den via medicin intensiven, efter ett självmordsförsök.

    Varför ska det vara så? Att många gånger så de som behöver få sin röst hörd, får det inte ? Många av de som man inte lyssnar på och de som inte kan göra sin röst hörd. Kanske kan handla om att de drunknar i andras.

    Psykiatrin, ska inte innefatta ADHD och andra liknade funktionsnedsättningar, skulle en läkare säga att jag hade ADHD, skulle jag be denne då remittera mig till en neuropsykiatrisk mottagning för utredning.

    För det som handlar om
    - En akuttid hos en öppenvårds psykiatri mottagning – Är oftast tre till fyra månader.
    - Varannan nekas hjälp när de söker hjälp vid en akutmottagning.
    - Många får rättsmäktig hjälp efter ett självmordsförsök.
    - Flesta läkare vid psykiatrin är oftast – Allmänläkare.

    Ja, det stämmer det jag säger – En allmänläkare vid vårdcentralerna får inte ställa psykiatrisk diagnoser och skriva ut vissa mediciner. Men samma läkare har då rätten om den arbetar vid psykiatrin. Är detta inte viktigt ?

    • Anonym skriver:

      Om det Du skriver är sant har jag och mina barn haft en väldig TUR! Dottern, 15 år, har fått adekvat ortoped (överläkare), då de andra (på Astrid Lindgren) valde att gå åt sidan, pga komplexiteten i problemet. Sonen, 11 år, har haft samma läkare (överläkare) på BUP sedan han var 3 år. Och jag har själv haft samma Psykiater (överläkare) i 12 år…

  141. Mittnamnaranna skriver:

    Ska bli jättespännande att se hur det fungerar. Nästa vecka ska jag utredas pga trolig depression samt ångest/panikattacker.

  142. Max Ekman skriver:

    Jag vet inte om man får länka, så jag försöker. Men det är en ganska intressant dokumentär om just diagnostisering och medicin inom pyskologin. Skall tillägga att det är en amerikansk dokumentär och dem brukar överdramatisera. Men fortfarande intressant.

    http://www.youtube.com/watch?v=ExPxawBa2Ao&feature=player_embedded&list=PL4B824800673C5EC1

    Det är en dokumentär som finns i tio delar på youtube och heter ”Psychiatry industry of death” om inte länken går fram.

    • Max Ekman skriver:

      Även att tillägga är att det är en film gjord att scientologerna, men fortfarande… Intressant, men man kan tänka på det, när man ser den.

  143. Ewa N skriver:

    Ja, jag anser att det behövs diagnoser. När man känner att man inte passar in och inte vet varför man är den man är! Jag har lätt att hamna i konflikter och har jättesvårt att handskas med konflikterna. Har kämpat alla år för att få vara kvar på de arbeten jag har haft och hatar att människor bestämmer över huvudet på en och att man som vuxen behandlas som en barnunge av vissa kontakter man måste ha kontakt med! Jag har i år fått reda på att jag har ADHD och Borderline och har även blivit utbränd! Min hjärna och kropp funkar inte!! Det är fruktansvärt jobbigt att få reda på mina funktionshinder jag har haft sen barndomen vid 40 + . Att sedan fatta varför jag har haft dessa problem är klockren diagnos på mig! Självklart är jag glad över att ha fått svar på mina problem! Jag anser dock att det är lite väl sent att få reda på det nu! Jag har lidit i hela mitt liv av mina problem! // Ewa

  144. Fiona skriver:

    en diagnos för mig innebar ett nytt liv. Hade gått felmedicinerad i 10 år… dessa mediciner är ej bra att äta ifall man är bioplär (vilket är den diagnos jag fick sen). Om ja hade blitt tagen på allvar när ja var ung… hade ja sluppit få ännu högre svängningar i humöret orsakat av SSRI preparat mfl. När jag fick min diagnos, äntligen var jag både lättad och förstörd.

    Samtidigt kom en stor sorg över en, jag kommer ALDRIG bli frisk… Men tack vare diagnosen så fick jag hjälp.

    Är inte det ganska självklart att alla vill veta vad som är fel på en, oavsett orsak, cancer m.m.m.m.m.m.m

    Nu har ja pricis flyttat från ett län där jag blivit väl bemött…… till ett annat….. där det inte är samma femma… så nu kommer ja bli utan de mediciner som har gjort att jag har fungerat i samhället…. ska även tilläga att ja aldrig vart sjukskriven en da i mitt liv, är 27 år gammal och är doktor….. ja har lyckats….

    varför ska ja nu riskera ett återfall ??? Ja är sååååå arg……snacka om att leka med människors liv.

  145. Peppebs skriver:

    Min fru lämnade och bedrog mig. Jag mådde jättedåligt. Gick ner 30 kg och låg som en larv. Till slut blev jag hämtad av mobila teamet som beslöt att ta mig till psyket. Resultatet blev att en väldigt ledsen man efter en skilsmässa fick dela rum med en schizofren person. Inget ont om de. De har väl haft otur i sitt liv men det satt skräck på mig som första gångs upplevelse av att bli intagen. Jag blev behandlad som värsta schizo, allting togs ifrån mig, mobil, skärp, m.m. Det var kränkande att inte ens kunna låsa in sig på toa. Jag hade ingenstans att bo, mådde dåligt, hade problem med ångest, agorafobi och depression. Det slutade med att mina släktingar i Italien fruktade för mitt liv och eftersom jag inte fick nån hjälp hämtades jag tillbaka till Italien och tack vare psykvården i Tyresö förlorade jag mitt fasta jobb och mina tre barn. Nu sitter jag här i Italien utan jobb och mina problem har förvärrats. Jag är visserligen vid liv men utan mina kära barn och med F-kassan och snart kronofogden som förföljer mig för att de vill ha underhållingspengarna. Jag hade bott i Sverige i 23 år. Vården i Italien är inte bättre än i Sverige och mina problem kommer jag nog aldrig att bli av med och som det ser ut nu har jag svårt att få jobb och får ingen hjälp heller. Jag menar att man kan må psykiskt dålig av att någon i familjen dör eller att man skiljer sig. Varför blanda dessa människor tillsammans med riktiga psykfall som redan har en ställd diagnos sedan länge. Jag trodde att jag aldrig skulle bli frisk, att jag skulle bli som dem när jag blev intagen. Det finns en sak jag inte kan glömma och det är hur jag hånades av psykologen i Tyresö för att ”min pappa” kom och hämtade tillbaka till Italien. Hon hade väl svårt att acceptera sitt misslyckandet i det hela och detta var hennes försvarsmekanism som fick henne att säga så. Jag hade varit död annars, jag lovar. Jag ville stanna kvar i Sverige med mina barn och mitt fasta jobb men fick aldrig nån chans.

  146. Anonym skriver:

    Jag är Mamma till två barn. En flicka som är 15 år och en pojke som är 11 år. Jag blev ensamstående under graviditeten med sonen. Dottern var lugn och enkel, men när sonen föddes ställdes allt på ända.

    Nej, han hade inte kolik och han sov på nätterna. Men inte ens som spädbarn sov han middag. Aldrig. Han var därmed konstant trött och konstant missnöjd, vilket tärde hårt på mig. När han fyllde 1 år, skolade jag genast in honom på dagis, pga att jag var helt slutkörd. En mycket, mycket bra förskola. Äntligen fick jag slappna av!
    Sonen var bara 1½ år när han fick sin första ”resursassistent”, 20 timmar i veckan. När sonen var 3 år tog jag honom till BUP för första gången. När han fyllde 6 fick han sin ADHD-diagnos. Medicinering sattes in och resurstimmarna utökades till 30 timmar i veckan.
    Idag är sonen 11½ år. Han har grav ADHD och fick diagnos även för Aspergers Syndrom vid 10. Diagnoserna har förändrat hans liv! Från att ha varit ett olyckligt barn i en ”vanlig” klass, går han nu i en resursskola och mår toppen! Enligt det senaste nationella proven är han en av de tio bästa i Sverige! Min grabb mår äntligen bra!

    Dottern har haft medfödda ortopediska problem och genomgått 13 höftledsoperationer och en hel del annat. Hennes oförmåga till att fokusera har lett till en ADD-diagnos, som nu medicineras sedan ett år tillbaka. Hennes resultat i skolan har höjts otroligt mycket!

    Min egen historia är att jag varit långtidssjukskriven vid flera tillfällen och skall nu äntligen, vid 40 års ålder, bli utredd. Både min Mamma och min Bror har haft liknande problem. Ärftligheten vad gäller neuropsykiatriska tillstånd är påtaglig.

    Jag är GLAD att psykvården har progresserat fram till att man faktiskt KAN ställa dylika diagnoser idag. Äntligen!!

  147. Charlie skriver:

    *suck* Det var kommentarer från hemmapsykologer som roxpace och Werner Birgitta jag befarade skulle sticka upp när jag såg att psykiatrin skulle granskas. Har inte dessa okunniga något trollforum de kan svämma över på istället för att sprida propaganda?

    • Ridning1965 skriver:

      Jupp:)*frihetspropaganda* serru grabben,det är vad jag har kämpat för i hela mitt liv.Skulle bli ledsen om du tyckte att det verka vara politik:)Åsa 46år

  148. Laila skriver:

    Mig diagnostiserade de med Borderline trots att jag inte kände igen mig i det. Sedan visade det sig att jag lider av en sköldkörtelsjukdom. i 14 år har jag varit aktiv inom psykiatrin. Inga terapier har fungerat, bara antidepressiv iom de tillsätter serotonin. Efter 14 år utredde de också mig. Psykiatrin är för mig skrattretande med en bunke klåpare!

    • Kicki A skriver:

      Laila…jag tror att det är många som hamnar inom psyk, fast att det i grund och botten ligger en sköldkörtelsjukdom.

      Under 2 år har jag fått kontakt med väldigt många som har en sköldkörtelsjukdom men ändå nonchaleras av läkare och får remiss till psyk. Symtomen är så skrämmande lika, fast att vi men sköldkörtelsjukdom får störningar på grund av att hornonerna är i obalans och då blir vi inte hjälpta av antidepressiv medicin, vårat grundproblem kvarstår.

      Det spelar ingen roll hur länge vi tar den medicinen, sjukdomen finns kvar ändå och måste behandlas på ett helt annat sett.

      För att upptäcka sköldkörtelsjukdom måste ALLA sköldkörtelprover bli tagna (i nuläget blir de inte det + att gränsvärdena är olika i olika län). I ett län kan du vara sjuk och få hjälp, men i ett annat anses du frisk, fast att du är sjuk. Helt otroligt!!!!!!

      Sköldkörtelsjukdom måste bli mera uppdaterat och uppmärksammat, vilka prover som läkarna bör ta och VIKTIGT ÄR OCKSÅ ATT LÄKARNA KAN LÄSA AV DOM OCH LYSSNA PÅ PATIENTEN!!!

      Antidepressiv medicin läker inte oss med sköldkörtelsjukdom, det dämpar bara den fruktansvärda känslan för stunden!!!

      Ta sköldkörtelsjukdom på allvar (vi är många som faktiskt lider), ta Alla prover och läs av dom på rätt sett, fixa till gränsvärdena så de är samma i hela Sverige.

      Som det är nu så vet inte alla om att i september -09 sänktes gränsvärdet för tex TSH till 2,5. Uppdatera det till ALLA så kommer förhoppningsvis flera att slippa remiss till Psyk och flera med tex Fibromyalgi och Trötthetssyndrom kommer då att få behandling.

    • Ninna_76 skriver:

      Det hände mig samma sak . :(

  149. Linn skriver:

    17 år och har redan haft 6 olika dokumenterade diagnoser och 2 som dom har funderat på. Och alla psykologer och dylikt som utrett mig har sagt alla olika diagnoser. Bl.a ADHD, trotssyndrom, genomgripande störning i utvecklingen, OCD, deprission, borderline, bipolär och asperger.

  150. Johanna45 skriver:

    Det råder diagnoshysteri. Det är främst skolan och deras psykosociala team som driver frågan. Lärarna och våra barn hanterar inte de stora klasserna och minskad personal. Föräldrar ska idag förverkliga sig själv, många konflikter i familjen som ibland leder till skillsmässa och missbruk hos föräldrarna. BuP klarar inte det ökade trycket av ungdomar som mår dåligt. Ungarna far illa i det och konsekvensen blir att diagnostisera dem. Vad enkelt. Nu slipper föräldrarna dåligt samvete. Nu slipper skolan ta sitt ansvar. Nu slipper personal på BuP jobba med ungdomar som kräver annan än medicin! Nej öka kraven på diagnostisering. Ge de unga som har behov en diagnos men smeta inte ut den på alla ungarna. Nu har jag dragit allt till sin spets det hoppas jag ni förstår; men det är ett stort problem!

  151. Tette33 skriver:

    Psykvården ger jag inte mycket för. Har en anhörig som åkt ut o in Sista gångeen tog läkaren bort nödvändig medecin. Det visade sig att personen gick ännu mer ner i sin ångest o depression. Det märkliga är när personen skulle åka hem fick han sin ordinarie dos av en annan läkare. De bolla med de inlagda är inkompetenta.

  152. Det låter lite här som att många inte vet (eller vågat?) ta del av sin vård, man har rätt att ifrågasätta och ta del av medicinsk behandling. Man har rätt att ifrågasätta diagnos och be om ny utredning. Så vitt jag vet ska varje enskild patient ha en behandlingsplan, på pappret. Vi måste våga ta mer del och stå upp för oss själva!

    • Trött skriver:

      Jag tror det mer handlar om att man inte orkar tjaffsa. Vi har ifrågasatt om och om igen men får höra ”vi har gjort tillräckligt”.
      När jag försökte ifrågasätta den medicinering jag fick för min adhd så blev det totalstopp, jag fick massa biverkningar och mådde värre på den än utan men några alternativ gick inte att testa. ”höj dosen” var rådet så jag slutade med det istället. Läkarnas kommentar var att man inte kan få de biverkninganra jag fick trots att det stod i FASS.

    • Mamma skriver:

      Jag har gått till privatläkare med min felaktiga diagnos ”paranoia” och efter långa samtal i flera månader fått ett friskintyg. Enligt lagen har man rätt till en andra bedömning men då måste du veta att du har blivit påförd fel diagnos. Du måste ta ut din journal kontinuerligt och det gjorde inte jag då jag var frisk men utsatt för brott. Då man är frisk är det svårt att komma till läkare direkt och då anser man att jag tillfrisknat trots att jag alltid varit frisk. Om du vill bevara din friskhet och inte bli påförd sjukdom måste du kontinuerligt gå hos psykvården och det får en frisk människa inte göra. Psykisk friskhet anses som ”färskvara” för en person som fått fel diagnos. Om du fått fel diagnos genom brott och av någon anledning tvingas in igen så är du ”känd” inom psykiatrin och då blir det ytterligare en feldiagnos på det du berättar.

      • Ridning1965 skriver:

        Nej mamma,du beträder gränsen för den personliga intigriteten och du kränker människor när du talar om offren att de ska söka upp sina bödlar.Det är mer hedersrelaterat än vad regeringen och alla andra vet.OM dom vet så borde dom snabbt ändra lagen för att skydda folk som söker socialbidrag eller blir anmälda av sin familj:-”vår dotter förstår inte bla bla…”

      • Ridning1965 skriver:

        Färskvara?,som om min surdeg har fel datumstämpel?he..skämt å sido(inget fel på den)Ger man lillnageln tar dom hela handen.Mod går före fall så jag har bestämt att inte vara så jäkla modig mer.Deras beslut får man leva med men tänk positivt-Dom som skadat andra är inte ens medvetna om att dom har det!Då tänker du:men det var ju inget positivt.Nej,det var det inte.jag blev mobbad i femman och han fick många med sig .När jag ringde upp honom i övre tonåren blev han glad.HEJ:)Vad?Nej,han kom inte ihåg att han sagt det och det eller så.Kanske fungerar psyket så?

    • Ridning1965 skriver:

      Svårmod…

  153. Pär Claesson skriver:

    Min erfarenhet är att tusentals lobotomeras idag, dvs till skillnad från tidigare rent fysiska ingreppen man gjorde,så lobotomeras stora massor med psykiskt sjuka idag med mediciner som ger massor med biverkningar och ofta ett livslångt läkemedelsberoende.De blir själsligt lobotomerade med hjälp av kemikalier.Många slutar i uppgivenhet och tar livet av sig.
    Pär Claesson

    • Anonym skriver:

      Erfarenhet eller påhitt ?
      Kallar du medicin som hjälper tusentals för lobotomi ?
      Hur många tar inte livet av sig på grund av att dom inte fått medicin tror du ?
      Du tillför bara ”skit” i denna tråd och detta samhälle.

    • Ridning1965 skriver:

      Du ska inte ge uberman en hurring även om han gav dig en kasse skit efter att ni rökt fredspipa.Ge han en sängplats över natte:)

  154. Yvonne-thorsson skriver:

    Bra att ni valt psykiatrivårde. Arbeter själv på en sluten akutvårdsavdelningen in psykiatrin. Givetvis kan en diagnos vara bra att få fastställt då det gäller ev nödvändiga ordinationer. Trots vad många tror så ”drogar” vi inte ned våra patienter utan är mycket restrektiva när det gäller t.ex lugnande läkemedel. Ja vill gärna slå ett slag för alla dem som vi hjälper och kommer vidare i sina liv, speciellt då det ligger ännu idag mycket fördomar inom psykiatrin. Kan dock förstå fördomarna på ett sätt, där har vi media till ”hjälp” som är snabba på att ta förgivet att det har varit en patient inom psykiatrin som är förövaren(brottslingen, speciellt då det begås vansinnesdåd. Där jag arbetar tar vi emot schitzofreni, missbruk, bipoläritet, depressioner för att nämna några. Under åren jag arbetat har det mycket sällan varit hotfulla patienter. Skulle önska att Ni även lyfter fram det som är positivt inom psykiatrin.

    • Fallen Johansson skriver:

      95% av de som lider av psykisk sjukdom är störts fara mot sig själv. Mindre än 1% är en fara för omgivningen och samhället. Detta detta sista som media är duktiga på blåsa upp.

      Egentligen skulle många gånger en information om, kunskapsförmedling ske. Kunskap är ett sätt att minska fördomar och eventuellt få bort denna stigmatisering kring vissa diagnoser.

      • Ridning1965 skriver:

        Vad tycker du krävs för en människa att leva i frihet?Tycker du att alla människor som inte jobbar suger ut staten?Jag tror att du tycker att dom som inte jobbar ska inte få ha mat på bordet.Medborgarlön får dig säkert att se rött.Jag tror att du vill straffa dom här frihetsälskande människorna och plåga livet ur dom med dina inlägg.Din första mening får tala för dig själv.Må hönan lägga sig över dig och ruva länge till!!!

        • Fallen Johansson skriver:

          Ska inte vara så att fördomar, stigmatiseringen som är och finns, gör att de som har arbetsförmåga INTE kan arbeta. Så ser fortfarande ut.

          Medborgarlön, faktiskt något som är bra och skulle hjälpa många på ett mycket positivt sätt, som har en psykisk funktionsnedsättning (läs sjukdom).

          Det ska inte vara som det är, så länge tex arbetsgivaren är omedveten, så är allt bra, så fort arbetsgivaren får veta, så är allt plötsligt symtom och signaler… Så blir man istället från att vara en bra arbetstagare med en karriärframtid till att få vända papper som ska förstöras i en vrå någonstans där man inte direkt har någon som helst kontakt med någon annan på jobbet. För att man just kan vara en fara för resten av de anställda.

          Att få leva i frihet, handlar om att man kan vara öppen med sin psykiska sjukdom, utan att man blir symtomen och man blir tagen som någon som lever i tex vanföreställning och total fara för alla andra. Även om tex vanföreställning är inte symtom alls för individen.

          Frihet för mig handlar om, att kunna kliva ur garderoben. Berätta så här ser livet ut för mig i perioder, men de perioder som är bra ska jag kunna få vara en del av samhället, men på de villkor jag behöver.

          Det ska inte vara som det är idag, vi har många gånger samma krav och måsten som de inte som inte har någon psykisk sjukdom, men döms oftast utifrån en medial bild som baserad på stigmatisering och fördomar. Så vi har inte bara ett lass att bära, utan så mycket mer. Men våra villkor tas inte på allvar.

        • Fallen Johansson skriver:

          Du hav dig på fel person. För jag har arbetat individuellt, i över fem år. Kring bla få igenom att bipolär sjukdom och återkommande depression ska ingå bland de mer allvarliga sjukdomarna och då får rätten till sjukpeng och sjukersättning. Dock gick det inte att få igen kronisk svårartad ångest, där tog det stopp.

          Jag är fortfarande överallt och informerar om nedskärningarna och annat som sker inom psykiatrin. Vad sker och vad som händer. Det ska inte fungera som det gör idag.

          Många som lider av psykisk funktionsnedsättning behöver trygghet, som en fast återkommande inkomst. Slippa oron över att en dag kan den försvinna. Det ska inte heller vara så att man behöver leva med oron att det jag får räcker inte heller månaden som är. Denna oro ska inte finnas där, för den läker inte utan istället gör att det man har blir värre och svårare i längden.

          Många i denna grupp, skulle må bra av en medborgarlön. På så sätt att de kan äntligen få möjligheten att göra det som de brinner för, mår bra av, utan att behöva leva med oron, är det fusk, har de eventuellt egentligen arbetsförmåga. Många är väldigt kreativa och skulle kunna få möjligheten till att utveckla detta, utan att det blir ifrågasatt som arbetsförmåga. Någon som tycker om handarbete, skulle kanske få möjligheten till en hobbyföretagande och få in extra slant där, till sitt intresse.

          Många gånger ses denna grupp som fuskare, genom att det inte syns på utsidan att man har en funktionsnedsättning. På allt detta är det oftast väldigt stigmatiserat kring vissa sjukdomar, dessa fördomar och stigmatisering gör att de inte kan arbeta, fast de har arbetsförmåga.

          Så lägg ihop detta med att få leva med att få bygga upp en ny SGI, en psykiatri som inte finns där som stöd, behöva leva med ständig oro över ekonomin, räcker den denna månad, kommer att jag få igenom min sjukersättning/sjukpeng, ses som fuskare genom att ser utåt att vara frisk.

          Man kan inte döma någon för vad den säger och vad man tror är, utan först måste man få leva dennes skor innan man egentligen kan yttra sig. Prova? Utan medicinering? Tror inte ;-)

  155. Anonym skriver:

    Jag sökte hjälp vid 36 års ålder, då jag gör alla misstag som man kan göra.
    Alla har sagt hela livet att man måste ta ansvar men det är inte så lätt då hjärnan styr åt en och väljer den lätta utvägen oftast.
    Och inte är det roligt när man misslyckas gång efter gång och man känner sig mer och mer värdelös och man lovar att bli bättre men man blir det aldrig.
    När du är rädd om ditt liv och tror att det kommer att bli kort och du har barn men ändå inte kan leva ett sunt liv utan dåliga beslut så är det ändå ingen som förstår att nått är fel.
    Du måste ta ansvar har man hört hela livet, det är så enkelt så.

    Det tog 30 minuters samtal sen trodde han att han hittat en orsak.
    Det vart en STOR utredning och sen fick jag prova medicin.
    En medicin som inte drogar mig på nått sätt och som jag inte får några biverkningar av alls.

    Och jag lever helt normal idag, min sambo är nykär och mina barn betydligt lugnare och gladare.
    Jag sköter allt som man ska och jag TAR ansvar!

    Och man blir så ledsen när man ser folk här dömma ut medicinen och att dom vägrar sina barn en diagnos.
    Jag tycker synd om era barn när dom ska börja ta ansvar och hela eländet ska börja.
    Det kan sluta med ond bråd död en dag då dom handlar före dom tänker.
    Ska ni då säga att han borde ha tagit ansvar istället ??

    Du blir inte DROGAD av ADD/ADHD medicin, jag vet eftersom jag provat alla droger som finns.

    Och att tankarna snurrar kan du INTE prata bort, och dom kommer att göra så att du mår dåligt och du kommer ofta att söka en utväg för att lugna ner dom och må bättre.

    Det finns vissa fördelar med att inte medicinera, och det är kreativiteten och väldigt snabb på lösa problem (tekniska m.m)
    Och snabb på att lära det som du finner intressant (men motsatt effekt till det som inte är intressant)

    Döm inte ut nått som du inte vet hur det funkar!
    Råder snarare en hysteri MOT ADHD/ADD!
    Ni kommer att skapa att folk ser snett på oss istället för att hjälpa era barn eller anhöriga.
    Eller ska de stå ”TA ANSVAR” på gravstenen ?

    Okej att alla inte är lika men kämpa inte in i döden för att erat barn inte ska få medicin.

    Psykvården funkade väldigt bra för mig, det tog ett tag att komma dig från det att man träffat vårdcentral först.
    Men det känders väldigt proffsigt och det var långa utredningar.
    Jag och mina Sambo är dom väldigt tacksam!

  156. Kicki A skriver:

    Intressant läsning om depression och sköldkörteln

    http://www.skoldkortelforeningen.se/om_depression_och_skoldkorteln.html

  157. Mamma skriver:

    Om fel diagnos. Det är pratkontakt inom psykiatrin som gör att man får diagnosen. När hjärnan inte fungerar så berättar patienten fel saker och då kan personalen föra fram detta till läkaren som i sin tur skriver ut medicin. Om du berättar att du råkat ut för brottsliga saker för psykiatrin saknar de brottsuppfattning och tror att man tänkt fel och då blir det fel diagnos. Redan 1995 berättade jag för min kurator att jag hade intrång med nyckel i min bostad. Jag har ett mycket säkert privat låssystem och i detta låssystem måste jag skriftligen beställa låscylindrar och nycklar med min underskrift direkt från fabrik. De skickas ut i rekommenderade brev, nycklar för sig och cylindrar för sig. Därför trodde inte kurator eller läkare på intrång utan att jag inbillade mig allt och satte på mig diagnosen ”paranoia” och jag tvångsmedicinerades för detta utan resultat. Verkligheten går nämligen inte att medicinera bort. 2003 först har jag lyckats bevisa brottsligheten mot mig. Min ex-make har redan 1995 i samband med skilsmässan lurat en numera död verkmästare på låsfabriken att lämna ut en huvudnyckel till mitt lilla hyreshus. Jag hade alltså ingen paranoia men det skulle bli mera brottslighet mot mig och därför har jag inte anmält till Socialstyrelsen att jag vill ha journalen rättad. Mera om detta senare.

  158. 87:an skriver:

    I mina journaler står det 14 diagnoser som ses som uttreda och faststälda på mig ( de senaste 6 åren totalt) hAR ENDAST BLIVIT UTREDD FÖR TVÅ AV DESSA….. iNTE KONSTIGT ATT ANTALET DIAGNOSER ÖKAR NÄR DET INTE LÄGTGS TID ELLER ANDRA RESURSER PÅ EN UTREDNING UTAN ENDAST ETT 10 MINUTER LÅNGT SAMTAL MED EN LÄKARE// 87:a

    • tessi skriver:

      Jag håller med. Jag fick adhd bara av att fylla i ett papper om mitt mårnde och det kallar inte jag utredning 10min senare hade jag diagnosen adhd.

    • Ros skriver:

      Du har fått 14 diagnoser säger du? Tänk att läkaren har kvar minst 360 diagnoser till åt dig ur sin DSM-1V bibel som han kan ljuga ihop åt dig ytterligare. Tala om det för honom vid nästa träff att har du läst DSM bibeln igen? Och vilken diagnos har du kommit fram till i dag åt mig. Så var uppmärksam på reaktionen från honom också när du säger det till honom?

  159. Mamma skriver:

    Om ADHD. Min uppfattning om psykiatrin är ett de inte vet vad man har för fel. Det finns hur många diagnoser som helst att ta till idag men passar ingen så blir det inget eller fel diagnos. Då det gäller ADHD är det ingen ny störning. Den har funnits i flera hundra år och har kallats för ”degenerering”. Då det är så många i Sverige som har detta och fått det i arv eller genom ingifte så blir man till slut tvungen att forska och undersöka vad det egentligen handlar om. Där är man nu och det är bra att allt kommit fram. Det är jättejobbigt att inte veta vad som är fel då ens barn och barnbarn drabbas i modern tid av det som man sett att förfäder haft i generationer. Det har dessutom blivit allvarligare symptom hela tiden och det kan bero på att makar söker sig till likasinnade och då bli det dubbla anlag av detta för barnen med allvarligare symptom som följd. Har du en diagnos bör du söka dig till en frisk partner för att allt inte skall bli sämre utan bättre i nästa generation.

  160. PU skriver:

    Det verkar som om psykvården fullständigt håller på att rämnar! Jobbar själv med utsatta människor med både missbruk och psykiatriska diagnoser och vet att det i det närmaste är omöjligt för dessa personer att få läggas in i akuta sjukdomslägen. Det är någåot som är kaptitalt fel när man som socialarbetare jublar när en uppenbart sjuk människa får läggas in för vård. I Västmanlands län saknar man så många läkare att det tar minst 1 år mellan gångerna som man får tillfälle att träffa en läkare för bedömning om man är kontinuerligt medicinerad, behöver man träffa läkare tidigare hänvisas man till psykakuten där de hänvisar till den mottagning man tillhör. Jag är övertygad om att detta leder till otroliga förluster, både rent mänskligt för de drabbade men även ekonomiskt. Ett ex, på beroendemottagningen i Västerås är det en skötare och en sköterska som gör bedömningar om ev höjningar av s k substitutionsmediciner. OM de tycker att man ”skött” sig kanske de tar upp frågan med läkaren som kommer någon gång per månad och får då förhandsinformation av dem……. Det har hänt att patienter som inte är nöjda med medicinen blivit arga och därför vägrats läkarbedömning.

    Ett annat stort problem är den regelmässiga utskrivningen av mediciner. Det borde vara lag på att uppföljning av tunga (psykofarmaka, substitutionsmedicinering) mediciner skulle ske av läkare 1 gång per månad!

    Tyvärr verkar det vara så att antingen så är landstingen och socialstyrelsen lite för nära varandra och därav uteblir kritik, och i de fall kritik ges räcker det med en fin liten skrift till socialstyrelsen så är de nöjda och verksamheten fortsätter dom tidigare! Nej, det bästa vore om socialstyrelsen ”Wallraffade” lite så fick de nog upp ögonen för hur det verkligen ser ut – nämligen katastrofalt.

    Jag arbetar privat inom missbruksvården och vet att vi aldrig skulle komma undan med att bete oss som den offentliga psyk- och missbruksvården. Detta är också skälet till att jag arbetar privat, jag vill nämligen vara proffessionell och göra nytta för dessa individer.

    Fortsätt granska och gör det gärna genom att ”Wallraffa” ett tiotal gånger så får ni se.

  161. tessi skriver:

    Jag är en tjej född 87. När jag bvar 20 sökte jag hjälp för en känsla i bröstet och jag fick utskrivet xanor depå utan information om ångest vad det var och ingen information alls om denna medicinen. Jag blev sämre och sämre då xanoren inte hjälpte. Dom öka dosen. Och det slutade med att jag blev apatisk och skulle ta livet av mig. För jag ringde psykakuten men dom vägra ge mig hjälp trots mina apatiska situation och att jag försökt begå sjäkvmord 2ggr. Min man rädda mig bägga gångerna. Jag hade inga känslor lvar inte ens för min son. Jag fick till svar att jag skulle stoppa hu udet i handfatet i kaölt vatten. Dom tog mig till psykakuten och till sist fick jag hjälp efter mycke bråk. Det slutade med att jag hamnade i arvika.på den öppna avdelningen men jag skrev ut mig efter en vecka då dom försökte tvinga i mig en annan patients mediciner och behandla oss intagna som om vi var med i det militära. Jag var ännu mer nere på botten. Jag var hemma i vecka innan jag blev inlagd med.den öppna avdelningen i karlstad. Ojoj vilken tid som skulle komma. Där tvärplocka dom.bort xanoren så jag låg som en narkoman som inte fått sitt. Jag trodde jag skulle dö i appstinens och fick inget som lindra heller. Sen satte dom 50mg högre dos på en medici. Och jag skulle ha 25mg och inte 75. När jag inte tog den så blev jag hotad med en spruta. Det var diskriminering bland patienterna dom som hade mer pe.gar fick bättre vård och respekt. Detta är bara en bråkdel av vad jag fick uppleva. Peppar peppar fyra år har gått och jag har lovat mig själv att aödrig.mer bli inlagd på psykatrin. Hellre gör jag slut på allt om jag blir dålig.igen.

  162. geruppsnart skriver:

    Det är helt hopplöst att bli utredd. Jag har haft problem i 13 års tid utan att egentligen veta vad som är felet. Jag försöker få remisser men läkarna skriver bara ut antidepressiva medel. Jag hävdar varje gång att jag helst skulle vilja trappa ner medicineringen och helst sluta eftersom jag vill kunna uppleva livet på riktigt. De flesta läkarna har då småskrattat och sagt att man får vänja sig med att äta dom, livet ut. Nu har självmordstankarna kommit, jag väger för och emot på mornarna

    • tess skriver:

      Förstår din situation till110% jag är i samma sits. Får också bara antidepressiva. Du ska veta att du är absolut inte ensam. Mina läkare skriver också bara ut sånt. Men om man ska säga tyvärr så tar jag dom inte då det inte är till nån hjälp. Min kropp ska tyvärr inte brytas ner när det inte är där som problemet ligger. Men jag vet att dom tankarna du har dom är ingen lösning. Tyvärr måste vi som mår såhär kämpa för våra rättigheter som individ. Så sjukt är tyvärr sverige. Jag känpar än idag med och rätt hjälp och nu har det gått snart5år och jag har ätit dom flesta antideprsiva medel som finns på marknaden utan resultat.

  163. Psyken skriver:

    ja vad ska man säga? Det är en enormt svår diskussion, mycket man skulle vilja lyfta fram. Diagnostiksystemet kan kritiseras med rätta på väldigt många punkter, DSM IV som vi använder i sverige idag är ett otroligt fyrkantigt verktyg. Man bör komma ihåg att diagnostiken är ett verktyg som framförallt togs i bruk för att kunna kommunicera och beskriva olika tillstånd på ett enkelt sätt mellan olika läkare/psykiatriker etc etc. Idag har det växt till något helt annat och jag hör dagligen folk förklara beteenden med diagnoser, vilket är ett totalt cirkelresonemang. DSM utgår från symtom, har du ex antal av dessa symtom under x period så har du diagnos X. För ADHD gäller symtom som tex svårt att behålla fokus, sitta stilla etc = det är beteendet (och övriga symtom) som ligger till underlag för diagnosen, inte tvärtom! Problemet när man på ett väldigt schablonmässigt sätt börjar förklara allt med en diagnos (t.ex. ADHD) är att personen ifråga kan bli väldigt handfallen och stigmatiserad, ansvaret överförs från individen till sjukvården. Detta avspeglas också i de stora mängder psykofarmaka som skrivs ut i Sverige (och hela västvärlden, inte minst USA) där en diagnos givetvis blir en motivering till att medicinera (ADHD t.ex. som medicineras med meta-amfetamin). Vad gäller ADHD har man dock gjort en hel del studier baserade på huvudsakligen föräldraträning vilka har gett goda resultat, som exempel på att en diagnos inte innebär att man måste medicinera eller att den är huggen i sten. Vidare kan man också diskutera det faktum att diagnoster är bundna till en kulturell kontext.För mig är det märkligaste med den svenska psykiatrin att helt vanliga läkare är legitimerade att skriva ut psykofarmaka, trots att de i princip har noll kompetens inom området (vilket jag har fått erfara själv).

    Diagnoser är bara ett verktyg och kommer aldrig lösa ett problem, när man kritiserar psykiatrin i sverige så måste man komma ihåg att den psykiska ohälsan har ökat kopiöst. Vård är aldrig en lösning, det är lindring, ska man verkligen göra något åt den psykiska ohälsan så måste det till förändringar i andra änden, dvs förändra det som orsakar ohälsan.

  164. 2dark4u skriver:

    Ett gissningstagande och inget annat, fick själv lösa mina problem och lyckades efter 15 års felbehandling av psyket och otaligt många läkare, jag tillhör medicin och har efter att själv läst på fått adekvat behandling.

  165. Doc Button skriver:

    Fråga er istället vad är rotorsaken till de ökade ”psykiska” problemen och funktionshindren. Om det inte är den mänskliga kroppen som genom ett under genomgår genetiska förändringar så måste ju orsakerna ligga i miljön. Industrisamhället har blivit människans värsta fiende, äpplet ser bra ut på ytan MEN ÄR RUTTET INUTI.

    • Ridning1965 skriver:

      Säg det i toner och inte ord.En stämma kan lätt bliva hård.(You Tube)Inget fler på äpplen(A.L.F heller).Glaciärerna smälter och i framtiden behöver vi mer acceton och butangas att tanka båtarna med.Eller ska vi ro uppströms!

  166. Andree Stuxgren skriver:

    För mig fungerade inte psykvården alls, jag sökte hjälp mot sömnsvårigheter och genast började dom misstänka att jag hade ångest och deppression. Dom började skriva ut sömn och antideppressiva/ångestdämpande mediciner nästan direkt. Gick på 24 olika mediciner under 3-4års tid men inget hjälpte. Efter detta kom dom in på att det kanske kunde vara adhd/add, gick undersökning för detta och endast en liten del av detta test visade att det kunde vara add. Men det räckte för att dom skulle börja skriva ut add mediciner under utterligare 1-2år. Men inget hjälpte mot mina besvär. Jag sa hela tiden att jag ville att dom skulle kontrollera om det kunde vara något kroppsligt fel med mig istället för psykiskt. men dom lyssnade inte. Sen kom dagen då mina sjukdagar gick ut eller vad man ska kalla det. Och då var det dags att börja jobba igen och sluta med alla mediciner utom sömn medidcinen. Läkarna verkade tycka att det räckte med att dom ”försökt” hjälpa mig, för något snack om att gå vidare och kolla upp medicinen. Och kommentaren ”det blir kanske inte bättre än såhär” blev vanligare.

    Så min erfarenhet är att psykvården INTE fungerar

  167. Självläkt skriver:

    Man bör ha klart för sig att psykologin/psykiatrin ligger minst 100 år efter den somatiska vården vad gäller utvecklingsnivån. Om man är snäll. Vill man vara lite elak kan man säga att det fortfarande är blodiglar och åderlåtning som gäller, bildligt talat. Och total frånvaro av alla former av ansvar. Man skulle kunna tro att det delas ut bonusar för minsta mätbara ansvarstagande.

    Jag har ett suicidförsök och 3 veckors frivillig inläggning på allmänpsykiatrisk avdelning i bagaget och kan upplysa om att det försiggår exakt ingen behandling alls utöver medicinering på en sådan plats. Därtill existerar ingen uppföljning av vare sig medicineri ngens verksamhet eller bieffekter (i mitt fall förvärrade ”medicinen” min psykiska hälsa, vilket ignorerades totalt trots att jag upprepade gånger tog upp saken) efter utskrivningen. Semestertider innebär att man låter en högeligen instabil individ flyta vind för våg tills han och hans anhöriga själva ser till att han får en öppenvårdskontakt. Att det kan behövas hjälp med få sjukintyg under mellanperioden är inget som tas hänsyn till. Är man ensam och förvirrad finns ingen hjälp. Bara den som är frisk nog att skrika på hjälp själv får någon. Eller den om är så sjuk att han skadar andra (att skada sig själv är definitivt ingen garanti).

    Mitt förtroende för den svenska psykiatriska vården är exakt sagt noll. En packe uppblåsta bedragare som inte tillför något alls mer än läkemedelsberoenden.

    • Ridning1965 skriver:

      Scenarium:Det ringer på din dörr,där står ett sjukvårdsteam som säger att du är ensam och förvirrad.Detta händer i Sverige pga att alla inte respekterar varandra.Angiveri,konspirationsteorier,hat ,avund,rädsla skapar starka och enande samhällstoppar som styr vårat älskade Sverige.Politiker som bestämmer över sk.problemområden kan välja att se vilken aggression som skapas i det lilla området när en älskad mor, förs bort från sina barn till en vad hon tror: en lobbotomering:(.Regeringen kan hitta orsakerna och lägga fram trygga lagar som skyddar en mor från allt ivägsläpande….Idag är det understött av lagen….

  168. Hawel skriver:

    Ökningen av diagnosen ”aktivitets- och uppmärksamhetsstörning” speglar troligen verkligheten på ett riktigt sätt.
    Fick själv diagnosen vid 55 års ålder och därmed även medicinering som gett mig ett liv jag borde haft redan som tonåring.

    Klarade mig hyfsat genom tonåren utan inblandning av polis och det sociala, men det var med sömnstörningar, haschmissbruk och misskötsel av skolan redan vid 14-års ålder.

    Oväntad hjälp från släkting när jag närmade mig 20 gjorde dock att jag kom ifrån missbruk, fick slutbetyg i gymnasiet och gick vidare med en högskoleutbildning.

  169. Michaela_bohlin skriver:

    Jag är psykiatrisjuksköterska och jag vill bara säga att vi gör så gott vi kan ombord på det sjunkande skeppet och varför ge sig på psykiatrivården när alla borde ge sig på är politikerna, snacka om att sikta fel och bara för att man drar upp alla brister som finns inom psykiatrin så blir den ju inte bättre för titta bara på psykiatrireformen som genomdrevs 1996 (tror jag det var) gjorde ju att det blev så mkt sämre för så många psykiskt sjuka. Det finns inga pengar och inga resurser. Läkarbristen inom psykiatrin är enorm och de hyrläkare som finns att tillgå är rena pajasarna. Även sjuksköterskorna börjar dra åt sig öronen och som det ser ut idag så finns det snart ingen psykiatri kvar alls. Själv så tänker jag åka och arbeta i Norge för lönen och den feedback vi får här är ju skräp och att jobba inom psykiatrin idag är en skam och det här gör det inte bättre. Landstinget behandlar oss som skit och även yttervärlden numera.

  170. erika skriver:

    fler blir sjuka, ofta pga. hur samhället ser ut idag. vi är inte tillåtna att ha lite ”udda” personlighetsdrag. vi ska anpassas till alla andra för att låta alla vara annorlunda kostar pengar och resurser. det är synd tycker jag. samhället värderar inte välmående idag. vi ska arbeta, producera, konsumera. resten är irrelevant. vi ska inte behöva be om hjälp, hjälpen ska erbjudas oss redan på förskolenivå. det ska finnas utrymme att ha annorlunda beteenden och de som verkligen behöver hjälpen ska fångas upp tidigare. det är föresten inte konstigt att vi bara blir sjukare och sjukare när vi lever bland så många kemikalier. samhället har hamnat helt fel. låt oss må bra.

  171. Monica skriver:

    Vår dotter med autism, utreddes och diagnostiserades då hon var 19 år. Min erfarenhet av psykiatrin är att ”utredningsprogrammen” är väl utformade och då vår dotter utreddes så följde man ett program till punkt och pricka med alla aktörer inom psykiatrin inblandade, arbetsterapeut, sjuksköterska, psykitriker, kurator, psykolog. Utredningen tog cirka 1 år och vi föräldrar kallade också för att ge vår syn. Alldeles utmärkt alltså. Så långt allt väl.

    Men… och nu kommer vi till tiden efter diagnosen och en autistisk tjej som behöver vård och stöd i sitt numera självständiga liv. Det finns alldeles utmärkta socialpsykiatriska program, här i Sverige kallas programmet Integrerad psykiatri som är ett program där man arbetar med alla aktörer runt brukaren och samverkar, t ex sociala myndigheter (ex boendestöd), psykiatrin, arbetsförmedlingen, försäkringskassa OCH också anhöriga och brukaren, tillsammans träffas man i s k resursgrupp där det är brukarens mål och livssituation som står i centrum. I programmet ingår också utbildning och en Case Manager (Vård och stödsamordnare) som har nära och tät kontakt med brukaren och håller i trådarna så att säga. Man kan också mäta effekten hos brukaren enligt den här metoden vilket ju är unikt inom psykiatrin.

    Åh vad jag önskar att vår dotter kunde få denna hjälp. Som det nu är blev hon jätteväl diagnostiserad, men sedan blev allt kaos tyvärr…..

    Trött Mamma

    • Ridning1965 skriver:

      Ta väl hand om din nattsömn så att du orkar att sitta med på möten för att ”må och nicka”.För vems skull har du gjort detta?Slå igen dörren!Tro på din dotter istället.Tro dina egna ögon!

  172. Fallen Johansson skriver:

    Du hav dig på fel person. För jag har arbetat individuellt, i över fem år. Kring bla få igenom att bipolär sjukdom och återkommande depression ska ingå bland de mer allvarliga sjukdomarna och då får rätten till sjukpeng och sjukersättning. Dock gick det inte att få igen kronisk svårartad ångest, där tog det stopp.

    Jag är fortfarande överallt och informerar om nedskärningarna och annat som sker inom psykiatrin. Vad sker och vad som händer. Det ska inte fungera som det gör idag.

    Många som lider av psykisk funktionsnedsättning behöver trygghet, som en fast återkommande inkomst. Slippa oron över att en dag kan den försvinna. Det ska inte heller vara så att man behöver leva med oron att det jag får räcker inte heller månaden som är. Denna oro ska inte finnas där, för den läker inte utan istället gör att det man har blir värre och svårare i längden.

    Många i denna grupp, skulle må bra av en medborgarlön. På så sätt att de kan äntligen få möjligheten att göra det som de brinner för, mår bra av, utan att behöva leva med oron, är det fusk, har de eventuellt egentligen arbetsförmåga. Många är väldigt kreativa och skulle kunna få möjligheten till att utveckla detta, utan att det blir ifrågasatt som arbetsförmåga. Någon som tycker om handarbete, skulle kanske få möjligheten till en hobbyföretagande och få in extra slant där, till sitt intresse.

    Många gånger ses denna grupp som fuskare, genom att det inte syns på utsidan att man har en funktionsnedsättning. På allt detta är det oftast väldigt stigmatiserat kring vissa sjukdomar, dessa fördomar och stigmatisering gör att de inte kan arbeta, fast de har arbetsförmåga.

    Så lägg ihop detta med att få leva med att få bygga upp en ny SGI, en psykiatri som inte finns där som stöd, behöva leva med ständig oro över ekonomin, räcker den denna månad, kommer att jag få igenom min sjukersättning/sjukpeng, ses som fuskare genom att ser utåt att vara frisk.

    Man kan inte döma någon för vad den säger och vad man tror är, utan först måste man få leva dennes skor innan man egentligen kan yttra sig. Prova? Utan medicinering? Tror inte ;-)

  173. Fallen Johansson skriver:

    *ops* Blev fel….

  174. Lisa skriver:

    Jag har själv jobbat inom psykiatrin och det som ställer till en hel del är att läkare ofta inte litar på varandra. En patient kan ha gått igenom flera års av utvärderingar hos en doktor och om denne sedan försvinner eller patienten byter läkare av någon annan anledning så börjar det ofta om igen. Patienten blir tillfrågad, utredd, ifrågasatt gång på gång på gång igen. Det kräver resurser och tid av landstinget som inte finns och det skapar osäkerhet i patienten. Inget emot de gånger som utredningen faktiskt behövs, som om då mediciner inte fungerar eller behandlingen av någon annan anledning inte går att fullfölja. Men många gånger kändes det som om det endast handlade om vem som hade rätt. Prestigen i yrket ställer till det lika mycket som det hjälper. Tyvärr.

    • Fallen Johansson skriver:

      Något som jag tyvärr känner igen allt för väl. Det som gör mig mest förbannad är att det är oftast de inhyrda allmänläkarna som är mest tvärsäkra i sin bedömningar. Medan en psykiatriker har en mer öppen attityd speciellt när det kommer till lösningar och medicinering som fungerar. Även om de inte håller med om problematik och diagnos, så låter de en iaf få fortsätta med medicineringen. Jag har varit med om att en allmänläkare stoppade en fungerande medicinering och gick så långt att denne låste fler uttag av de mediciner som fungerar. För att denne inte trodde på diagnosen, problematiken som förra läkaren hade satt. Då en visserligen en kortare utredning, som baserade sig på en längre utredning, lång kontakt med psykiatrin och på vad andra läkare och psykologer hade satt upp som frågeställning, att detta ska ha uppföljning genom att de hade sett återkommande symtom, för bipolär sjukdom. Detta har för mig allvarliga konsekvenser för ingen medicinering, så rycks det som gör att livet fungerar försvinner.

      Detta är det jag ifrågasätter, visst kan allmänläkare vara bra. Men har de rätten att göra dessa bedömningar?

      För det handlar om liv många gånger.

  175. Anhörig skriver:

    Jag har en undran? Hur många av de som sitter i fängelse och pårättspsykiatriska avdelningar hade kunnat sluppit det om vi haft en fungerande psykvård?
    Talar av erfarenhet, min man har länge mått dåligt, vi pratar år, och slussats mellan läkare, varit inlagd i omgångar och hela tiden ändrade mediciner, halvdana diagnoser och inget mänskligt stöd, bara piller. Så småninhom får han en diagnos, men ingen hjälper honom att förstå den, ingen läkare tar hänsyn till den när de medicinerar för ”de vet för lite” om vilken medicin den här typen av diagnos ska ha. Inte vilken typ av medicinering min man ska ha, utan diagnosen. Till slut i desperation startar självmedicineringen med alkohol och sen kom katastrofen. Han sitter nu häktad för ett våldsbrott och kommer få fängelse.
    Jag kan nu inte svära på att det inte skulle hänt ändå, men nu kommer vi att fängsla ännu en person som mår otroligt psykiskt dåligt och som knappast kommer få vård i fängelse. Vad händer när han kommer ut… en ny sväng börjar i psykvården där jag anser att han skulle fått hjälp betydligt tidigare, inte bara medicin.

    • Mamma skriver:

      Jag har uppfattningen att många som medicinerats begår våldsbrott för medicinen trubbar av folk och då skiter de i vad de gör. Det finns mycket lite av pratkontakt och det har jag efterlyst i stället för medicin. Har man kvar sitt vanliga jag med ett normalt samvete så gör man inte saker i brottslighet utan passar sig noggrannare.

  176. Anonym skriver:

    O ja! Får man fler än 30 som gillar inlägget måste ni ju ta bort det.
    I konsekvensens namn borde ni nog ta bort svaret till ”Cata” samt detta inlägg.
    Tips: Gör ett besök på en p-klinik; men håll i hatten!

  177. psyk skriver:

    Mitt ex och mamman till min son har haft psykiska problem under hela vår tid tillsammans. Hon har haft en kontakt på psyket som inte svarar när man ringer eller mailar! Har ringt henne själv ung 30 ggr inget svar, har åkt till psyk hon kan inte träffas för tillfället! Min ex sambo har hängt sig i trappan, skurit sig med knivar osv. Har vår son på heltid just nu för hon skiter i allt! Ringde varje dag i ung 1 år innan jag fick någon som helst hjälp med mitt ex, summa kardemumma psykvården i sthlm/ Sverige är obefintlig!!!

  178. Years gone by skriver:

    Min pappa dog -93, då han dog hamnade jag i en djup depression. Förstod att resan skulle bli lång och svår så jag gjorde mig omöjlig för omgivningen för att skona dem. Följande år försökte jag ta mitt liv otaliga ggr. Vid de flesta av försöken använde jag mediciner som jag fått på sjukhuset. Fick diagnoser: Borderline, Narsicisstisk personlighetsstörning mm. Under långa perioder åt jag tio olika lugnande mediciner i så höga doser att en flodhäst skulle ha varit medvetslös. Ex. 3 ggr 3 mg exanor depå per dygn.(Tomas Quick fick 0,5 mg när han vallades på mordplatser). Nu efteråt är jag Inte bitter utan bara fruktansvärt Arg på att psykvården sett till att jag förlorat 12 år av mitt liv utan att ha gett mig någon som helst hjälp att hantera den djupa depression jag befann mig i.
    Ska det fungera så?

    • Mamma skriver:

      När en person dör har man sorg inte depression. Sorgen går över efter en tid. Depression är när man är ledsen trots att man inte har skäl till det. Det kan man medicineras för och många gör det också. De upplever hopplöshet med livet och kanske inte kommer någonstans och det är bara att försöka ordna så att man kommer vidare själv.

      • Fallen Johansson skriver:

        När man inte få utlopp för sorgen.
        När man inte får möjligheten att sörja.

        Då har man en depression.

        Det är inte så stor skillnad på sorg och depression, som känsla.

        Det enda egentliga skillnad är att sorgen är accepterad, det är okej att sörja, en mamma, en pappa, syster eller bror.

        Så många som lever med en instängd och en sorg som aldrig fått plats, kommer aldrig så långt att de får den terapeutiska hjälpen, att ta fram sorgen som finns bakom depressionen och dess orsak.

        Vissa av oss har våra liv varit kantad av sorg, en sorg som vi har fått stänga in, in i oss själva för att överleva. En vanlig orsak till borderline problematik.

      • LL skriver:

        Hm tja. Däremot kan sorg övergå i depression om du inte klarar att hantera sorgens känslor och känslorna förblir oförlösta tex..

        På det så upplever jag att sorg felaktigt feldiagnostiseras som depression som patologiskt tillstånd. Man får inte visa sorg längre. Det är ett felbeteende och följer du inte mallen för sorgetid så behandlas du som du är deprimerad. Vanliga känslor som sorg glädje och ilska utdöms så snabbt inom psykiatrin för patologiska tillstånd, vilket det i rätt sammanhang faktiskt inte är!! Allting varken bör eller ska diagnostiseras utan betraktas för vad det är normala livstillstånd som kommer och går.

  179. Mader Katter skriver:

    Psykiatri är mest trams. Viktigare att känna sig behövd.

    • Ridning1965 skriver:

      Finns det ingen som lär ut rim och fason här?Att få ditt liv att rimma ,vad kan vara mer väsentligt för omgivningen än just det?

      • Ridning1965 skriver:

        Du borde gå och se Mia Skäringers ”Dyngkåt och hur helig som helst”.ALLA borde gå och se den och låta den BÄRA er ett tag.

  180. Mader Katter skriver:

    Psykiatri är mest trams. Viktigare att känna sig behövd.

  181. christan skriver:

    Att kommunerna löser mobbningssituationen i skolan med att sätta adhd diagnos på den drabbade, alltså den som blir mobbad, allt för att tysta ner och slippa ta itu med mobbningen…. Min erfarenhet är att kommunerna samarbetar med Bup…
    De kan göra utredning på utredning utan att ”hitta ngt” på ett normalbegåvat barn, och det är inte så konstigt för där finns ju inget att hitta. Men de stannar inte vid det utan sätter den mobbade i särskola utan diagnos och bryter ner barnet och sedan ska det filmas på bup en timme för att iaktas och diskuteras med en psykolog i ena rummet och en i det andra.
    Otroligt kränkande för ett redan utsatt barn!!!

  182. Polly skriver:

    Som jag förstår det så är det inte förrän du får allvarliga problem i riktiga världen som t.ex. hemlöshet, skulder, konkurs, kriminalitet, osv som leder till att du mår dåligt och vid ev självmordsförsök pga dina problem till slut hamnar hos psykvården och blir uppmärksammad. Det är så det gick till för mig och varför jag nu 43 år gammal får en utredning. Hade jag inte hamnat i denna dåliga karusell så hade ingen utredning skett. Men då vill jag tillägga att så länge du kan sköta ditt liv så spelar inga diagnoser egentligen någon roll. De är där för att förklara varför det gick så snett för just dig men inte för dina syskon el vänner.

    Min dotter 13 år har ADHD och blev utredd för 2 år sedan. Hon får concerta och ritalin och klarar av högstadiet hur bra som helst.

  183. Henrik6018 skriver:

    Psykiatrin behöver restaureras. Upprättelse mot offren behövs.
    En bekant till mig växte upp på landet. Hon visade visst intresse för en manlig granne (gårdsägare). Detta ansågs inte lämpligt av föräldrarna. Saken skulle ”botas” med psykiatri (modern tog kontakt med läkare och framställde det som ett problem). Kvinnan blev intagen på psyk-klinik och låg neddrogad i en veckas tid. Detta löste absolut inget. Skador: hon fick problem med stor trötthet och detta gick över först efter många års tid, säg 20-30. Det sjuka i detta är att kvinnan var frisk; det var ett fullt naturligt intresse…

  184. Henrik6018 skriver:

    En släkting gick på psykofarmaka och detta under längre tid. Efter en tid märktes en negativ personlighetsföränding som yttrade sig i fientlighet och aggression.

  185. Polly skriver:

    Jag måste säga att jag aldrig någonsin haft problem med sjukvården i Sverige under alla gånger mina barn eller jag behövt sjukvård. Både fysiskt och mentalt. Brutna armar, halsfluss eller psykvården, BUP, akut, vårdcentralen m.m. Det fattar väl alla att ingen inom sjukvården är perfekt, det är ju människor som vi själva som jobbar där.

    Jag kanske bara är en bra patient som litar på utbildade människor och tar till mig det som erbjuds och använder min egen hjärna att tänka ut sånt som jag vill ta till mig av, eller råkar ställa rätt frågor för att få hjälp som passar mig?

    Det klagas väldigt mkt på mkt i Sverige…problemet kanske är att vi (ni) förväntar oss (er) mer av sjukvården än vad som är möjligt att erbjuda? Man kanske har ett eget ansvar att se till att hamna rätt och att söka information? Detta är en gåta för mig varför det klagas hela tiden…

  186. Liten67a skriver:

    Jag är 44år och fick mina diagnoser nyligen..Borderline och fobisk personlighetsstörning mm. Det enda som hänt efter jag fick diagnoserna är att NU har jag satts i ett fack..NU är det hur många som helst som ÄR och mår som jag..och ALLT kan ”botas” med hjälp av DBT! Jag som levt med mina problem i 44-år,ska bli någon annan helt plötsligt,jag ska bli NORMAL,genom att lära mig och TÄNKA och känna annorlunda,se världen med andra(s) ögon..inte mina egna längre. Jag ska helt plötsligt börja ÄLSKA mig själv och kan jag bara älska mig själv så kan alla andra älska mig också?!
    Min nuvarande läkare vet min tidigare arbetshistorik,ser hur STARK jag HAR VARIT..så SJÄLVKLART ska jag orka bli densamma igen,lösningen är och sätta mig på sysselsättning,så går min motor igång automatiskt och jag bli den starka arbetande motorn igen.Sen att bränslet är helt slut,motorn har skurit sig,ja,det står klart och tydligt i journalen…men han är inte den som kan laga mig,så därför skickar han mig vidare,han har ju den makten,han VET hur han ska få igång den här trasiga motorn..lite alternativ bränsle i form av Antidepressiva mediciner får mig och rulla vidare till nästa station!

  187. Fontfunkfactory skriver:

    Vet av egen erfarenhet att psykvården är helt i botten. I järfälla kommun får folk med självmordstankar och svår depression vänta på att få hjälp i nästan 3-4 månader. En patient fick ringa och tjata för att få hjälp.

    • Polly skriver:

      I Täby, Danderyd har vi NoA-teamet som kommer så snart man ringer, alltid någon som svarar. Om man är suicid så tar de hand om dig direkt och skjutsar dig till Danderyds Sjukhus och PRIMA. Har ni inte det i Järfälla?

  188. Moonis skriver:

    Har själv haft kontakt med psykvården i över 10 år och har troligen haft väldig tur när man läser andras historier. Har själv diagnosen generell ångest och troligen något annat med som ska utredas nu och har blivit jätte bra bemött.
    Min sambo som utreddes sent för ADHD har även han fått jätte bra hjälp. Så tummen upp för psykiatrin i Landskrona.

    Vet att många sätter sig mot att det ges diagnoser men för oss innebär en diagnos i att kunna få rätt hjälp. Vår son har troligen också någon form av diagnos och ser hellre att han får den nu i tidig ålder så han slipper behöva må dåligt som tex. min sambo gjort under uppväxten utan diagnos.
    Anledningen till att det är fler som får diagnoser idag anser jag vara att kunskapen ökat. Man är inte bara ett stökigt/jobbigt barn längre utan ett barn med speciella behov som behöver lite mer hjälp.

    Jag håller med Michaela_bohlin, det är resurserna som saknas och detta är inte vårdens fel utan politikernas. Den sänkta skatten måste ju tas någonstans ifrån och resultaten blir tydliga.
    Hellre betalar jag mer skatt för en fungerande sjukvård där det finns resurser för alla som behöver.

  189. Chanele skriver:

    I Sverige är vi bara balanserade medan vi är på väg från ett dike till det andra diket, nämligen en kort stund medan vi befinner oss på vägen.

    1) Diagnoser är tveeggat, både bra och dåligt!
    2) Det är bra för individen som kan jobba på svaga
    och starka sidor.
    3) Dåligt, om samhället på förhand dömer oss som har
    diagnoser och ”vet på förhand” hur vi är och beter oss!

    Det är ingen gratisbiljett att få en diagnos för att kunna luta sig tillbaka och slippa jobbiga situationer, utan tvärtom bra för att förstå sig själv och jobba igenom sig i livet på bästa sätt!

    Isället för att vissa diagnoser ”ökar” så kan det vara så att diagnosmetoder plus kunskaper förbättras, och då tror folk att det förekommer konspirationssammanhang mellan läkemedelsbolag och aktörer i samhället! Se det som en hjälp till individen istället!

  190. http://www.arbetarenzenit.se/replik-bade-friska-och-sjuka-maste-kampa/

    Har skrivit en debattartikel som tar upp flera av problemen i dagens psykvård.

  191. Emil skriver:

    Fick diagnosen bipolär för ett år sedan. Jag har prövat olika mediciner under ett års tid och börjar äntligen hitta en kombination som verkar fungera. Jag är nu 26 år gammal, har fru, ett barn och ett på väg. Hade det inte varit för mina fantastiska läkare och psykologer hade jag vid det här laget inte haft något kvar av det jag har idag. Det blir säkert fel ibland och att hitta rätt hjälp för sina problem tar tid. Man får inte ge upp. Att få reda på vad man lider av öppnar upp möjligheten att få reda på väldigt mycket om sig själv, både positiva och negativa egenskaper och möjligheten att hantera dessa. Alla människor behöver någon form av terapi/samtal, men det behöver man nödvändigtvis inte vända sig till vården för att få.

  192. Love Hjertén skriver:

    Jag anser att alla psykiska tillstånd är godtyckliga till en diagnos. Det är oändligt många faktorer som bidrar till ett psykiskt tillstånd, och därmed är det både idiotiskt och barnsligt att diagnosera något. Att försöka finna likheter för att hjälpa är en sak, men att kategorisera, minimaliserar ens egen värde och egen ansvar. Problemet är dock att vi har byggt upp en hel organism av psykiska förvaltningar för att försöka finna svar, alla dessa lever på att du har en diagnos. Därmed är systemet dömt att inte respektera oss människor. Moment 22.

    • Ridning1965 skriver:

      Att sätta ord på sin starka och positiva kraft i skarpa lägen är inget som jag har behärskat.I detta forum har jag försökt men nu snodde du stafettpinnen:)Kärlek ,värme,familj åt alla!

  193. N Karmhagen skriver:

    Jag jobbade tidigare på psykakut i Malmö. På detta ställe är det kompetensbrist i ledningen. Sven-Erik som är chef idag har som motto att effektivisera genom att öka utskrivningar av patienter. Allting handlar om att spara in. Man har nu stängt ner akutens observationsavdelning och tänker direktupplägga alla patienter. På fråga om hur man ska reglera platsläget svarar Sven-erik att då får de skriva ut patienterna snabbare från avdelningarna. Malmös psykiatri befinner sig i något som liknas vid ett banksystem där pengarna ska rulla och hållas tajt. Det är likadant överallt där vården privatiseras. Vård av människor ska inte drivas i vinstgivande syfte. framför allt inte när det är så tydligt att man skadar sin personal. Personalen på psykakut har varit den mest deprimerade och omotiverade personalen på hela UMAS under Juli och Augusti. Sjuka människor kan inte ta hand om sjuka människor inom psykiatri. Precis som en missbrukare inte kan hjälpa en missbrukare. Vad det gäller läkarna på PA i Malmö så är det de sämst kvalificerade läkarna på UMAS. Anledningen är att de som är duktiga vill inte jobba för den låga lön som betalas ut där. Under tiden sitter cheferna för psykiatrin och plockar ut löner på över 100.000:- i månaden. Hur allt det här kan tillåtas är så nedrigt sjukt att det inte går att tvivla på att det är antingen mycket sjuka eller väldigt onda krafter bakom det här.

    • Ridning1965 skriver:

      Dessa män och kvinnor hade varit som skapta för varandra om det inte hade varit för den låsta psykiatrin(hetero).Hur lever ett barnälskande par tro om den ena får diagnoser?Livet är långt för oss alla så varför förstöra förutsättningarna till ett liv i gemenskap för så många då?

  194. en som ifrågasätter vården. skriver:

    Att lyckas få hjälp av psykiatrin är näst intill omöjligt. Psykiskt sjuka som söker akutvård skickas hem och hänvisas till sin läkare dagtid.
    Det är så gott som omöjligt att bli intagen. Det sker inte förrän den sjuke gjort något som inte skulle ha skett om han/hon fått vård. Då menar jag någon form av personskada till exempel.
    Lika illa är det med personer som inte vill få vård men skulle behöva det. Personer som har en historik av självskade beteende eller vållat någon annan människa skada. De behövs ibland bli intagna emot sin vilja, men lagen stödjer inte detta, vilket innebär att de inte kan tas in på Lpt. Det görs först då de gjort något emot sig själva eller någon annan.

    • Ridning1965 skriver:

      Du är ute på djupt vatten.Ta dig till grundare vatten.Lär dig vad en människa är.Det kan man inte läsa sig till.

  195. Anonym skriver:

    Det ”sista budet” när det gäller psykiatriska diagnoser är att 38,2 % av den europeiska befolkningen kan anses psykiskt sjuk (ha en ”mental disorder”) under loppet av ett år. Den uppgiften borde väl få den mest auktoritetstrogne att börja ifrågasätta den psykiatriska massdiagnosticeringen av befolkningen.

    Engelska The Guardian tar upp saken i en ny belysande artikel, ”The mental illness industry is medicalising normality”, och skriver: ”Over the last 40 years The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – the bible of the psychiatric professions – has spawned more and more diagnostic categories, ”inventing” disorders along the way and radically reducing the range of what can be construed as normal or sane. Meanwhile Big Pharma, feeding its appetite for profits and ours for drugs, has gained an ever greater hold over our mental and emotional lives, medicalising normality.”
    http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/sep/06/mental-illness-medicalising-normality

  196. Anonym skriver:

    Jag är 20år och bodde i en liten ort i Dalarna under tre års tid. Efter cirka ett år i Dalarna så började jag må riktigt dåligt. Från att jämt ha varit ute och umgåts med folk så låste jag in mig i min lägenhet och gick inte utanför dörren på flera dagar.

    En lärare i skolan reagerade och körde mig till psykakuten i Säter. Där fick jag träffa en riktigt otrevlig läkare som direkt diagnoserade allvarlig depression, torgskräck mm jag ordinerades antidepressiva tabletter och tre olika sömnpiller och allt blev bara värre, de antidepressiva jag ordinerades gjorde så att jag gick upp väldigt mycket i vikt och jag mådde bara ännu sämre och tillslut slutade sömntabletterna att verka.

    Jag ordinerades nya mediciner som heller inte hjälpte, fick dessutom träffa en psykolog på ett sjukhus i närheten av orten där jag bodde. De bestämde sig sedan för att göra en utredning av ADD. Men efter att ha suttit i två timmar och lagt pussel och tittat på bilder som en treåring typ så drog jag därifrån. De la ner den utredningen och sen skrev de bara ut mer mediciner. Jag fick inga nya tider hos någon psykolog och medicinen fungerade ju inte. Så jag började överdosera sömntabletterna och började dessutom att ta droger för att jag trodde att jag skulle må bättre utav det eftersom jag inte fick någon hjälp.

    Jag kördes i ambulans en gång också till Säters psykakut. Jag fick sitta i tre timmar i väntrummet med panikångestattacker och ingen brydde sig. Efter tre timmar fick jag träffa en läkare, efter tio minuter skickades jag hem med nya mediciner!

    Jag fick sedan kontakt med en underbar kvinna på vårdcentralen i orten där jag bodde där vi började med KBT. Sen gick allting bra utför. Så fort jag bad läkare per telefon så skrev de ut mer medicin, så det var insomningstabletterna som jag var ute efter. Så dem och drogerna blev mitt liv då.

    Efter två år så vaknade jag tillslut upp och insåg att nu packar jag ihop min lägenhet och flyttar hem till Stockholm igen så kanske allting blir bra, och jag hade ju rätt. Där fick jag ta kontakt med en psykolog som jag träffade under tre månader.

    Nu såhär ett år senare så mår jag helt plötsligt superbra, jag har slutat med alla mediciner och jag är inte beroende utav några droger längre. Men att det ska vara så svårt att få hjälp. Någonting borde göras!

    • Anonym skriver:

      Fantastiskt att du kommit bort från ditt beroende och mår bra igen!

      Problemet är ju att den historia du berättar, med det ena psykiatriska pillret efter det andra, och dosjusteringar hit och dit, är vad som definieras som HJÄLP i den biologiska psykiatrins värld.

      Det är till och med så illa att man kallar denna verksamhet för ”evidensbaserad”, även om den borde gå under namnet kemisk misshandel.

  197. Pulver66 skriver:

    Ja man ser ju hur ungdommarna som fått en diagnås av en idiot till Social Kärring beter sig. de blir som förbytta och skyller allt på diagnåsen som en jävla Social kärring skrivit ner i en lunta med papper fast att läkare säger något annat. Socialsvinen borde fängslas.

    • Moonis skriver:

      Soc kan inte sätta diagnoser, det görs på psykiatrin efter tester. Sen självklart finns det dom som skyller allt på sin diagnos men det är långt ifrån alla. En diagnos är aldrig en ursäkt utan en förklaring till ens beteende.

      • Ridning1965 skriver:

        Det finns mycket mer än det som socialen inte kan och av den anledningen kan den med monteras ner.Vi spar in lite pengar på det och så inför vi medborgarlön.Daghemmen stängs för dom allra flesta.Dom flesta kommer inte att gilla det men staten gör som den vill med oss medborgare.

  198. Sofias21 skriver:

    En diagnostisering som inte uppföljs av samtal, stöd, medicinering mm är inte mycket att höja på ögonbrynet för. En korrekt diagnostisering som följs upp med samtal och där man tar reda på om medicinering är korrekt mm är ju naturligtvis att föredra! Ofta hänger många olika diagnoser ihop, men att som utredare slentriankoppla ihop olika diagnoser uts. Att följa upp om de är korrekta är ju förödande!

  199. Yngre vuxen kille skriver:

    Det finns en sak inom psykvården där läkare är fruktansvärt oansvariga. De skriver ut antidepressiva på löpande band. Och vad använder de för argument? Jo, att depression etc beror på kemiska obalanser i hjärnan. Bevisar de någonsin genom ett prov att du faktiskt har brister på något i hjärnan? NEJ. Sen gissar man då kring vilken medicin och vilken dos det ska vara, man höjer utan att veta hur kemin i hjärnan faktiskt har påverkats. Är det bara jag som tycker att detta är ganska märkligt? Jag menar letar man efter exempelvis mineralbrister hos människan och tar blodprov och kanske kommer fram till att du har järnbrist, då kan man sedan behandla för det, och följa upp hur det ser ut. Gör man så med antidepressiva? Nej. Poängen är att detta är VÄLDIGT osäkert.

    • Moonis skriver:

      Eftersom vi alla är olika och reagerar olika på mediciner så måste man testa sig fram vad som blir bäst för just den patienten.
      Annars blir det ju helt galet och kan få patienten att må ännu sämre med fel dosering. Man börjar alltid lågt för att sen höja om det behövs.
      Sen ska det ju vara medicinering med terapi beroende på diagnos.

      • Yngre vuxen kille skriver:

        Jo, men det är ju fortfarande så att de inte bevisat om det beror på kemiska obalanser eller inte, när de börjar behandla. Detta kan vara väldigt riskabelt. Man vet inte riktigt vad man ger sig in på. Det kan hjälpa vissa, förstöra för andra. Och det är just det som är problemet. MAN VET INTE när man börjar behandla, man bara gissar. Så skulle man aldrig göra i övriga vården. Folk experimenteras fortfarande med inom psykvården. Det är ett FAKTUM. Dessutom vet man inte om det är de antidepressiva som hjälper, det kan vara andra förändringar man gör, det kan vara kostförändringar, träning, byte av jobb eller omgivning etc. Och flera hamnar i en situation där de tror att de inte klarar sig utan tabletterna, att de skulle bli sämre då. Så indirekt kan flera av tabletterna som ska minska ångest leda till att ångest upprätthålls och gör en beroende för all framtid. Dessutom vet vi väldigt lite om vad dessa gör med hjärnan. En del läkare säger att de kan slå ut receptorer i hjärnan vilket indirekt kan leda till att när man slutar, så kommer det finnas en störning av produktionen av signalsubstanser i hjärnan som blir bestående.

        • Moonis skriver:

          Det finns mediciner som är rätt ”gamla” och beprövade men självklart kommer det nya och ja, vi reagerar olika och därför måste man ofta testa sig fram.
          Det finns ingen instruktionsbok som följer med oss alla, hade det bara varit så väl.

      • Ridning1965 skriver:

        Ursäkta,men så förmätet ordvrängare där.Här har en person nyss upptäckt att han inte fått lära sig allt han behöver veta för sitt vuxna liv och så ställer sig nån minst lika felmatad och sätter griller i huvudet på han.Det var till och med så det fräste i mitt nackhår med.Jag tycker att det är fel att ge människor diagnoser.Livet är långt och det måste få ta tid.

        • Moonis skriver:

          Du kan tycka det är fel hur mycket du vill men sanningen är att en diagnos hjälper många och medicinering gör livet lite lättare att leva för många av oss.
          Att ta mediciner har inte varit självklart för mig men när man väl sitter där och mår så dåligt att man knappt vill ta sig ur sängen då gör man allt för att få må lite bättre.

  200. Vagavarakritisk skriver:

    Tänk om det är alla dessa vaccinationer som gör folk sjuka. För TYVÄRR är det så att personer INTE fejkar sitt lidande, utan problemen kvarstår oavsett att antalet personer som lider ökat markant.
    Och dessa problemen är FÖR uppenbara för att kunna förnekas.
    Det här stör mig att media och andra ”makt-haverister” får det hela att låta (i mainstream-människors öron som inte är så insatta i psykvården) att diagnoser är som något slags ”ursäkt” för att slippa arbeta etc. Vilket är såååå låååångt från sanningen!!!
    Men åter tillbaka till vaccination; med tanke på allt som vi rekommenderas att vaccineras mot ‘allt’ (och detta enda från barndomen) skulle även kunna förklaring den ENORMT STORA ökningen av ofrivillig barnlöshet, autism, ADHD, Aspergers syndom, tourette, osv. -Varför är det ingen som vågar granska den biten??! Den teorin är inte helt osannolik.

  201. Henrik6018 skriver:

    Min arbetskamrat fick elchocksbehandling. Han var då 61-62 år gammal. Efteråt fick han problem med minnet och följden blev att han aldrig mer kunde återgå till arbetet. En tragedi.

    • Ros skriver:

      Och komunen får ta hand om försörjningen som vanligt. Och läkaren går fri utan nåt straff så illa är det i Sverige år 2011 tyvärr. När vaknar politikerna på och inse detta som pågår innanför psykiatrins väggar?

  202. Jinana skriver:

    Utan antid. medicin skulle jag ej leva. Men det är också all hjälp fått. Önskar de kunde göra dessa mediciner säkrare, bieffekterna är många och negativa. Jag har dock inget val, har i flera omgångar genom åren slutat ta dem och hamnat i det fasansfulla mörkret av total hopplöshet som är depressionens slutfas. Att vissa hänvisar till dyl mediciner som ”lyckopiller”, el rent av placebo, är en ren skymf.

    Nu skall jag äntligen utredas för aspergers, något som förhoppningsvis raderar ut tidigare helt felaktiga stigmatiserande diagnoser jag blivit påprackad genom åren, bl a borderline. Jag ser fram emot detta med bävan & mer hopp än jag haft i hela mitt liv sammanlagt – diagnosen skulle, med allt vad den innebär, ge mig återupprättelse, framtidstro och äntligen hjälp till ett värdigt, kanske t o m ett konstruktivt, liv.
    Jag är från min position som utförsäkrad och på samhällets botten så oerhört glad att vården lyssnar och lär sig, trots att det går så förtvivlat långsamt och att priset i liv genom åren varit oacceptabelt.
    Jag är 38 år.

    • Yngre vuxen kille skriver:

      Det kan också vara så att antidepressiva bara skjuter upp en naturlig process och att du därför hamnar där så fort du slutar om och om igen. Har du funderat över andra frågor i livet? Vad du verkligen vill göra? Du kanske känner att du måste göra en stor förändring men inte vågar, eller att det känns för svårt. Och kroppens sätt att svara om du inte gör den kan vara via en depression. Har du funderat över vad det är som skapar negativ energi i ditt liv? Kanske har du personer runt omkring dig som bara skapar problem? Eller har du inte tillräckligt många som ger positiv energi?

  203. Soklok skriver:

    Måste bara säga en sak: Fattar inte att man inte kan ha mer samarbete utan det är så trögt inom sjukvården för psykiska/fysiska sjukdomar. I Kristianstad säger de ”gula huset” om psykiatrin (huset är gult…) Det har fått en stämpel som göra att man tror att alla som är eller varit där är galna. Vilken inställning folk har! Att man då inte fattar att allt hänger ihop, själen och kroppen. Undrar vilka som är galningarna!:)

    • Ridning1965 skriver:

      Jo..,men skulle du skicka din fiende till nåt som du vet är värre än helvetet?Ursäkta Soklok men det är fel väg att gå att ifrågasätta vilka som är galna.Min blodgrupp är ovanlig(-0)och jag kan tycka att människor inte visar att dom är positiva när dom i själva verket är det(som t.ex inom slutenvården)Eller?Nej,sa emot mig själv där:(Man är medveten:)Sorgligt att en grå filt dom ska ha.

  204. Busyness skriver:

    Problemet är inte att det sätts diagnoser. Diagnoser är EN del av en vägledning på hur man , som behandlare – med vetenskap och beprövad erfarenhet – sätter in den bästa behandlingen. Alltifrån medicinering till terapier av olika slag. Problemet just nu är att diagnoserna alltför ofta sätts på alltför bräcklig grund, och med metoder och undersökningar som knappt förtjänar namnet. Skulle behöva många sidor för att ordentligt beskriva problemet och då är detta forum alltför begränsat. När det gäller dagens ”populära” neuropsykiatriska diagnoser glömmer också — de flesta – att diagnoser satta före 18-års ålder MÅSTE omprövas varje år då den fysiska och psykiska utvecklingen är exeptionellt individrelaterad.
    Mm mm mm mm mm…………………………

    • Ridning1965 skriver:

      Om människor hade blivit lyckliga av att slippa diagnoser.Om människor hade blivit lyckliga av att få missbruka hasch-varför borde då staten förbjuda sånt som är värre än lite skit?

  205. Tantbjorn skriver:

    svar till roxpace:
    Medicinerna har MYCKET god effekt, och självmedicinering (som ofta sker innan man ens misstänkt ADHD) är mycket vanlig och består i kopiösa mängder alkohol, och effekterna av DET är sedan länge kända.
    Din teori är direkt LIVSFARLIG eftersom många barn och ungdomar skär sig och även begår självmord på grund av att de inte kan hantera omgivningen eller situationer UTAN medicin, du har direkt FEL när du kommer med teorin att ADHD är en ursäkt för dåligt beteende eller dåliga föräldrar, det är nämligen VETENSKAPLIGT BEVISAT vad ADHD beror på, och det är att hjärnan inte producerar rätt signalsubstanser i rätt takt och mängd, då ”somnar hjärnan” och vissa delar fungerar dåligt, med rätt medicin så ”triggas” hjärnan att skicka rätt signalsubstanser i rätt mängd och takt, dett är VETENSKAP och inte enbart TEORIER som du kommer med, och TEORIER som fölk suttit hemma vid köksborden och kommit på.

    Varför skall man inte ställa diagnos helst?
    Är det bättre att barnen som har dessa NPF-problem inte får leva normala liv, eller i värsta fall TAR sina liv enbart för att de inte får den behandling som gör omvärlden lättare att förstå (detta är inte alls ovanligt, även om det är vanligare att de begår självstympning).

    Terapi säger du sen att man skall sätta in i andra hand, vet du hur mycket terapi hjälper någon som har fel på signalsubstanserna i hjärnan?
    Om man då säger att någon är blind för att hjärnan inte skicka signaler till syncentret i hjärnan, kan man enligt dig då sätta in terapi så att den som är blind får rätt substanser och plötsligt kan börja se, eller skulle du rekommendera glasögon?

    Medicin i sista hand, faktum är att medicin är det enda som bevisligen hjälper även om viss terapi kan underlätta för att hitta nya levnadsstrategier.

    • Yngre vuxen kille skriver:

      Medicinerna har god effekt? Är det därför exempelvis så många återfår depressioner och får byta tabletter och doser hur många gånger som helst? Patienterna inom psykvården skulle lika bra kunna sitta i kaninburar. För det är frågan om experimentell behandling. Det är ingen väl underbyggd vetenskap. Skulle resultaten inom den vanliga vården vara likadan som den är för exempelvis depressioner, ångesttillstånd etc skulle den direkt ifrågasättas. Men i psykvården verkar man ha låst sig utan något direkt kritiskt tänkande, detta är riskabelt för många patienter som säkert skulle kunna leva ett mycket bättre och friare liv om man började ta de riktiga problemen på allvar.

      • Jinana skriver:

        Jag instämmer att det slentrianmässigt och med stor nonchalans i alltför hög grad skrivs ut a-d. mediciner, utan annan uppföljning el stöd. En livboj utan livlina, tyvärr.

        Vad gäller övr medicinering, ex mot Adhd o liknande har jag just nu 3 släktingar som själva anser att livet blivit inte bara uthärdligt, utan fungerande p g a dyl medicin.

    • Anonym skriver:

      Kan du ge referensen till den vetenskapliga artikel, som ger bevis på att det är som du skriver: ”det är nämligen VETENSKAPLIGT BEVISAT vad ADHD beror på, och det är att hjärnan inte producerar rätt signalsubstanser i rätt takt och mängd”.

    • Anonym skriver:

      ”det är nämligen VETENSKAPLIGT BEVISAT vad ADHD beror på, och det är att hjärnan inte producerar rätt signalsubstanser i rätt takt och mängd”

      Nej. ADHD beror på uppfyllandet av diagnoskriterierna för ADHD och ingenting annat.

      Att dessa diagnoskriterier uppfylls kan bero något ”fel” i dopaminproduktionen, men det är inte på dessa grunder som ADHD diagnostiseras.

  206. Yngre vuxen kille skriver:

    Om nu antidepressiva var så extremt bra som vissa verkar tro. Hur kommer det sig då att många aldrig blir så pass bra att de kan sluta? Rättar verkligen antidepressiva till kemiska obalanser i hjärnan då? Det usla och tveksamma underlaget som finns för detta inom forskningen skulle ALDRIG accepteras om detta gällde hjärt- och kärlsjukdomar eller cancer. Inte en chans!

    • Anonym skriver:

      De hjälper på sin höjd medan de brukas och kan vara nyttiga för att lindra akuta besvär, men antidepp används likväl ofta som en permanent ”lösning”.

      Verkligt kronisk depressivitet, som beror på någon fysiologisk defekt, är högst sällsynt. I största allmänhet beror depressioner på brister i livsföringen.

      Fokus borde ligga på att människorna ska äta och sova ordentligt, ha stabila relationer, umgås, stimuleras och ha roligt, ha en meningsfull tillvaro osv. Finge människorna detta så skulle vi inte må dåligt.

      Trots årtusenden av tekniska framsteg så har människans samhällen snarast blivit sämre på att tillfredsställa dessa väldigt basala naturliga behov vi har…

  207. Claes Welinder skriver:

    Fick min diagnos, ADD, i vuxen ålder.
    Är så glad att detta inte ”upptäcktes” tidigare i livet, då hade jag garanterat varit sabbad för all framtid.
    Att få diagnosen nu när jag utvecklat mig till den jag är var bara ett kvitto på mina egenskaper och personlighet, inget mer.
    Folk med diagnoser behandlas och möts som handikappade av hela samhället, det gör mig arg.
    Stå på er och vägra diagnosera era barn, dom är ämnade för större saker än att slavas fast i normen!
    Min ”diagnos” är en gåva, låt er bli detsamma :)

    • Anonym skriver:

      Problemet är att diagnos ofta är ett ett krav för att man ska kunna få hjälp av samhället (ex. medicin eller LSS), om man nu behöver det.

      Det är dumt. Det borde räcka med att man har ett problem som man behöver hjälp med.

      • Moonis skriver:

        Men självklart behövs det diagnos innan man medicinerar! Dessa mediciner är inget att leka med och ta för man tror sig ha något.

        • Anonym skriver:

          Det behövs professionell utredning och behovsprövning, men inte nödvändigtvis diagnos, tycker jag.

    • Moonis skriver:

      Det där är så olika för många barn hade behövt diagnos tidigt för att klara av sin vardag med skola osv.
      Man kan inte bara utgå från sig själv och tro att så är det.
      Min sambo hade tex. verkligen behövt sin diagnos som barn för att ha klarat av skolan och kanske då inte hamnat fel och tagit droger. Han har då rätt grov ADHD.
      Så att uppmana alla föräldrar att vägra diagnos på sina barn är helt galet och kan förvärra för många barn istället.

  208. marianne skriver:

    Jag vet föräldrar som skriker efter en diagnos på sina ”jobbiga” barn. En diagnos ger dem bevis på att det inte är deras fel att de har problem med sitt barn. Förfärligt tycker jag. Det behöver ju inte vara någons fel för att barnet inte beter sig som omgivningen önskar, alla är vi individer och utvecklas i olika takt och på olika sätt.

  209. Anonym skriver:

    Psykiatrins diagnostik är pseudovetenskaplig. Diagnoser sätts genom en induktiv slutledning där psykiatern observerar symptom och ifall tillräckligt många kriterier uppfylls så får patienten en bestämd diagnos. Det är trams.

    Psykiater ska inte sitta med den senaste DSM-manualen och bocka av diagnoskriterier, detta är ett byråkratiskt förfarelsesätt och inte ett vetenskapligt. Psykiater har kompetens och de har förhoppningsvis förnuft, låt dem vägledas av detta och bemöta varje patient utifrån dennes egna förutsättningar och behov.

    Vad beträffar medicin så är det bra i många situationer, men vem som helst borde förstå att långvarig medicinering inte är en lösning utan bara ett nytt problem. Människor är människor, vi behöver inte drogas för att må bra utan det vi behöver är näring, sömn, trygghet och omtanke. Många, antagligen de flesta som hamnar inom psykiatrin har problem som bottnar i att dessa basala behov inte tillfredsställs.

  210. Babylonian King skriver:

    Med tanke på det samhälle vi idag lever i och hur mkt värre det verkar bli ju längre det här sjuka fortgår så lär vi se en stadig ökning av psykisk ohälsa.
    Det är inte meningen att man ska behöva stressa sig sönder o samman genom att ha 8 timmar på ett arbete, sedan pendla 1 timme från jobbet ´, hämta ungarna på dagis, hem göra lita mat, somna framför tv’n i soffan.. Börja om igen.

    Psykvården behöver inte utredas, det är samhället i stort som behöver utredas om ni vill ha några glada ungdomar alls i framtiden.

  211. Lisa M Nylen skriver:

    Jag har bett om psykolog samtal men allt jag får är tabletter för vuxenpsyk anser att jag har biopolär sjukdom som bestämdes för 4-5år sedan.

  212. Therese 20 år. skriver:

    Att få mina diagnoser och mediciner, även om jag inte fick något av det förens 17 års ålder, har det iallafall varit underbara lösningar för ALLT jag trodde var hopplöst.. Mitt liv har förbättrats på alla sätt som går sedan jag fick den hjälp jag egentligen behövt ända från min födsel..

  213. Shimmeringblade skriver:

    Skolmedicinen är alltför styrd och penetrerad av läkemedelsindustrin som tar fram symptommanipulerande droger som aldrig botar men som gör patienten beroende av drogen livet ut. För att detta affärskoncept ska fungera måste naturmedicinen förföljas och stängas ute från vården och ges en stämpel av bluff och lurendrejeri så allmänheten inte ser den som ett alternativ utan det enda alternativ till vård som ska få finnas är den läkemedelsbaserade skolmedicinen. Och det ser man ju här att de lyckats väldigt väl, de flesta ser ju bara två alternativ – ingen behandling alls eller skolmedicinens symptommanipulerande droger.
    Till sin hjälp har läkemedelsindustrin en skeptikerkår som utan skam förvillar allmänheten med halvsanningar och rena lögner, och pratar tyst om vissa saker som inte passar in i deras agenda som är att få all naturmedicin att framstå som bluff. Hjälper gör även svensk media som har anställda skeptiker som med jämna mellanrum attackerar naturmedicinen med dessa ständiga halvsanningar och lögner.
    De ljuger om att det inte finns evidens. När man påpekar att det faktiskt finns evidens så får man höra att den inte duger. Men aldrig får man veta vad som krävs för att naturmedicin ska godkännas. Man förvånas inte över att skeptiker får stora bidrag av läkemedelsindustrin för att bekämpa naturmedicinen. Inte heller förvånas man över att en grupp EU-politiker gör vad de kan för att slå undan benen för naturmedicinen med nya lagar och förbud (Codex Alimentarius). Jag blev inte ett dugg förvånad när jag första gången läste vad Nina Rehnkvist, f.d högsta chef för Socialstyrelsen och SBU sa om alternativmedicin och evidens. Hon sa att
    ”Om en komplementär metod blir skolmedicin för att den har påvisbara medicinska effekter, får utövarna inte längre använda den. Det måste man lösa på något sätt.”. Jag har frågat flera politiker i rikstagen om detta uttalande är sant men inte fått något svar.
    Är det då konstigt att det från alternativmedicinskt håll inte görs några större ansträngningar att ta fram evidens? Och kan man se någon skeptiker någonstans ta upp detta? Nej, för det passar inte in i deras propagandakrig.
    Vården kommer nog aldrig att bli bättre så länge den kontrolleras av läkemedelsbolagen och dess marionetter inom politiken, läkarskrået, media och skeptiker maffian. Den kommer att fortsätta på nuvarande linje och alla misslyckanden att bota sjuka kommer att skyllas på för lite resurser.
    Lösningen: en miljonär som är uppriktigt intresserad av naturmedicin, som inte låter sej mutas och som inte är rädd att stöta sej med läkemedelsindustrin, svenska läkarskrået eller skeptikermaffias måste köpa upp Aftonbladet eller någon annan rikstäckande tidning och påbörja en omfattande granskning av den svenska politiken och naturmedicinen i samarbete med naturmedicinare. Det är nog det enda sättet att få fram den information som man aldrig kan se i svensk media idag där vissa frågor aldrig ställs och all debatt är strypt.

  214. Yoanna skriver:

    Jag väntar på utredning på ena sonen, jag är helt 100% på att han har någon form av adhd och med en diagnos så kan han få rätt hjälp och stöd i skolan, utan diagnos kan han lätt hamna i ”fel fack” . Han är världens goaste kille MEN då han väl blir arg/ledsen eller om nått går fel så kan få utbrott, ta sönder nått eller så gömmer han sig, eller drar bara i stundens hetta typ. Jag anser inte att diagnoser är en ”stämpel”, tvärtom, en diagnos UNDERLÄTTAR. Det var möjligtvis skillnad förr, men nu är folk mer pålästa. Dåliga läkare/vårdpersonal kommer dessvärre alltid att finnas men hoppas att det ska bli lättare framöver att granska/anmäla de läkare och vårdpersonal som inte sköter sina jobb som de förväntas göra.

    • Anonym skriver:

      För många är det positivt att få en diagnos, eftersom man då kan få den hjälp man behöver.

      Jag tycker dock att psykiatrins diagnoser är problematiska eftersom de bara är generaliseringar utifrån ett antal symptom. Man kan få samma diagnos även om man har olika problem i grunden och har olika behov, bara för att det ser likartat ut på ytan.

      Jag kan såklart inte uttala mig om din son då jag inte har någon bild av honom, men det du beskriver dvs. att man lätt får intensiva utbrott om man blir arg eller ledsen, det behöver inte betyda att man har något neuropsykiatrisk funktionshinder eller för den delen någon personlighetsstörning eller annat. Det kan ju bara betyda vad det är, dvs. en svårighet att hantera känslor. Och visst kan man rent genetiskt vara mer eller mindre impulsiv, men med rätt stöd – professionellt om så fordras – är det någonting man lär sig att hantera.

      Det dumma med diagnoser är att diagnosen förväxlas med det den ska beskriva. Den betraktas som orsaken till problemet istället för ett försök att begreppsliggöra problemet.

      Människor i omgivningen, t.ex. i skolan, kan vara blinda för problem om det inte finns en diagnos. Som att en person som har problem med något inte har en grund för problemen om denne inte har en diagnos. Och alltså vice versa att om en person har en diagnos, så ses diagnosen som förklaringen till problemen.

  215. Jens skriver:

    Diagnoser är en Lösning för att få Koden in till ekonomiskt hjälp hos Försäkringskassan. Är ju så inom Kommunen med & säkerligen andra ställen med..
    Det Viktigaste måste ju vara att få HJÄLP……
    OBS. Att det också måste vara RÄTT Diagnos för att få full ersättning…..
    Trodde som sagt att det var behovet man skulle gå efter…..
    Men det är det sällan.

  216. Bea skriver:

    Min svägerska tog sitt liv för att psykvården ” ansåg” henne frisk.. Men i grund och botten hade inte kommunen råd att ha henne där utan körde någon slags ”hemma vård”
    Tragiskt… Nu är min bror ensamstående pappa till 2 pojkar som saknar sin mamma!

  217. Vherdandi skriver:

    Ja, det är svårt det här med människor som befinner sig i psykologiska tillstånd som snor oss på kraft men…en sak är säker
    om man går till psykiatrin och ber om hjälp då får man kemiska medel som svar.
    om man går till en homeopat så får man homeopatmedel
    om man går till en psykoterapeft får man psykoterapi
    går man till en akupunktör får man akupunktur,
    man gör val med andra ord så det gäller att välja rätt.
    Jag gick till en alernativmedicinare med min dotter, där fick hon helhetsbehandlingar och se…världen öppnade sig för henne och hon började fungera som man ska.
    Alla kemikalier och frånvaro av näring i våran mat, kvicksilver i vaccineringar är en stor bov har jag fått helt klart för mig.
    Många tål inte E-medel och färgämnen och de kemikalier som fullständigt proppas i allt som vi äter…vägra köpa detta!
    Fettsyror är livsviktiga för hjärnan och hela kroppen men de blir förstörda i processade livsmedel…hjärnan skär ihop precis som en motor som inte får någon olja, likaså kroppen och hela hormonsystemet.
    Vänd era blickar till vad ni stoppar i er…det hjälper.
    Mvh

  218. Maritahem skriver:

    Hej, jag har haft bekymmer med deprissioner ganska länge, har fått samtalsterapi via arbetsplatsen och nu sist via vårdcentralen. jag har inget alls att klaga på. Jag upplever att de jag har träffat har gett mig den tid jag behöver. Medicineras nu med antidepressiv medicin och mår bättre än vad jag har gjort på många år.

  219. Emelie skriver:

    Eftersom det rör sig om väldigt unga diagnoser (som adhd) så är det klart rimligt att de har blivit fler på senare år. Jag är tjej och 25 år, ser man tillbaka på mina grundskoleår hade jag uppenbar adhd, men det är först idag som man blivit bättre på att känna igen tecknen och att man nu förstår att det är lika vanligt förekommande hos kvinnor. Så diagnosökningen är knappast ett mysterium. Man har blivit bättre på att identifiera.

    • Anonym skriver:

      Ska också påpekas att ADHD beror på de sociala sammanhangen. Människor förr i tiden hade antagligen samma avvikelser i hjärnan men det var ingenting särskilt med det, bara ett vanlig personlighetsdrag i mängden.

      Denna avvikelse som vi kallar ADHD blir ett problem först i ett samhälle där människorna förväntas sitta stilla i ett rum och lyssna på någon trist föreläsare samtidigt som det finns mer intressanta stimuli som retar ens uppmärksamhet.

      De avvikelser som ligger till grund för ADHD har inte ökat, däremot har intrycken ökat. Våra samhällen är smockfulla av information som vill ha vår uppmärksamhet, reklam och facebook och telefoner och all stress över allt från relationer till räkningar osv. Det är klart att då blir det svårare att kunna koncentrera sig på sådant man inte finner särskilt intressant (personer med ADHD är dock utmärkta på att fokusera på sådant de finner intressant, är många med diagnosen som blir nördar eller duktiga musiker osv)

  220. Evach1 Nilsson skriver:

    Jag är utarbetad i trötthetssyndrom men att bli sjukskriven är svårt, Har varit på vårdcentralen i Oxie dom kan inte sjukskriva mig för jag står inskriven i psyket i Fosie. En rundgång jag inte förstår.

  221. Ni har lön för ett gått arbete skriver:

    Undrar var all vetskap finns i svensk psykriati egentligen? En annan är tvångsinlåst
    fast jag är helt frisk i huvudet medan andra tigger och ber om hjälp. Är det så att psykriatien
    är rädda för riktiga patienter som behöver hjälp och vård. Sedan medicineras jag som frisk
    utan anledning som kostar staten en massa pengar i onödan. Snälla…………… psykriatien
    hjälp de som är nödställda som behöver er hjälp i verkligheten och visa att ni är kompetenta
    istället för lek med oskyldiga friska och sluta använda dessa till experiment!

    • Ros skriver:

      Du har så rätt i det du säger här om psykiatrin. Det är dessa överläkare som leker med friskt folks hälsa och tvångsmedicinerar friskt folk på löpandeband principen. Och de värsta i det är att dessa läkare har köpt sin legitimation via postorder. Säg det till honom att har du köpt legitimationen via postordern när du ser honom nästa gång. Var beredd på att han gör som SOL i Sveriges riksdag att han springer ut från dig då. Och största felet är att förvaltningsrätten går på läkarnas ljug om dig. Det är ett stort fel i sammanhanget också. Dessa i förvaltningsrätter borde få sig en ordentlig uppsträckning. För de verkar sova på mötena med. Och politikerna är de som gett dessa mandat till dem. Så de är medskyldiga till eländet också tyvärr. Undrar när de vaknar som håller i pengabörsen och betalar lön till psyköverläkaren.

  222. Ge inte upp!!! skriver:

    Ung kvinna 22 år. Jag har mått dåligt så långt jag kan minnas med stora panikattacker och dödsattacker. Jag kan inte räkna hur många psykologer, kuratorer eller läkare jag gått till. Jag har inte ofta känt jag har någon som lyssnade och hjälpte mig inom vården. Jag har alltid gått och tänkt något är mycket fel på mig, då det inte är någon som förstår mig och mitt problem.

    När jag var 16 år försökte jag med mitt första självmordsförsök. Då jag känt en stor ångest i en vecka och började planera. Detta sa jag till min dåvarande BUP kontakt dagen innan, men hon pratade bort. När jag var 18 år blev jag våldtagen och min (tillfälliga BUP kontakt, då jag väntade på förflyttning till vuxen psyk)) kontakt svarade mig när jag berättade vad som hade hänt (då hon var den första som fick reda på det) svarade hon mig, det va tråkigt men försök att glömma det nu.

    När jag var 20år hade jag en granne/vän som sa, ja du behöver hjälp! Efter ett tag kommer hon och frågar du har inte ADHD? Jag gjorde ett snabb test hemma och kände att jo detta stämmer väldigt bra in på mig. Ber om en tid hos en läkare så hon kan skicka en remis. När jag kommer in till henne (har vart hos henne tidigare) frågar hon mig vad hon kan hjälpa mig med. Och när jag svarar att jag vill bli testad för ADHD skrattade hon och sa nä men det har du ju inte. När jag gjort hennes test blev hon tyst. Sex månader senare fick jag diagnosen på vuxen psyk (då det va min tredje gång där) och jag var väldigt glad men också väldigt ledsen och arg! Det har vart flera tecken som vissats genom min barndom på ADHD, varför har inget sätt något? När det inte bara har hänt privat utan hos sjukvården på dess olika ställen.

    Som när jag var 19 år och ville lägga in mig på psyket, fick jag svaret att nej vi har inte plats. Det är så här många svenska som mår dåligt i procent och vi kan inte hjälpa dom alla. Jag fick sån panik så jag gick ut och skrek och slog sönder ett bord. Direkt där fick jag en diagnos Borderline av en läkare som sätt mig i 1 min. Men jag blev inlagd.

    Tillbacka till ADHD så fick jag en läkare som pratade om en jätte bra medicin (men vi skulle vänta lite, vilket hon inte sa till mig. Då hon satt en diagnos direkt där att jag hade anorexia. Och det är inte bra om man äter ADHD tabletter då du kan gå ner i vikt). Hon gav mig en medicin som jag var helt utslagen av, så jag knappt orkade prata på. Ringde om hjälp i en månad (då man ständigt har fått höra att man inte ska lägga av med en medicin själv) det slutar med att jag åkte till akutpsyk och sa att jag går inte härifrån tills ni gett mig en ADHD medicin. Jag fick en som är ovanlig i Sverige, men jag tackar gudarna ibland att jag åkte ner och fick den hjälp jag behövde. För idag mår jag bättre än nånsin.

    Läkaren som inte ville skriva ut ADHD medicinen menade på sen att vi skulle börja med behandling och svarade mig också att, hon är ingen piller käring! Självklart ville jag ha behandling men, har gått på så många och inte har det hjälpt mig tillräkligt och jag va på hoppet att ge upp så nu när jag hade facit börja hjälp mig nu! 20 år har jag mått skit och inte klarat av skolan, med många självmordsförsök osv.

    Ni kunde ha räddat mig tidigare, då jag hela tiden har skrikit mig blodig av hjälp. Jag kan förlåta men jag vill inte flera ska behandlas på detta sätt! Det jag lärt mig av alla år är att det är ingen som bryr sig om dig, det är du själv som måste kämpa för din rätt till hjälp och ibland måste vi vara våra egna läkare och klura ut vår diagnos så vi kan hjälpa de utbildade på traven.

  223. petra.svensson79 skriver:

    Denna sommar blev jag tvångsvårdad (LPT) i 10… japp, 10 veckor. Det är riktigt lång tid för att ligga under den vårdformen. Jag framförde flera gånger under sommaren att det är fel att hålla mig så länge och att det inte kommer att bli bättre nu (i mitt mående) När en läkare kom tillbaka från semester var han ärlig mot mig och sa att det här beror på att det varit många olika läkare under sommaren och de som varit bara 1 eller 2 veckor vill inte ta såna stora beslut utan att ordinarie läkare är på plats.

    Det här är under all kritik och det kändes gott att läkaren själv erkände problemet!

  224. Salamali76 skriver:

    Jag tycker att människor med psykiska ohälsa bli dömda för evigt dvs diagnos som inte omprovas vilket fördömmas på evigt.
    för mycket medicin för mycket prat och papper och aldels liten praktiska handlingar.

  225. Erik123 skriver:

    Min bror miste nästan livet ett flertal gånger pga psykvården. Både vänner och familj visste att han missbrukade (det började med Oxascand som han fick utskrivet av sin psykolog) men först efter 8 månader så har han fått en plats på ett behandlingshem för missbrukare med psykisk ohälsa. Vi har kollat på 3 stycken hem för att hitta ett som ska passa honom, och ALLA har sagt att hans ordinerade mediciner har varit helt åt skogen fel. Det första dem gjorde på hemmet var att makulera alla hans recept från apoteket och påbörja behandling, istället för att skriva ut fler och nya mediciner som de gjorde på psykvården.
    Han var full eller hög nästan varje dag på psykvårdens avdelning och ingen gjorde något åt saken, varken läkare eller sjukskötarna, och jag påpekade även det för dem som var i tjänsten men de sa att de inte märkte något, även fast det var uppenbart och han luktade sprit i deras närvaro. Ett paradis för en missbrukare helt enkelt.

  226. Saga Carlander skriver:

    När jag var 12 år kom jag för första gången i kontakt med bup. Hade lite kontakt till och från.
    När jag var 17 år bestämde bup sig för att göra en utredning, vilket dem sedan ångrade. Mina föräldrar ringde bup och tjatade i flera veckor. Tillslut fick jag iaf en utredning. Efter utredningen hade jag ett möte med bup där dem sa ”Du har atypisk autism. Gå hem och läs om asperger.” Jag fick ingen ny tid eller någonting. Jag förstod absolut ingenting och tyckte inte att diagnosen stämde.

    När jag var 19 år kände jag att jag inte orkade må som jag gjorde och träffade skolans kurator som skickade mig till vårdcentralen. Vårdecentralen skrev ut antidepresiva som fick mig att må sämre. Jag försökte ta livet av mig och blev inlagd med LPT.
    Det blev en ny utredning som visade på att jag hade borderline. Jag fortsatte medicineras med olika antidepressiva som aldrig fungerade.
    Jag fick testa på färdighetsträning, vilket är en del av DBT. Just då var jag för sjuk för att klara av att ha behandling i grupp.
    Idag har jag en medicin som fungerar, den var det jag som bad om att få prova. Min läkare skriver ingen remiss för att jag ska få DBT, för hon anser att jag inte är tillräckligt social i grupp. Det baserar hon på färdighetsträningen som jag inte klarade av pga att jag mådde så dåligt.
    DBT är den enda behandlingen som visat sig fungera för borderline.

  227. Linus Jan Godman skriver:

    vart är mina inlägg?

  228. No Name skriver:

    Har haft kontakt med BUP sedan 13 års ålder, har fått höra i 6 år att det var tonårsdep. Har genomgått två ADHD utredningar med 6 års mellanrum, Har varit självmordsbenägen, hamnat på sjukhuset pga självmordsförsöken, blivit ignorerad. Behövt sitta i en kö i 3 månader för att få prata med en psykolog även när jag försökt ta livet av mig under den 3 månaders perioden. När jag väl kommit till en psykolog ska de genast peka ut att bara för att jag sökt vården själv är jag absolut inte självmordsbenägen för de söker inte hjälp.

    Har äntligen fått recept på ångesttabletter så jag slipper ångesten 24/7 Men de fick jag inte av BUP utan av vårdcentralen som tyckte att det gått för lång tid. Är fortfarande Deprimerad och har sökt hjälp flera gånger utan resultat. Nu har det till och med gått så långt att jag tvingat sjukskriva mig från skolan för att jag knappt orkar gå ur sängen på morgonen.

    Det konstiga är att jag som har allvarliga problem får ingen hjälp alls men min kompis som är hypokondriker får hjälp för sjukdomar hon inte ens har.

    • Ridning1965 skriver:

      Hej!13 +6 år då borde du vara 19 år nu.Jag tror inte det finns någon rädsla i dig men runt omkring ett tjockt grått täcke av alla människor som har kommit och gått som bakom sin självsäkra fasad är rädd att en människa tar sitt liv(en anhörig eller ”vår”patient)Vart läste man att rädda människor är farliga människor?Ska inte märka ord men jag tror att man måste gå längre bort för att få ett roligt liv som man värdesätter och aldrig skulle vilja byta bort mot något.Dom som skulle ha hjälpt en till en flygande start i livet att misslyckats.Du kan se till att dom inte skadar dig.Att älska och få bli älskad ,att leva är viktigare.Senare kan du kontakta dom men håll alltid distansen .

  229. Anita skriver:

    En diagnos är bra om den är väl grundad och inte baserad på uteslutningsmetoden.

    Vad som helt saknas idag är en vårdplan, dvs hur skall man följa upp sjukdomen…

    Och sist men inte minst en infasning tillbaka in i samhället. Om man inte bryter mönstren som de sjuka levt i många år är det lätt att komma tillbaka till tabletter etc. Som man har fått sig iproppat i många år.

    Om man talar med människor som arbetar med sjuka är det sista steget kritiskt speciellt för tablettmissbrukare.

    • Ridning1965 skriver:

      Det finns förbehållsamma(i grunden rädda)människor t.ex anhöriga(deras kommentarer river ofta upp mitt Halldol trauma) och så finns modiga här som utgör fd.patienter-modiga nog att skriva om det ihopp om att Fredrik Reinfeldt inte släpper lös ett miljonregn över låst psykiatri.För att vara stöttande behöver du en käpp åt din vän.

  230. Anonym skriver:

    är det inte bra att få en diagnos så tidigt som möligt,jag önskar att jag hade fått min adhd o tourettessyndrom diagnosen vi 13-16 årsålder,då kanske jag hade sluppit supa o knarka bort halva mitt liv i onödan,jag kanske skulle klarat mig med ritalin o extra stöd.

    • Ridning1965 skriver:

      Det är inte fint att komma över lite knark(den vägen har många igenväxta diken).Det är då lättare att stå för sig själv.Jaha vad ska man göra nu?Om jag var en ung man skulle resa utomlands och jobba några år.Mönstra på en båt t.ex.Dom sk. problemmen(som kan vara surkärringar)kan bli riktigt trevliga att prata i telefon med ett par år senare.Flytta och distansera sig från surkärringar kan man bli hög av-naturligt hög(endorfiner).

      • Anonym skriver:

        som jag sa,människor med noll insikt av psykiska sjukdommar,bör inte komentera.för ni vet ingenting,ni bara sårar sjuka människor.OCH DOM som mönstrade på båtarna blev alkoliserade och drogberoende på eller annat sätt.

    • Nickname skriver:

      Håller med dig, får man sin diagnos tidigt har man lättare att klara sig i livet med rätt stöd. Och slippa ha en trasig självkänsla som leder till depresioner och ångest för att man känner så starkt att de är nått fel på en, men som liten är det svårt o sätta ord på det och förstå att man skiljer sej från mängden. Så visst, absolut ska förskolepersonal o skola våga säga till om en eventuell utredning. Och sen en mer förstående för dom med diagnoser, att vi människor inte fungerar alla på samma sätt.

  231. Anonym skriver:

    det är beklämmande att läsa komentarer från männskor som inte har en aning om vad psykisk ohälsa verkligen står för,MAN ÖNSKAR INTE SIN VÄRSTA FIENDE SJUKDOMMEN.så tänk en stund innan ni komenterar såna här svåra saker.

  232. Jal-89 skriver:

    Jag har själv haft mycket med deppritioner, panikångest mm. Det blir att man går hos psykologer, får mediciner osv.. Men ingenting hjälper. Det kanske hjälper för stunden, men jag tycker att hela systemet är helt fel uppbyggt. Det jag menar är att man mår bra i några veckor, månader kanske nåt år, sen kommer det tillbaka.

    Jag mediterar ofta, och tänker på ett väldigt andligt sätt om att älska sig själv oavsett och se igenom beskymmer, eftersom beskymmer inte finns, det är du själv som skapar dom i ditt huvud, det är bara en inbillning som du själv försätter dig i. Hela sig är bästa sättet, och om bara folket och samhället förstod detta, så kunde man få hjälp på ett mycket bättre sätt. Man borde öppna mottagningar med healing och meditation, för det hjälper verkligen. Kasta alla tråkiga kärringar, alla dystra tomma rum, alla mediciner och utbilda folk som kan nåt om kroppen & själen ist.

    Man kan läka precis allt, men metoden ska inte behöva bestå av kemiskt framställda preparat och anteckningsblock! Det är min åsikt iaf :) // Johannes 21 år.

  233. Jal-89 skriver:

    (Det som har med ångest att göra)

  234. Joel skriver:

    Om folk bättre förstod sambanden mellan näringsintag/vad man äter och hur detta påverkar hjärnan och beteendet så hade vi haft betydligt mindre problem inom psykiatrin idag. Många problem uppstår på grund av intolerans mot olika födoämnen utan att man vet om det, och även brister av vissa viktiga ämnen så som selen t.ex. Även intaget av socker har stor inverkan på vad som kan klassas som psykiska problem och något som klassas som en ”sjukdom” inom sjukvården. Sluta acceptera sjukdomar och diagnoser! Utred orsaken bakom problemen och sluta acceptera att man är ”sjuk”.

    En rekommendation är att se på dokumentären ”Nutrition & Behavior av Russel Blacklock”. Där finns det väldigt många intressanta exempel.

    • Anonym skriver:

      Eller hur ?

      • Ridning1965 skriver:

        hahaha.Ingen äter bättre än jag(?).Elefanter blir gamla.Pappegojjor kan bli gamla.Människan bli gammal.Så varför finns det utbildningar ”att vårda mot vilja”?Tortyr i ordets rätta bemärkelse att tas in på en låst avdelning.Varför får människor som har glömt vilka vi är(vilda härstammande djuren)betalt för att skada ”homo sapien”?

    • Yngre vuxen kille skriver:

      ja, men nej…ja i meningen att många av problemen sannolikt beror på ”enkla saker”…nej, eftersom att läkare aldrig gör så pass omfattande undersökningar som de borde…så det är egentligen inte patienternas fel….

  235. Sabine Caroline hellblom skriver:

    Jag har blivit fel diagnoserad med asperger när jag var 12 år. Inte förrns iår när jag fyllt 18 träffar jag en arbets psykolog som säger att det inte finns en chans i världen att jag har asperger eller högfungerande autism.
    Detta gör mig arg då jag blivit i tryckt både den ena antidepresiva medicinen efter den andra och verkligen mått jätte dåligt av det.
    Under åren 12 – 16 bytte dom mediciner ungefär varranan månad.
    Den svenska psykiatrin SKA kollas upp, speciellt barn psykiatrin! Jag tipsar aldrig folk om att gå till BUP i dagens läge.

    • Ridning1965 skriver:

      Jag känner med dig.Tänk om du kunde få 500 000 kr i skadestånd.Tycker att du är berättigad ett liv utan skuldsättning(studielån?Huslån?Körkort?hund?)till skillnad mot de flesta andra ordvrängare ,”skriv mig på näsan”,höga betyg,”jag vet vad du behöver”.Varma tankar till dig***

      • Sabine Caroline hellblom skriver:

        Det skulle inte sitta fel med skadestånd då jag inte kan få jobb på grund av diagnoserna. Jag har inga problem alls att hantera dagarna, jag har vänner och är väldigt framåt gående, positiv och social, helt motsatt mot vad Asperger diagnoserade ska vara.
        Medicinerna tog bort några år av min barndom som ska vara den bästa, eller? Jag har bara hört hur bra den ska vara. Medans dom andra hade kul ute var jag isolerad av mina föräldrar som trodde på psykologerna som sa att jag funkar som en bok dom fick. Man blir bra arg och jag hoppas det finns folk där ute som hjälper sina barn på ett helt annat sätt än vad mina föräldrar gjorde.

  236. krister skriver:

    När det gäller diagnoser på skolbarn är det viktigt att veta att det ofta finns ett ekonomiskt motiv från skolans sida att barnet skall få en npf diagnos. I många kommuner är det kraV på en sådan diagnos för att skolan skall få extra ekonomiska resurser för särskilt stöd. Vi har haft kontakt med flera psykologer på Bup som berättat att de ofta utsätts för hård press av föräldrar och skola att ställa diagnoser.
    Det är viktigt att komma ihåg att alla barn oavsett vilken typ av svårigheter de har har rätt till stöd för att uppnå målen i skolan.

    • Ridning1965 skriver:

      Nu reste sig nackhåret på mig.Jag inser att det inte finns anledning att tvivla på det här.Någon måste bestämma att detta upphör omgående!!!!!!!!

  237. Pretty skriver:

    Roxpace, med flera, varför så rädd för medicin? Vad är det som skiljer psykofarmaka från medicin för somatiska sjukdomar? Både somatiska sjukdomar och psykiatriska sjukdomar beror på obalanser i kroppen ,för mycket av något ämne, för lite av något annat. Varför inte medicinera detta? Har man en psykiatrisk sjukdom ska väl den medicineras som vilken annan sjukdom som helst, gärna i kombination med terapi, om patienten vill det. Man kan inte gå i terapi för att bli av med bipoäritet eller ADHD, ingen samtalsterapi hjälper mot psykos. Är man tillfälligt deprimerad kan man säkert bli helt hjälpt med terapi, men det är en helt annan sak. Och många behöver dessutom medicinera för att kunna ta till sig samtalsterapin. Majoriteten av de psykiatriska patienterna mår inte bara lite dåligt, de har permanenta sjukdomar som inte går att prata eller medicinera bort, däremot kan de förhoppningsvis, med rätt medicin och behandling leva symptonfritt och få ett bra, fungerade liv ändå.

    • Ridning1965 skriver:

      Munchenhause by proxy?

    • Anonym skriver:

      Nej, det är en avgörande skilnad mellan behandling av somatiska sjukdomar och psykiska problem. För den sistnämnda gruppen är ”obalanser i kroppen” (tänkta att vara biokemiska obalanser i hjärnan) en ren myt. Det är helt enkelt något som är en ren spekulation. En av de allra främsta psykofarmakologerna i världen, David Healy, har liknat idén om serotoninbrist som orsak till depression med den gamla teorin om att för flitigt onanerande var orsaken till vansinne. Psykiatriker har till slut fått erkänna att det här är en marknadsföringsploj från läkemedelsindustrin.

      Tyvärr hänger idén kvar i media och hos en del patientföreningar som för fram läkemedelsindustrins marknadsföringsplojar. Men ledande psykiatriker har som sagt fått förklara att det här är en vandringssägen.

      Det är fascinerande att läsa påståendet om att de flesta psykiatriska patienter har ”permanenta sjukdomar”. Hur går det här ihop med påståendena från läkemedelsindustrin om de ”säkra och effektiva” pillren? Nej, det går förstås inte ihop. Istället är det så att LÅNGTIDSEFFEKTERNA av psykofarmaka har visat sig vara förödande. Men i stället för att konstatera erkänna detta omdefinierar läkemedelsbolagen alltfler psykiska problem till KRONISKA SJUKDOMAR – som behöver ”behandlas” livet ut.

  238. Guest skriver:

    adhd försvinner ofta efter ett år enligt amerikansk studie http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2010/03/29/en-gang-adhd-inte-alltid-a/index.xml

    • Anonym skriver:

      den försvinner med självmordet eller flykten i drogernas värd,för då finns man inte i registret för sjukvårdsapparaten.

    • Tantbjorn skriver:

      Och detta är det meningen att folk skall tro på?
      Vetenskapen säger något helt annat, så den studien är inget värd.
      Vem som helst kan göra en studie, och vinkla den hur som helst.
      En studie är det om jag frågar dig vad du har för skonummer och sen inte frågar fler, och utifrån det påstå att hundra procent av de tillfrågade hade lika stora fötter, och sen dra slutsatsen att ALLA svenskar har samma skostorlek.
      Och för att kalla det för studie behöver man inte ens veta om det man går efter är relevant, återigen kan jag ur MIN slutsats säga att skostorleken är 53 på ALLA svenskar, eftersom jag GISSAT att du hade den storleken.

      Då har jag gjort en studie.

  239. Tjej Örebro län! skriver:

    Jag anser att det måste till en STOR förändring i ”vården” till människor med djup depression. Har själv förlorat min allra närmsta vän som led av depression i många år. Det byggs på små bekymmer som för en person som mår väldigt dåligt blir svårt att hantera. Bara att gå till socialen för att kunna betala sina räkningar är bara en del som blir på tok för tung att bära. Sedan är vården under all kritik. Jag tror inte på att vecka efter vecka gå till en psykolog/terapeut och bara prata bekymmer och gräva i det dåliga bakåt i tiden. Det är säkert bra några gånger men sedan anser jag att man måste få hjälp att blicka framåt, se det fina man har i livet, sådana saker istället för bara elände. Min vän var mer och mer nere för varje gång hon kom ifrån sin psykolog (hon bytte ett par gånger p.g.a. flytt), tills den dag hon inte orkade mer och tog sitt liv en gång för alla. Åren innan hade hon gjort några ”försök” som mest var desperata rop på hjälp!
    Jag är säker på att jag är långt ifrån ensam om att tycka så här. Något måste göras NU.. alltfler unga människor mår dåligt, min vän hann inte fylla 22 ens!!!

    • Ridning1965 skriver:

      Låt dom själva uttrycka sig i detta forum om att låst psykiatri borde av logiska själ,som en aggressiv cancer,skäras loss från svensk mark.Den borde få gå planka och kvävas mot sin sjunkning åt havets botten.

    • Yngre vuxen kille skriver:

      trist att höra, tyvärr tycker jag att jag känner igen mycket ut av det där…när folk mår dåligt läggs ändå massa ansvar på dem som skulle vara svårt även för de som var helt friska..

  240. Ellenbond skriver:

    Jag fick som vuxen diagnosen ADHD, i dag äter jag medicin dagligen och är så tacksam över att jag äntligen har börjat fungera hela vägen ut.

    Att man som förälder vägrar låta sitt barn utredas när flera i barnets närhet föreslår en utredning tycker jag är så sorgligt. Att säga ”men det gick bra för mitt barn ändå”, är inget bevis på att man gjort rätt. Man kan klara sig utan glasögon när man har synfel också, det blir bara svårare.

    Jag kan när jag vill sluta ta min medicin och jag kan ta pauser på semester, helger eller när det passar mig. Det är inget jag gör eftersom jag mår så mycket bättre av den.

    Att man skulle få en ”stämpel” som barn tycker jag inte heller är en ursäkt, det finns inga stämplar som syns på de sättet. Barn och vuxna ger varandra stämplar ändå: Plugghäst, Sportfåne, Bråkstake osv.

    Mitt liv var fullt fungerande innan diagnosen, det var en tidningsartikel som fick mig att söka hjälp. Men tack vare att jag nu fått diagnosen och hjälp med medicin så kan jag nu klara av en mängd saker bättre. Jag är lugnare, mer fokuserad på större uppgifter och klarar av familjelivet mycket bättre.

    Jag skulle utan att tveka en sekund, både låta mina barn gå på en utredning och medicineras om de såg som nödvändigt. För jag vet skillnaden gör med en.

    Att ha ADHD är verkligen ingen man behöver gråta floder över, jag har massor med typiska drag som också gör mig till en rolig, spirituell och öppen person. Så jag väljer också att se fördelarna.

    • Sabine Caroline hellblom skriver:

      Man blir bokstavligen STÄMPLAD. Min pappa psykiskt misshandlade mig i flera års tid och när jag gick till socialen för att söka hjälp så dyker aspergern fram i deras papper och då är jag inte berättigad hjälp för att jag har en psykisk sjukdom? Det är ren stämpling.

      • Moonis skriver:

        Tyvärr finns det människor inom dessa yrken som inte borde jobba med det dom gör =/

      • Tantbjorn skriver:

        Det var VERKLIGEN långsökt att ta till AS som orsak till att man inte skall få hjälp, att socialen letar märkliga orsaker till att neka hjälp är allmänt känt, men här tar de priset.
        De vore lika relevant att dra till med att du hade fel skonummer.
        Om nu någon socionom ser detta (att använda skostorlekar som orsak till att neka hjälp), så är det INTE tänkt att användas som tips på orsak att neka hjälp, och dessutom kommer trollen och tar er ifall ni ens försöker.

  241. Elisabeth1964 skriver:

    Min erfarenhet är att en del ”Lever” sen på sin nya identitet. Då skyller dom på den, och rättfärdigar sina beteenden, i stället för att jobba med dom. Det är alldeles för enkelt i dag. Min dotter har sedan tio år haft diagnosen skitzofren(felstavat) Borderline, panikångest,och mycket annat, har även då blivit medicinerad utefter detta i olika omgångar tills man ändrade diagnos, och hon blev sämre och sämre av alla mediciner.

    • Anonym skriver:

      schizofrena diagnoser är sådana som brukar ges till vem som helst i brist på egentlig diagnos då psykläkaren är tvungen att producera något. psykiatrin i sverige har en kvot precis som till exempel en specialist i ADHD, autism eller asperger måste upfylla en viss volym på vårdplatsenheter. en patient på en sådan kan lätt kosta några tusen om dagen så tro inte att man slipper undan diagnos. svenska systemet är väldigt destruktivt och en diagnos stannar i registren även om allting plötsligt skulle bli normalt så är personen brännmärkt. denna märkning kommer sedan stoppa personen från vissa typer av anställningar. vid olycka eller utsättelse för brott så blir offret rättslös och blir själv mål för utredning varje gång denne söker vård eller anmäler vissa typer av brott. peronen kan bli utfryst av släkt och vänner på grund av diagnosen och i det svenska samhället är det vanligt att de folk som demoniserar denne är de samma som talar sig varma om tolerans.

  242. Moll Durberg skriver:

    I Sverige har vi en fast förutbestämd behandlingsperiod som efterföljs av ett fyrkantigt avslut
    Hade små depressioner på 80 talet och behandlades för detta.
    När behandlingsperioden var över och skulle avslutas så mådde jag lite bättre, men långtifrån bra.
    Läkaren sa bara
    – Vad bra att du mår bättre nu när behandlingen är färdig, för vissa mår inte alls bra när dom är färdigbehandlade!
    Alla är stöpta i samma form.
    Alla är färdigbehandlade och friska efter 1-2 år, oavsett hur dom mår
    Sverige i ett nötskal!
    / Moll Durberg

  243. aaanki skriver:

    skulle själv vara glad om man fick en diagnos. Då vet man vad det är för problem som man har.

  244. Amanda skriver:

    Det är inte alls en lösning! För då blir det bara skit av alltihop om det inte följs upp! När jag fick min diagnos för 6 år sen har jag fått leta upp nästan all information om det själv! Fick lite mediciner och inget mer …..
    Ställs en diagnos blir det lättare att åtgärda problemet men då KRÄVS det att det följs upp regelbundet! Annars är det bara skit!

  245. Cacamillaalmqvist skriver:

    Jag var 18 år när jag fick diagnosen AS, Asperge Syndrom. Jag gick då i skolan. Min lärare ansåg att jag skulle göra en utredning. Jag accepterade. Idag är jag 26 år, har daglig sysselsättning inom Örebro daglig verksamhet. Min ”lön” betalas av försäkringskassan. Aktivitetserättningen, heter den. Enligt många är det förtidspension.

    • Tantbjorn skriver:

      Förtidspension är det INTE alls, för då hade du inte fått jobba.
      Men det finns folk som BORDE ha förtidspension och det är de som inte kan vistas bland folk utan att svartmåla dem, eller vara nedlåtande och detta gör enligt MIG, dessa personer passar inte in på en arbetsplats eller i andra omgivningar där civiliserade människor vistas.

      Så därför så säger jag att du inte skall lyssna på vad de kallar din lön för, en AS-patient står högre i kurs än vad en skitstövel gör, så var stolt över att du inte är som de.

  246. EffBe skriver:

    Min vän fick elckocks-”behandling”. Som förväntat fick hon skador, i detta fall bland annat minnesförlust. Det är skandalöst att psykiatrin fortsätter att ge denna barbariska ”behandling” åt människor i nöd. De behöver lugn miljö, omvårdnad, bra bemötande och deras kroppar behöver stöd och all upptänklig uppbackning. Elektricitet verkar nedbrytande på kroppen och måste ses som destruktiv.

    Hur länge skall det dröja innan barbariet på våra psyk-kliniker skall upphöra?

    • Ros skriver:

      De upphör aldrig så länge våra politiker sover som har beslutanderätten över ”elchocks-behandlingarna”. Gå och sparka på våra sovande politiker som har ansvar för detta. Men det måste till ett uppror av folket för och få slut på sånt inom psykiatrin. Som sagt folket måste ta makten från psykiatrin som missbrukar sin ställning totalt.

    • Moonis skriver:

      Har sett en dokumentär om sluten psykiatrisk vård där några fick elshock och en av biverkningarna är just minnesförlust (just närminnet).
      Så det är inget ovanligt och det finns många som tycker denna metoden passar dom jätte bra.
      Är som sagt så individuellt med dom olika behandlingsmetoderna.
      Man får hitta det som passar en själv bäst.

    • Anonym skriver:

      jag tror inte hon blev tvingad till elchock.däremot blev hon nog upplyst om verkan o biverkan.och besluta sig om att göra det eller inte.

    • Yngre vuxen kille skriver:

      det är just detta jag menar att det är experimentell vård…det handlar inte enbart om anti-depressiva utan även elchocksbehandlingar…där man beskriver dem som relativt ofarliga…vilket inte är helt sant…

  247. Tiina skriver:

    Diagnosen är intelösningen! ”RÄTT” behandling efter ”rätt” diagnos är den viktigaste!
    Vad skall man med diagnosen om man inte får rätt behandling efter det????????? En som sitter i klämman! Diagnosen är faställt flera år sedan MEN ingen ”rätt” behandling!

    • Nickname skriver:

      Beror kanske lite på vilken diagnos man fått, men man kan söka mycket information själv om sin diagnos på ex nätet. Är de beteende diagnoser ( bokstavsdiagnoser) kan man ju läsa på om dessa beteende störningar.

      • Tantbjorn skriver:

        Var man läser är OCKSÅ viktigt det glömde du att säga, Attention har väldigt mycket bra information och sök gärna på bloggar och dylikt som är skrivna av folk som är anhöriga eller själva har dessa diagnoser.

        Det finns ju de som sprider information som de kallar det, utan att ha något annat syfte än att svartmåla alla som har dessa diagnoser, samt anhöriga till dessa och deras läkare.
        Sån information är inte nyanserad och är oftast ljusår från vad vetenskapen bevisat.

    • Anonym skriver:

      en diagnos gör dig mer medveten om din sjukdom,man behöver inte gå omkring och tro att man är tokig längre,bara det gör mycket.

  248. in_pomps skriver:

    Jag är född 1975 oh fick ADHD-diagnos när jag var 27. Hade jag fått rätt hjälp under skoltiden så hade jag idag kunnat ha utbildning och arbete, och ett mindre påfrestande känsloliv.
    Nyligen fick jag också veta att jag är bipolär, och tyvärr kan jag inte medicineras eftersom jag äter blodtrycksmediciner p g a diabeteskomplikationer. Men diagnoserna har gjort det lättare för mig att förstå mig själv och mina beteenden, och jag är öppen med mina sjukdomar och informerar gärna om det jag vet.
    I övrigt vill jag bli behandlad som den jag är, men kan bara hoppas på förståelse från omgivningen. Tyvärr är det svårt att förklara sådant här för min familj som gärna påstår att jag skyller ifrån mig när jag försöker förklara, och därav håller jag helst klaffen för att slippa bli sårad.
    När jag var liten skylldes mina känsloutbrott alltid på min diabetes, och mamma ojade sig för hur det skulle bli när jag kom upp i tonåren. Då var jag bara hopplös, jobbig, omöjlig, obstinat och allt däremellan, mycket skäll och många gräl blev det. Jag var som ett vandrande uppror.
    Under att antal år undrade jag vad det var för ”fel” på mig. Jag önskar mig verkligen ett jämnare känsloliv, det var ett hårt slag att inte kunna medicineras så nu är jag så illa tvungen att fortsätta leva med känslostormar, depressioner, och impulser samt att inte tänka längre än näsan räcker.

    • Tantbjorn skriver:

      Är det blodtryckssänkande medicin du får?
      Isåfall kan du faktiskt ta medicin mot ADHD och reglera blodtrycket med medicin utan att det ger biverkningar.
      Detta har jag begärt att få testa och det fungerar helt utmärkt, är blodtrycket för lågt så borde ADHD medicin faktiskt kunna hjälpa om än lite så ivarjefall.

      När det gäller dina omgivningen så barför inte visa dem lite vetenskapliga fakta som de inte kan förneka?
      Som jag har gjort så har jag sållat bort alla från min omgivning som INTE är mina vänner, och då menar jag de som envisas med att det är fel på mig.

      De ÄR inte mina vänner för så gör INTE en vän, och de har aldrig varit det heller, min tröst är att jag har mindre vänner men de jag har står upp även för mig när det stormar, och jag för dem när det behövs.

      När det gäller ens familj så är frågan vad som skulle hända om du gjorde som de gör mot dig, de kan inte acceptera dig som du är, tänk om du vände på det och sa ”såhär är jag och duger inte JAG åt er, då duger inte ni åt MIG heller” troligen skulle de inte vilja höra detta men det är inte bättre att DU får höra det.
      Jag tror säkert att de skulle få sig en tankeställare, och då kan du inflika att du behöver deras stöd eftersom du får ta mycket skit från folk som inte ens vet vad det handlar om, och det är de som kastar skiten som får ”en klapp på axeln”.

      Du MÅSTE säga STOPP jag har fått NOG!!!!

      Lycka till !

    • BipoADHD skriver:

      ADHD-medicin höjer ofta blodtrycket (men inte alltid, läs på FASS), därav man kollar blodtrycket tätt i början av medicinering (en gång i veckan där jag bor). Det borde ju gå att ge det ett försök iaf? Jag brukar sitta i forum för de med ADHD och jag har iaf stött på en kvinna som medicinerats och samtidigt ätit blodtryckssänkande medicin. På henne fungerar det iaf.

      Jag äter själv medicin mot både Bipolär och ADHD, mitt blodtryck har gått lite uppåt från väldigt lågt till normalt. (Lamotrigin som jag har som stabilisator har inte ändrat trycket, men Concerta gav en liten höjning).

      Tycker du ska ifrågasätta lite kring medicinering, om det ändå inte finns en möjlighet för dig att prova på? En sak jag har lärt mig med åren det är att man bör ifrågasätta ganska mycket för ingen psykiatriker behandlar exakt lika. Kan det helt enkelt vara så att de som inte velat medicinera inte har tillräcklig kunskap om alla de mediciner som det skulle handla om och dess interaktioner? Vet inte hur pass kunnig en psykiatriker är på just diabetes och de mediciner som man brukar ha då?

      Jag brukar även rådgöra med apotekspersonal, dom är väldigt kunniga på medicin.

  249. Helena skriver:

    Jaa! Diagnos & diagnos. Min son som är 29 fick diagnos efter han beskrev till läkaren symtomen han led av. Efter kort tid gav läkaren diagnosen :Epilepsi! Fick medicin för epilepsi. Jag som föräldern känner till vad symptom för epilepsi är , då har en moster som har epilepsi!
    Skickade sonen tillbaka till läkaren. Ny diagnos: EJ EPILEPSI! NU BLEV DET: Adhad! Fick medicin. Som föräldern fick frågeformulär med flera frågor hur min son var som barn mm. Svarade & min son gick tillbaka till läkaren! Diagnos: EJ Adhd!
    Stopp! sa jag till sonen. Nu går du till en annan läkare! han gick till en ny läkare. Diagnos: Socialfobi/ panikånest! Fullträff! Studerade
    om dessa ämnen på olika sajter & alla symptom min son har stämnde fullkomligt med detta diagnos. Nu mår han bra med rätt behandling.
    Läkarna måste granskas ordentligt!
    Hur många människor finns där /här ute som har fått fel diagnos & fel medicin mot något de inte ens har! Det kan vara livsfarligt!
    Rekommenderar att man (om fel eller misstankar) då skall man besöka minst 2 olika läkare innan man börjar äta någon medicin!

    - En som inte litar på enbart första läkarens diagnos!

    • Tantbjorn skriver:

      Socialfobi är troligen VÄLDIGT ovanligt hos någon som har ADHD, socialfobi är heller ingen fullständig diagnos.
      Att ens skriva ut medicin mot ADHD INNAN diagnosen är fastställd är inte ens möjligt.
      Men det var en gripande historia.

      • BipoADHD skriver:

        Social fobi är inte alls ovanligt hos någon med ADHD, framför allt hos flickor och kvinnor. Om man växer upp med känslan av att vara ett UFO och ständigt känner behov att spela en roll för att passa in bland ”normala” så är det inte så konstigt att man kan utveckla social fobi. Många med ADHD håller sitt kaos inne i huvudet, och kanske endast ”dampar loss” när ingen ser. Desto tidigare man upptäcks desto snabbare går det ju att få hjälp och ”förhindra” att fler och fler problem tillkommer. En diagnos kommer sällan ensam, och jag gissar på att det många gånger har att göra med att man inte får hjälp i tid?

        Vill du få bekräftat kring ADHD och social fobi är det bara att börja fråga runt… eller googla… det står faktiskt lite över allt. Och är även något min npf-psykolog som utredde mig bekräftade.

  250. Kristin skriver:

    VIKTIGT MED RÄTT DIAGNOS!!
    En diagnos kanske inte är hela lösningen, men det är en bra bit på vägen! Utan rätt diagnos vet man inte hur man skall behandla eller medecinera en patient. Tänk om man struntade i att sätta diagnoser på fysiskt sjuka människor men ändå gav dom medecin, behandling, operation osv. Det skulle verkligen kunna bli katastrof, det är det nog ingen som kan förneka. Men ändå händer detta hela tiden inom psykiatrin. Självklart skall man inte bara kasta diagnoser på folk hur som helst. Men alla som mår psykiskt dåligt skall ha rätt att bli utredda för att få veta om man lider av någon psykisksjukdom. Då detta kanske går att behandla så att patienten inte behöver lida alls eller lika mycket.
    Har känsla av att det till viss del handlar om stigamtiseringen kring psykisk ohälsa. Endel är rädda för att få en psykisk diagnos satt. Det är ingen som skäms för att det drabbats utav somatisk sjukdom. Det är inte samma tisslande och tasslande när en anhörig blir fysiskt sjuk som det är när någon blir psykisktsjuk. Psykisktsjuka skall ha samma rätt till vård och en korekt diagnos som alla andra sjuka.

    Ett av argumenten jag hört är att en del ”blir sin diagnos” när man äntligen får den satt. Ja det kanske händer endel men jag tycker att det är en risk man får ta. För riskerna att man skall fara illa är väldigt många fler när man är psykisktsjuk utan diagnos och möjlighet till vård.

    Jag är själv psykisktsjuk och fick kriga länge för att få genomgå utredning och där igenom få rätt medecin och behndling.

  251. Liten67a skriver:

    Jag vet ungdomar med ADHD som säljer sitt ”knark” och köper cigg och alkohol istället. Skolan har tryckt på i alla dessa år om att sonen som nu är 15år MÅSTE ha ADHD,eftersom han har några gånger blivit förbannad och fått utbrott i skolan+att han vantrivts där,så han har blivit stökig för att bli hemskickad. Temperament..betyder inte ADHD!!
    Nu trivs han i skolan och sköter sig…nu är tjatet om ADHD som bortblåst,försvann den under sommarlovet?!

    • Anonym skriver:

      och jag vet folk som säljer sin viagra-sömnmedecin-medmera.folk langar sprit till barn.SÅNNA HÄR EXEMPEL kommer altd finnas,OCH DÄRFÖR KAN MAN INTE FÖRBJUDA RITALIN TILL DOM SOM VERKLIGEN BEHÖVER.då kan man förbjuda alkohol med eftersom den säljs svart.

      • Liten67a skriver:

        Ja,fast nu pratar jag om BARN/UNGDOMAR..medans du pratar om vuxna som langar! Skillnad.Dom här ungdomarna på glid borde ha mer kontroll över Amfetamintabletterna,någon vuxen som doserar och ger istället för att dom springer på skolgården och langar till polare!!

        • Anonym skriver:

          jag håller med att det är dåligt av föräldrar att inte ha bättre uppsikt över barnens medecin.då är det bättre skolkuratorn-syster delar ut den vid rätt tidpunkt.

      • Tantbjorn skriver:

        Om man skall jämföra, så skulle det snarare bli så att kirurger inte fick skära i folk, eftersom det finns för många som skär upp folk i tunnelbanan så att de dör eller blir svårt skadade.

        Att sen de flesta som behöver en operation blir lidande spelar ingen roll.

        Dessutom är det skillnad på amfetamin och på ADHD-medicin, men namnen på innehållet är snarlika, även om det finns stora skillnader, skulle man kalla kirurgens redskap för kniv så skulle man med samma logik kunna jämföra den med en stilett-kniv.
        Man måste se skillnad på användningsområden, och för den delen finns det inga sjömän i sjömansbiffen vad namnet än antyder.

        • Anonym skriver:

          concerta och ritalin är amfetamin(Metylfenidathydroklorid),men i mindre doser bara.OCH det är alkohol som gör en våldsam o lömsk,inte cannabis eller metyl.jag vet skillnaden för jag har använt alla medel.

      • Tantbjorn skriver:

        Om man skall jämföra, så skulle det snarare bli så att kirurger inte fick skära i folk, eftersom det finns för många som skär upp folk i tunnelbanan så att de dör eller blir svårt skadade.

        Att sen de flesta som behöver en operation blir lidande spelar ingen roll.

        Dessutom är det skillnad på amfetamin och på ADHD-medicin, men namnen på innehållet är snarlika, även om det finns stora skillnader, skulle man kalla kirurgens redskap för kniv så skulle man med samma logik kunna jämföra den med en stilett-kniv.
        Man måste se skillnad på användningsområden, och för den delen finns det inga sjömän i sjömansbiffen vad namnet än antyder.

    • Tantbjorn skriver:

      Jaha så du menar att dessa elever kan sälja mer medicin än vad de får utskrivet, det är nämligen vad som krävs för att kunna använda det som drog.
      Dessutom så skulle en missbrukare troligtvis inte köpt ADHD-medicin eftersom de fungerar väldigt dåligt som berusnings-medel.

      Även om det skulle förekomma då skulle man även förbjuda folk att köra bil, det finns ju så många som kör för fort och vårdslöst.

      Och ambulanser och brandbilar skulle också förbjudas, för även om de gör mer nytta än skada så är de ju också bilar.
      Nej ditt resonemang håller inte.

      • Peter skriver:

        Inte ditt heller…

      • Anonym skriver:

        medicinen innehåller amfetamin och en liten förpackning 30x ADHD medicin piller brukar säljas för 2-3 tusen på marknaden. en ganska bra vinst då läkarens rekommenderade dos kan vara två piller om dagen och förpackningen kostar några hundra från apoteket. En person med ADHD kan därför göra en nätt liten sjukpension från bara två paket. med statlig sjukpension så tjänar denne då lätt 12.000 och kan anställa släktingar som personliga assistenter och plocka en procentsats av deras statliga ersättning. nu när denne ändå är igång så kan denne jobba lite svart på nån städfirma så är ADHD patienten en förmögen man. Det trevligaste lösningen är ändå att dra till nåt medelhavsparadis och leva på pensionen, de två sålda paketen varje månad och procentsatsen denne tar från släktingarnas anställning som personliga assistenter. sosse sverige i arbetarpartiet moderaternas tappning. verkar som båga bocken är sossar med skillnaden att några partier på högra sidan är liberhumanistiska sossar. de svenska högerpartierna ligger ju till vänster om de flesta vänsterpartier som finns ute i europa

    • Anonym skriver:

      Ja många säljer sin medicin. särskilt den som knarksubstanser. ett paket kan lätt ge 2-3 tusen spänn. många diagnostiserade som inte känner att de är handikappade vilket ju diagnosen säger att de är brukar ändå acceptera eftersom många sjukpensionerar sig. redan på 18 årsdagen kan de praktiskt taget sjukpensionera sig och så är livet förstört eftersom de slutar skolan och inte orkar arbeta då skräppsumman ändå mer än vad de andra i början får och sen är de passivisera. diagnosen kan sen förfölja dem genom utfrysning av släkt och vänner och sen får de en massa dumma rykten på sig då de flesta sådana diagnoser är demoniserade i sverige av samma folk som talar sig varma för så kallad acceptans. sen finns ju det dumma mantrat som kan göra vilken diagnostiserad som helst till ett vrak. så lyder myndigheternas mantra ”du är varken sjuk eller idiot. du är handikappad”. väldigt upplyftande mantra. inte. kanske på de som betraktar sig själva som idioter så kanske detta kan vara upplyftande men det ökar knappast förståelsen då myndigheterna säger att du ska upprepa detta mantra för folk i din omgivning för att skapa nåt slags förståelse för ditt ”handikapp”. ja sen blir man verkligen ”idioten” om man följer denna myndighetsuppmaning.

  252. Linnea skriver:

    Jag är 24 år och har blivit kastad fram ock tillbaka mellan olika läkare och utredningar i snart två års tid.

    Den kommunala vården har inte gjort mycket förutom skrivit ut mediciner, antidepressiva, ångestdämpande, sömn medicin, insomningstabletter etc trots att det jag bad om var någon slags terapi eftersom jag inte tror på mediciner på lång sikt speciellt inte när man går i som en dimma. Lever i sin egna värd och fattar ingenting, jag blev helt slö av alla mediciner. Jag kunde somna vart som helst.

    Jag har fått olika diagnoser hela tiden trots att den enda som är genomgående för alla olika läkarbesök är djup drepression så har jag även fått en rad olika personlighets störningar på mig.

    När min pappa tillslut tröttnat på vad landstinget har att erbjuda (Efter mitt tredje självmordsförsök) fick jag gå till en privat psykolog och pröjsa 1500 kr per samtal. Det tog dom fyra månader att få ut mina journaler från den öppenpsykiatri som jag är patient hos.
    När den privata psykologen säger att vissa av personlighetsstörningarna dom satt på mig inte ens ”används” idag blir man fundersam.

    Jag har blivit skickat på en adhd utredning, utav ingen som helst anledning. Mest nog bara för att hitta någonting att skriva i journalen eller för att bara bolla en vidare.
    Det som står i utredningen i intervjudelen med min mamma stämmer inte ens in med verkligheten så man undrar ju vad psykologen där satt och tänkte på.

    Nu är det snack om att jag har autistiska personlighetsdrag. Jaha och vad betyder det? Alla olika psykiatriker har sin åsikt om allt lika så gäller mentalskötarna som jag stött på i mina dar. Och där sitter man mitt emellan och undrar om det är en själv som är helt dum i huvet eller om det är alla psykologer och psykiater som utgår från sitt eget tankesätt och inte det som står i teorin.

    Tre olika psykologer utredde om jag skulle ha rätt till terapi. Varför räcker det inte med en psykologs utlåtande? Litar men inte på varandra inom psykiatrin? Det är sjukt!

    Den värsta läkaren jag haft heter karin svanberg (inte helt säker), hon friskförklarade mig efter att ha träffat mig i tio minuter utan att ens läst min journal innan. Jag har inte haft en läkare två gånger på raken heller.

    Psykiatrin är helt värdelös. Ni lägger för mycket ansvar på patientens familj och gör så lite som möjligt själva. Hade det inte varit för min familj så hade jag inte varit i livet idag kan jag säga. Men då hade ju iaf ni inom psykiatrin haft ett problem mindre.

    Linnea

  253. Nickname skriver:

    Självklart är lösningen diagnos! Om man nu har en diagnos så kan väl ingen människa inte vilja få det bekräftat ? Visst finns det för lite rehab för just adha, add asperger för tillfället. Dom här diagnoserna har inte uppmärksammats förns på senare tid. Det finns mycket man kan söka på nätet som man kan läsa om och få en egen förståelse om sej själv. finns många sidor och bloggar, man måste inte tacka ja till medicinen läkaren skriver ut. Sen måste det till en stor acceptans och förståelse i övrigt i samhället att alla fungerar inte lika dant. Att få en diagnos kan vara som att en pusselbit faller på plats i livspusslet. Visst blir man ledsen me, men man kan söka mycket kunskap själv o läsa på och höra hur andra gjort. Man måste inte tacka ja till medicinerna läkaren skriver ut.

  254. Gus Hn skriver:

    Depression, ADHD, ADD og Aspberger viker gå hånd i hånd etter en stroke og sproget bler meget torftig og utslettet – icke riklig paa synomer og sproglig rikedom med akkurate hovedsatser og bi-satser. Som foer dette stroke patient, skönner man at vaere sproglig torftig og ikke merke sproglige feil og forkerte tempus.
    Allt blir en ”h…s” tekstmasse av ikke ”igjenkennbar ordmasse”!
    Jeg har mistede min hjertelige og ganske anspændt, klart sprog!

    Det Er for f….n ett h…..e!

  255. Gus Hn skriver:

    Disse diagnoser eller hva det nu er – disse ADHD/ADD og Asperger
    etter en stroke ssa kommer sproget at bli virkeligt ustrukturert og tempus-feil blir forkert – alt blir bare en ”h…..s” textmasse! jeg gitter ikke og laegg en tanke paa dette!
    mit lif har blevet ett helvete- både mentalt og psygiskt, er selvbillede efterhånden helt til h……e – og nu uten arbeide!
    Arbejdsløs – er det mest nedværdigende jeg vaeret med om på disse senaste 10 aar! Du er helt i hånderne på ”tjenstemen” og deres ”vel-eller mod-vilje” mod din personligehed!
    Jeg ved nu og skönner, at det går lige lukt i h…..e!

  256. gäst skriver:

    jag har närstående som varit hos psykolog först gräver man i det förflutna ända ner till barndomen och då dom är hos psykologen ca en timme får dom en burk antideprasiva en ny tid om en vecka och får gå hem och bearbeta det dom har pratat om själv jag för står inte varför man ska rota i det gamla är det inte bätre att se framåt och se posetivt på framtiden

    • Moonis skriver:

      Många svar till ens mående kan ligga i just det förflutna. För att gå framåt måste man kanske göra upp med det förflutna först.

  257. S_ason skriver:

    Jag har barn som har diagnosen adhd-aspergers syndrom, vi märkte tidigt att något va fel. Det är viktigt att få en diagnos för att kunna kräva den hjälp man har rätt till både i skolan och i övrigt inom vården osv. Att inte bara bli avfärdad som hopplös unge. Sen måste det finnas mer uppföljning och specialiserad hjälp att få, utbildad personal. Det måste få kosta att få den hjälp man behöver.

    • christan skriver:

      Diagnosen adhd sätts alltför snabbt på barn.
      Det är enklast så för Bup och skola m m .
      Det är oftast nödvändigt då man måste sätta en diagnos för att undkomma Lvuplaceringar.
      Det som sker inom denna sektor är så fruktansvärt och så diskriminerande för ungdomar.
      Förkastligt.

      • Tantbjorn skriver:

        Du vet inte mycket mer om ADHD än vad kompisarna sagt va?

        För det första så ställs diagnosen först efter VÄLDIGT noga undersökningar och då skall även såväl testmetoder som resultat sammanställas, om du vet någon som lyckats fejka ADHD som du säger så ta ett foto på den personen för du lär ALDRIG mer möta fler som lyckats, det kan jag lova.

        Det som är mest diskriminerande om du nu vill se det ur det perspektivet är att just de som har ADHD-diagnos inte har samma rättigheter till hjälp som vad de har som lider av andra åkommor, samt att man INTE omfattas av diskrimineringslagar utan fullt lagligt kan sprida såna fördomar som vissa personer gör och föra fram det som en sanning, utan att det ”stöter på patrull” skulle du sprida samma fördomar mot de flesta andra grupper i samhället så är de skyddade enligt lag, att man som anhörig eller behandlare eller som själv drabbad inte skyddas av såna lagar är SKRÄMMANDE och förkastligt.

    • Anonym skriver:

      För en misslyckad förälder är det befriande med en diagnos då det fritar denne från ansvar. ifall båda föräldrarna är egocentraliserade och både kalla och dominanta så blir en frustrerad unge som inte kan läsa kroppsspråk resultatet. numera är ju ADHD en standarddiagnos på arga barn och asperger på barn som verkar normala men har svårt med att se folk i ögonen och visa känslor.

  258. Sebastian skriver:

    Känner starkt med dig Insidepain”! Har haft ungefär samma problem i flera år.. Jag är något äldre än dig (1988) men började på bup precis som du, och i flera år fick jag den ena antidepressiva medicinen efter den andra. Har gått igenom hela listan med SSRI-preparat – Men inget har verkligen fungerat, då jag alltid återkommit till perioder av djupa depressioner. Det var inte förän jag i början av detta året, försökte ta självmord 2 ggr, som läkaren verkligen började ta mina depressioner på allvar. Dem frågade mig vad jag ville och för mig var det klasklart redan då:

    Ge mig en diagnos! Ge mig rätt medicinering.

    Och det har dem försökt med sen dess. Jag är nu diagnostiserad som bipolär klass 2, eller manodepressiv (utan vanföreställningar och sånt:) Har börjat äta mediciner mot just den typen av sjukdom, och mår redan mkt bättre. Behöver inte längre starka lugnande och ångestdämpare.

    Jag tycker att DIAGNOSTISERING ÄR EXTREMT VIKTIGT. Ungdomar får vänta på tok för länge för detta, och precis som Insidepain säger, så tror många läkare att ”man växer ifrån vissa beteenden”..
    Ordentliga insatser ifrån början, med en tidig diagnos, skulle kunna hjälpa så många fler. Och kanske förbättra Sveriges eländiga självmords statistik.

  259. Jansson_michelle skriver:

    Jag har ADHD,är bipolär och har panikångest,det tog många många år innan jag fick min adhd diagnos,fick bipilära före och blev då diagnostiserad som manodepressiv och fick medicin som hjälpte mest mot det maniska och gick upp 30kg inte fören 1 år senare upptäckte jag själv att jag var bipolär 2 hade då oxå fått min adhd diagnos.Känns inte så seriöst på det sättet.

    • Tantbjorn skriver:

      ADHD gör ju så att man lätt kan bli manisk, men givetvis orkar man inte med att vara manisk längre, det tar mycket energi och man behöver sin vila.
      Men vila är det inte tal om eftersom tankarna far runt i skallen och tar ÄNNU mer energi, och då orkar man inte längre och hjärnan ”kollapsar” och man blir deprimerad.

      Så effekterna kan bli ganska snarlika något bipulärt (utifrån oförklarliga upp och ner-gångar i humöret).
      Så att detta KAN förväxlas är INTE konstigt, men däremot är det konstigt att man inte tar hänsyn till ALLA symptom när man undersöker (i den mån att den som undersöker har uppgifter på det)) alla kanske inte säger att ”jag har dessa symptomen också.

      Samma fenomen gäller hela kroppen, om du har ett kroppsarbete som tar all din energi, och sen när du är ledig åker hem och lägger all din tid på att bära tak-pannor till ditt hus och länga på stegar, då får du ingen vila och kroppen kollapsar till slut.
      Vet då läkaren inte hur du sliter för att du inte trodde att det hade betydelse, då kanske han säger att det är musklerna som är förtvinade när du inte kan lyfta armen, men säger du hur hårt du sliter så förstår han säkert direkt att kroppen är sliten, och behöver vila.

  260. Sjuksköterska skriver:

    Vill nog påstå att mycket faktiskt förbättrats inom psykiatrin de senare åren. Det har blivit strängare vad gäller riktlinjer, rutiner och vårdprogram. Utredning är ett större krav innan behandling sätts in. På många håll innefattar också en psykiatrisk utredning även en somatisk hälsokontroll i dagens läge. Framförallt har stigmatiseringen minskat. Det är inte lika skamset att behandlas under specialistpsykiatrin.

    Självklart finns det lång väg kvar att gå, men inte bara för psykiatrin. Men förbättringar sker, hela tiden! Sluta klaga! Försök istället lyfta fram vad som kan förbättras och hur!

    • Yngre vuxen kille skriver:

      Vad kan förbättras?

      *Bemötande
      *Läkare som är låsta
      *Läkare som har sina favoritmediciner
      *Läkare som konstant vet bättre än en själv
      *Läkare som sitter och dissar övriga vården, fast de själva inte har något vetenskapligt underlag för vad de gör
      *Se till att det finns fler som sysslar med KBT som man kan gå till inom ramen för landstinget
      *Bli bättre på att lyssna på vad patienten upplever är problemet, ofta tycker jag att läkaren bara lyssnar efter symptom och sen helt statiskt ringar in något och inte lyssnar på resten
      *Var mer som än människa, mindre som en dator som bara försöker slussa ut en snabbast möjligast
      *Försöka se till att patienter får behålla personal de faktiskt är nöjda med, detta tror jag är ett av huvudproblemen..de senaste 5 läkarbesöken jag haft hos psyk har det varit 5 olika läkare…

    • Yngre vuxen kille skriver:

      Vad kan förbättras?

      *Bemötande
      *Läkare som är låsta
      *Läkare som har sina favoritmediciner
      *Läkare som konstant vet bättre än en själv
      *Läkare som sitter och dissar övriga vården, fast de själva inte har något vetenskapligt underlag för vad de gör
      *Se till att det finns fler som sysslar med KBT som man kan gå till inom ramen för landstinget
      *Bli bättre på att lyssna på vad patienten upplever är problemet, ofta tycker jag att läkaren bara lyssnar efter symptom och sen helt statiskt ringar in något och inte lyssnar på resten
      *Var mer som än människa, mindre som en dator som bara försöker slussa ut en snabbast möjligast
      *Försöka se till att patienter får behålla personal de faktiskt är nöjda med, detta tror jag är ett av huvudproblemen..de senaste 5 läkarbesöken jag haft hos psyk har det varit 5 olika läkare…

  261. Lindaneldemyr skriver:

    Jag har känt hur länge som helst att det varit ngt i kroppen som inte stämt, jag har idag förstått att jag har många symptom från det jag nu som 36 åring senare ska utredas för…Men jag tycker det är beklagligt att inte landstingen kan samarbeta då man ev flyttar & dylikt… då måste man börja helt om. Jag har haft bra ralationer förr samt chanser till bra studier och lugn i mitt liv, men med tankr på att jag aldrig fått någon att ta mig på allvar förrens nu.. Man får nästan spela idiot & gränsen till farlig för andra för att få hjälp. Ytterst tragiskt..men nu är jag förväntansfull..ska göra utredning i höst..och få förhoppningsvis det jag behöver för att kunna njuta av livet fullt ut.

  262. Malin skriver:

    När min son fick diagnosen Asperger symdrom/ADHD skulle vi inte säga att det var en sjukdom utan säga att det är ett ”tillstånd”, hur ska dessa barn kunna få den hjälp som dom är berättiga till i skola och samhälle när man inte ska kalla det sjukdom. Detta ger fel signaler till övriga samhället/skola. Ett barn med tex diabetes skulle aldrig bli behandlat på det sättet utan får den hjälp som behövs utan att man som förälder måste KRIGA för sitt barns rättigheter. Dessa sjukdommar är inget flumm flumm utan verklighet för många många familjer som får kämpa för att vardagen ska fungera.

    • Tantbjorn skriver:

      Jag håller med, dessa symptom uppstår på grund av en obalans i signalsubstanserna i hjärnan och då BORDE det räknas som sjukdom, och ur behovsperspektiv så borde även dessa diagnoser räknas.
      man har lika stora och behov av hjälp när man har ADHD som vad man har när man har Autism.

      Det FINNS folk som kämpar hårt för att det skall bli så, och de har kämpat länge och väl.
      Det största problemet är de som inte ens kan ta till sig fakta och envist hävdar att det är ”flum-diagnostik”.

      Och det är dessa som hörs mest och syns mest och vet MINST, och som inte ens tar till sig det som vetenskapen bevisat, utan går hellre på vad kompisarna på puben tror om saken.

      • Anonym skriver:

        Men du vet väl Tantbjorn att det här med ”en obalans i signalsubstanserna i hjärnan” som orsak till psykiska problem är en ren spekulation.

        Ledande psykofarmakologiska auktoriteter som David Healy har jämfört teorin om serotoninbrist som orsak till deprimerade tillstånd med den gamla teorin om att flitigt onanerande orsakade vansinne.

        Den här idén om ”biokemiska obalanser” i hjärnan (som ingen kan mäta) har börjat bli så pinsam för psykiatriker att de måste gå ut och ta avstånd från den – framförandet av myten sätter dem i ett så uppenbart pseudovetenskapligt tillstånd.

        Chefredaktören för Psychiatric News Ronald Pies ansåg sig under sommaren tvungen att i en ledare förklara att ingen välinformerad psykiatriker längre kunde gå ut med den teorin – som han kallade EN VANDRINGSSÄGEN.

        Det är KUNSKAPEN om den påstådda biokemiska obalansen i hjärnan. Det är en marknadsföringsmyt från läkemedelsindustrin.

        • Tantbjorn skriver:

          Så du menar alltså på fullt allvar att du inte vet skillnaden mellan psykiska symptom och onani?

          Får du ofta psykiska symptom, eller har du fel på potensen?

          • Anonym skriver:

            Du har ju på många ställen i den här debatten pratat om att den biokemiska obalansen som orsak till psykiska problem är vetenskapligt bevisad. Kan du i stället för fånsvar som det ovan ge en artikel som ger dessa bevis – du får så att säga leverera de bevis som Healy, Pies och andra säger inte alls finns.

    • marianne skriver:

      Jo, ibland är allt dessa sjukdomar flum flum och sätts alldeles för lätt. Skrämmande lätt.

    • Anonym skriver:

      många föräldrar förstör sitt barns liv på detta sätt. kanske är det så att båda föräldrarna är extremt dominanta och undertrycker sitt barn vilket resulterar i utbrott. att barnen inte kan se folk i ögonen brukar automatiskt ge diagnosen asperger eftersom de kan betraktas intellektuelt normala men anses inte kunna läsa och visa kroppsspråk vilket är vanligt om barnets utveckling hindrats av båda föräldrars ego perspektiv.

      du kanske är stolt över dig nu när du bevisat ditt misslyckande som förälder med att din son hade ju en diagnos trotts allt. ganska vanligt fenomen. nu kanske ni kan ansöka er själva som personliga assistenter till ert barn och nu ni sjukpensionera honom direkt. han har en fin framtid med mantrsjungande myndighetspersoner som sjunger ”du är varken sjuk eller idiott. du är handikapad” sen blir ju folk med diagnoser utfrysta och sen får man alla trevliga rykten. i mitt fall så blir jag jämt kallad lasermannen. väldigt trevligt.

  263. christan skriver:

    Jag har en fråga till eralla. Är det ngn som vet om det är tillåtet att filma barn i syfte att sätta en diagnos?

    • Tantbjorn skriver:

      Det kanske är beroende på syftet med att filma?
      Att man gör detta har säkert ett syfte, och är till för att barnet skall få hjälp.

      Oavsett VARFÖR så filmar man inte utan syfte, och då är frågan om man vill ha hjälp eller inte?
      Vill man ha hjälp är det bra om de som ger hjälpen får göra sitt jobb utan att man ifrågasätter, eller stör dem.

      Vill man INTE ha hjälp så vägrar man att den som hjälper barnet får göra det som de anser att behövs.

  264. Sören Backman skriver:

    massor av diagnoserna är BULLSHIT och en naturlig period av kaos och andlig utveckling stoppas ibland av psykiatrin med kemiska preparat big pharma tjänar miljarder på. Psykiatri är ingen vetenskap!!!

    • Tantbjorn skriver:

      Så en vetenskapligt bevisad kemisk obalans i hjärnan kan man balansera med terapi?

      Okej då är frågan varför man använder kemikalier alls när man återställer kemiska balanser i andra sammanhang, en försurnad sjö sprider man kalk i och det kostar mycket pengar, ganska onödigt när man kan bota försurningen med terapi och andlig vägledning.

      Hur man sen får en sjö att ändra sin kemiska balans med hjälp av terapi kanske du som vet hur man gör samma sak med en hjärna, har svaret på?

      • KBT-psykolog skriver:

        ”Så en vetenskapligt bevisad kemisk obalans i hjärnan kan man balansera med terapi?”
        Faktiskt är det så att hjärnan påverkas av upplevelser. En sjö och en människa är inte jämförbar.

        • Tantbjorn skriver:

          Jag jämförde heller inte en människa och en sjö, utan jag jämförde en kemisk obalans med en kemisk obalans.
          Att hjärnan påverkas av upplevelser tvivlar jag INTE på, men DU borde veta som jobbar som psykolog att upplevelser INTE kan orsaka en NPF-problematik, vet du inte detta så är det VERKLIGEN skrämmande på ett sätt, men tur på ett annat sätt att du inte blev kirurg istället.

          Är du verkligen psykolog, och försvarar synen på psykologer som knarklagnare när du vet bättre, eller försvarar en nedlåtande och felaktig bild av dina patienter, en syn som motarbetar dig på jobbet?

          Jag tror INTE att du är mer psykolog än vad jag är, om det är så illa.
          OM du är det så ber jag om ursäkt för att jag tolkat det du säger tvärt emot vad du menar.

          • KBT-psykolog skriver:

            Oj! Du drog verkligen en massa slutsatser från det lilla jag skrev. Psykologer skriver inte ut mediciner. Jag har inte heller sagt något om neurologiska funktionshinder. Det finns andra diagnoser också.

      • Yngre vuxen kille skriver:

        det är inte bevisat varken generellt sätt, eller i enskilda fall att det beror på kemisk obalans..vad gäller obalanser i sjöar har det oftast med syra/bas balansen att göra och det kan man mäta enkelt…

        • Tantbjorn skriver:

          Jo det är VETENSKAPLIGT bevisat, men det är som sagt var inte vetenskapen utan fördomar och ”kompisen tror” som styrt denna debatt under alla år som dessa diagnoser varit kända.

          Sen spelar det ingen roll om man återställer balansen i sjön med syra eller kalk, eftersom det fortfarande är onödigt att och bortkastat när det räcker med att ge sjön lite avslappning och terapi, samt andlig ledning.

    • Anonym skriver:

      Jag håller fullständigt med dig. finns dokumentärer att det är en konst att ställa diagnoser eftersom psykiatrin griper diagnoser ur tom luft. finns även standard diagnoser på folk de inte kan hitta diagnos på så undvik psykiatrin. psykiatrin i i sosseländer och liberlhumanistiska är även en maktredskap där politiskt obekväma personer blir stämplade för att vanrykta dem. vid senare tillfällen kan polisen då ta dem i förvar automatiskt utan att styrka något brott då personen är stämplad riskperson med någon finurlig schizoid standard diagnos i registret. på detta sätt kan polisen trakasera folk med fel åsikter varje gång de anmäler brott så tass de själva i förvar. därmed nämnt att psykiatrin är ett maktmedel.

      • Tantbjorn skriver:

        Du hatar samhället och det är därför du skriver som du gör, detta är VÄLDIGT tydligt, vad du går emot är INTE diagnoserna utan samhället och då har du valt att använda NPF-diagnoser som slagträ.
        För du har INGEN insikt i de området du skriver om och dina inlägg handlar uteslutande om hatet mot samhället som du bär.

  265. No drugs skriver:

    Hur många skulle ge en whisky till sitt barn? som lider av blyghet

    • Moonis skriver:

      Jag tror ju inte vi pratar om lite blyghet här när vi pratar om diagnoser. Synd att det fortfarande finns sådan okunskap om psykiska sjukdomar.

    • Tantbjorn skriver:

      Nivån sjunker till botten nu märker jag, det du säger saknar HELT relevans.
      Om ditt barn saknade ben, skulle du då ge ditt barn en rullstol?
      Där har du en jämförelse med LITE mer relevans.

  266. Är lösningen på en knut att identifiera knuten?

    -Ja, om identifikationen syftar till att lösa upp knuten. Eller att ur vetenskaplig synvinkel göra det bästa för personen som lever med knuten.

    -Vilka andra logiska alternativ kan det egentligen finnas?

  267. Oskarssonmonica skriver:

    Jag blev våldtagen i Gävle Mars 2011. Mannen ifråga blev häktad och hör och häpna åtalad!! Han sayy häkta i 21 Men så klart frikänd i Gävle Tingsrätt. Jag fick sitta i en massa polisförhör och bli förnedrad ytterligare en gång. Nu vet jag varför det är så många som inte anmäler våldtäkt. Du blir våldtagen en gång till av dina förhörs personer, du ska sitta och återuppleva det som hände dig en gång till. Sen blir du förnedrad en gång till på rättegången. Du blir betraktad som en hora. En man som är känd i hemstaden och har gjort detta klarar sig oftast. Jag vet att denna person har gjort detta tidigare men ingen har anmält honom.Han är dömd för misshandel på sin tidigare fästmö. DOM finns! Jag vet att jag inte fick en rättvis bedömning av tingsrätten!!! Hur dessa JURY
    MEDLEMMAR kunde döma till gärningsmannens fördel är ett under! Men denna person är en stor kändis i Gävle och alltid väldigt trevlig.Juryn har avkunnat domen för egen vinning när det gäller att ta sig fram i staden!!!! Jag har varit sjukskriven sen detta hände i Mars och jag törs inte ens gå utanför dörren. Jag har ångest varje dag och har fortfarande inte fått hjälp av psykiatrin.Har funderat på att ta mitt liv flera gånger. Min Tilltro till det Svenska rättssystemet är lika med noooolllllll. KVINNORS RÄTT I SAMHÄLLET FINNS INTE NÄR DET GÄLLER VÅLDTÄKT!!! INGEN BRYR SIG!!!!!
    Vad hände med polis åklagare och advokat var jag en trofee i deras hatt. när allt var över brydde sig ingen om hur jag mådde!!
    Åklagaren vägrade att överklaga till Hovrätten fast jag ville det. hade alla bevis på min sida men våldtäktsmannen hade varit så väldigt trevl,ig i häktet under sina 21 dagar som han suttit inlåst. Tingsrätten upplevde också honom som väldigt trevlig medan rätten såg mig som ett vrak, det var jag på grund av ångestdämpande mediciner annars hade jag inte ens kunnat varit där!! Men tingsrätten i Gävle måste tro att jag mår så dåligt utan anledning! DETTA ÄR JUSTITSIEMORD PÅ HÖG NIVÅ!!!!!!!!!!!!! Jag förstår varför man inte orkar anmäla våldtäkter i dag. Som sagt jag har väntat i sex månader på att få hjälp av psykvården i Gävle, men jag väntar fortfarande på hjälp och jag blir allt sämre och sämre!!!!

    • christan skriver:

      Känner igen detta! Det är så det går till. Tyvärr. Lider med dig. Stå på dig. Ändå. Kram

    • Tantbjorn skriver:

      Tråkigt att du råkat illa ut, men hur många sitter inlåsta för brott INGEN har begått?
      Detta skapar också lidande, och är precis lika illa.
      Om det nu är så att gärningsmän går fria, så kan det bero på att det finns många fall där kvinnor KRÄVT att bli trodda och oskyldiga därför blivit inlåsta, så problemet kan även bero på att okynnes-anmälningarna gjort att man måste vara extra vaksam och vara mer öppen för att det KAN vara en påhittad händelse, men det är fel forum att diskutera detta i.

    • Anonym skriver:

      Ännu ett offer för demokraturstaten sverige. Ett land som liger på andra plats i våldäkter per kapita. endast kongo har fler. förra sommaren skyllde man på vädret. förförra året på anmälningsbenägenhet. I år har de hållit käften hittils medd att trolla nån tomtehistoria. förmodligen ej valtider.

      Att polisen ger sig på offret är inte ovanligt. tvärtom är det så i flera städer att polisen är förövare nummer två som hånar och förnedrar offren.

      Om du vill lämna sverige så kan jag hjälpa dig. Är själv på väg att försöka sälja min bostad för nån som är dum nog att vilja bo i detta samhälle så kommer jag genast flytta ut mitt bundna kapital från sverige. Driver redan företag i annat europeiskt land vilket betyder att jag slipper betala skatt till sverige. hahaha

      • Moonis skriver:

        Snacka om att hamna OT. På vilket sätt skulle det hjälpa henne att lämna landet? Idiotpoliser finns det i alla länder, inget unikt för Sverige.

  268. Tardigrad skriver:

    Jag har nog upplevt en annan situtation än många andra. Ingen har ordinerat mig någonting, utan jag har snarare aktivt begärt hjälp, men ingen har hittills satt någon diagnos förutom depression. Det verkar vara så att om man upplevs som balanserad så har man (följdriktigt) inga problem, men det är lätt för mig då jag just är väldigt bra på att anpassa mig som en kameleont till olika situationer och hålla min inre ”röra” osynlig, vilket inte minst innebär att jag ständigt rackar ner på mitt historiska och nuvarande beteende, får ständiga ”ticks” när jag stänger av känslomässiga upplevelser osv, och efterhand har det gjort mig overksam och jag går i självmordstankar, då jag upplever att jag helt misslyckats med alla livets fundamenta. Efter att ha testat KBT för några månader sen blev jag ordinerad IPT. Förvisso har jag inte mycket relationer att förbättra, men jag kan åtminstone prata relativt öppet om min situation. Jag är så pass gammal nu (snart 50; uppenbart sent för att återhämta det man måste ha gjort i livet) att det egentligen kan kvitta, men det kan kanske göra att jag lever lite längre.

  269. Simfrida skriver:

    jag fick inte hjälp förrän jag va 28 år och jag har fått stöd genom medicin psykolog och lss och min familj och på jobbet.
    Det viktigaste är att man får sitt liv till att fungera och att alla som finns i den närvaro och det är viktigt att man kämpar på att inte ge upp utan att kämpa men att också i bland stanna upp och se var man är på väg och att äta rätt och ha en bra rutin i sin vardag

  270. Yngre vuxen kille skriver:

    Rent spontant tycker jag att det har blivit inflation på psykiska diagnoser. Man accepterar inte längre att människor är olika. En del är väldigt smarta, en del har speciella intressen, en del har svårt att bli stimulerade, en del går genom kriser för att man kanske känner att man måste fatta ett svårt beslut, en del lider ut av fysiska problem utan att veta om det. Jag lovar, skulle man leta skulle man kunna hitta psykiska sjukdomar eller avvikelser hos alla. Men problemet är att det ofta är omgivningar som klagar på avvikelser. Du kanske exempelvis vill göra en helomvändning vad gäller jobb eller utbildning, så har du en omgivning som börjar ifrågasätta allt och du mår lite dåligt och känner dig orolig eftersom att det är en stor förändring. Folk ifrågasätter och du kanske börjar göra det också, och vet att du inte kan fortsätta på samma spår men har heller varken ditt eget eller andras stöd för en förändring. Sådant skapar depressioner. Sen tror jag mycket handlar om att försöka hitta en omgivning där man har folk som stöttar en och är positiva och inte sitter och gnäller och ifrågasätter allting.

    • Tantbjorn skriver:

      Att man är rastlös är ingen diagnos, inte ens om det är i kombination med impulsivitet det är ju sant.
      MEN om man har samtliga symptom på ADHD och dessutom gjort samtliga test som krävs för att ställa den diagnosen då är det troligen så att man har en diagnos.
      Att sörja vid ett dödsfall tyder inte på att man har en diagnos, men om man däremot känner lika djup ångest och är lika nedstämd som om man hade sorg, och sorgen inte har någon naturlig förklaring samt om alla test pekar på en diagnos, varför då ifrågasätta att det är så?

      Och om man har en FYSISK åkomma som är väldigt besvärande, och det finns hjälp då får man den hjälpen man behöver.
      Varför skall man inte ha det om man har en psykisk åkomma som är lika besvärande?

      Visst finns det avvikelser hos de flesta, och många av de avvikelserna är INTE besvärande utan går att leva med, men jag kan å andra sidan med samma logik ifrågasätta mig varför folk som utövat sport går i gips, jag har ju också utövat sport och jag behöver ju inte gips?
      Eller ifrågasätta varför de som slagit sig illa behöver smärtlindring, jag snubblade på mattkanten och slog mig också illa..men det gjorde bara ont några minuter sen gick det över.
      Frågan är alltså INTE vad man lider av utan hur mycket man lider och hur allvarlig skadan är, och om den har en naturlig orsak eller om det är en diagnos.

      • Yngre vuxen kille skriver:

        Jo, men diagnoser kan man sätta väldigt godtyckligt. Ibland räcker det med att du svarar ja på några frågor. Man riskerar att sätta sig i en roll där man stämplas av helt fel orsaker. Problemet är att du inte alltid vet om du har en fysisk åkomma som stör. Alla får inte symptom. Men problemet är att även om folk exempelvis har mycket problem med magen så kan vården strunta i att reda ut det och skicka vidare till psyk ändå. Och när de väl reder ut kan de ta några prover bara och sedan vara nöjda. Tänk dig då de människor som kanske har lidit under lång tid och behandlats av psyk utan några egentligen resultat och sedan av en slump får reda på att de har celiaki. Sedan när man behandlar celiakin försvinner depressionen. Sånt får INTE hända, men mycket sånt händer. Och jag tror säkert vi har massvis av fall där folk lider och behandlats för en psykisk åkomma fast det inte är grundproblemet. Sen kan man ju fundera på varför man ska kalla sjukdomar för psykiska? Allting är fysiskt, känslor, tankar etc..

  271. Yngre vuxen kille skriver:

    Rent spontant tycker jag att det har blivit inflation på psykiska diagnoser. Man accepterar inte längre att människor är olika. En del är väldigt smarta, en del har speciella intressen, en del har svårt att bli stimulerade, en del går genom kriser för att man kanske känner att man måste fatta ett svårt beslut, en del lider ut av fysiska problem utan att veta om det. Jag lovar, skulle man leta skulle man kunna hitta psykiska sjukdomar eller avvikelser hos alla. Men problemet är att det ofta är omgivningar som klagar på avvikelser. Du kanske exempelvis vill göra en helomvändning vad gäller jobb eller utbildning, så har du en omgivning som börjar ifrågasätta allt och du mår lite dåligt och känner dig orolig eftersom att det är en stor förändring. Folk ifrågasätter och du kanske börjar göra det också, och vet att du inte kan fortsätta på samma spår men har heller varken ditt eget eller andras stöd för en förändring. Sådant skapar depressioner. Sen tror jag mycket handlar om att försöka hitta en omgivning där man har folk som stöttar en och är positiva och inte sitter och gnäller och ifrågasätter allting.

  272. anonym skriver:

    Om jag skulle berätta min historia skulle det bli en bok, men kortfattat, jag var 17 när jag fick diagnosen borderline, förr i tiden så satte man den diagnosen hur som haver när dem inte visste bättre.
    Idag är jag 36 år & har fått en utredning & jag har inte borderline (det visste jag redan) utan ADHD så vart fel behandlad i många år. Funderar starkt på att anmäla psykistrin. Är idag utbildad undersköterska inom psykistrin. Jag har fått lära mig att man gör utredningar för att få fram en diagnos men när jag var ung var ej detta populärt så då satte dem diagnoser som dem tyckte. PSYKIATRIN BORDE SKÄMMAS!! Jag har bott på grannar med mördare, pedofiler mm för att psykiatrin inte vetat vad dem ska göra med mig då blir man placerad på rättspyk fast man ej gjort något brott. Är detta männskligt NEJ!!!!!

  273. Doorsofperception skriver:

    Jag har sökt hjälp i över tre år, det enda som hänt är några värdelösa samtal där psykologen drar mig över samma kant som alla andra ungdomar. Sen har jag såklart fått medicinering för depression och panikångest som jag då ‘lider av’ trots att testerna de har gjort visar höga värden på ilska också. Någonting stämmer verkligen inte, men dom tar inte initiativ till att verkligen HJÄLPA mig, när jag kommer med förslag för att jag själv verkligen vill veta så skakar dem bort det precis som Insidepain sa eftersom man är ungdom. Nu slussas jag vidare till Vuxenpsyk vet inte hur lång tid det tar och har inte fått någon vidare information men jag hoppas att det skall gå bättre eftersom jag vid detta laget mår ännu sämre än när jag började söka hjälp. Det är illa när man mår dåligt, men sämre när man mår dåligt och inte längre ser några utvägar förutom destruktiva sådana.

  274. Foxysassa skriver:

    Jag kommer aldrig att förstå hur en annan människa kan säga till mig,,,,nä det är inte så du känner, det är inte sån du är…jag kan garanter att jag känner mig själv bättre en vad andra gör, jag fick min diagnos för ca 3-4 är sedan…adhd…Det börja med att jag gjorde en dyslexi utredning på arbetsförmedlingen det är ingen svår dyslexi men ger mig endå problem, men under den här utredningen då jag fick tala med en arbetspsykolog tog hon up en mycket obehaglig fråga – du har aldrig funderat på om du har adhd? woosh, in i minnesbanken plocka fram minet av killen som va 2 år äldre på skolan som hade adhd diagnosen….var ju defenetift inte jag så jag svarar -självklart inte, jag är inte sån… kan tjejer ens ha adhd…. tog mig 4 år bara att ta beslutet att våga göra utredningen, med farhågor som, kommer jag att få jobb, kommer det att hindra mig, kommer folk att se anorlunda på mig. med fasit i handen så är utredningen en av de bästa saker jag har gjort, självinsikten växte enormt med kunskapen jag skaffa mig om adhd och som jag fick förklarat för mig. Jag har själv gjort ett actift val att inte ta medeciner då jag redan är vuxen och har hunnit skaffa mig ”rutiner” andra sätt att klara vardagen även om det går sådär många gånger:P men hade jag fått välja idag om jag skulle ha medisinerats som barn så hade svaret varit, JA defenitift. Då kanske min vardag set veldigt annorlunda ut, jag hade kanske faktiskt fått ett betyg istället för ett samlat betygsdokument (betyder att jag gick ut men inte har godkänt i allt jag behöver), att lyssna på en föreläsare i mer en 5 minuter jag kanske hade fått ha min vattenflaska med på lektionerna ”funkar knappt utan den” (börja plugga när jag bestämde mig för att göra utredningen ett steg till i läknings processen)

    Jag säger det till alle som kommer med dumma kommentarer som det är så för mig oxå…jovisst ADHD är ”ett normaltillstånd som har blivit ett problem” det är normalt att glömma, att tappa tråden i samtal mm det är ett problem när du måste spendera flera timmar tänkandes på tandläkartiden klockan 15:30, eller glömma disken för att telefonen ringer, å jag kan garantera att det inte är skitkul att tapa tråden 7 gånger i ett samtal när bästa vännen berättar om saker som är jobbiga för henne eller krama om henne när hon gråtter utan att känna obehag av att ha henne i min ”bubbla”. Det här är saker som i små doser inte är ett problem men som i mitt fal blir väldigt stora grejer, turligt nog så har jag väldigt bra vänner och familj men varje gång någon försöker förminska mitt problem gör det ont, för dig kanske det inte är en stor grej men för mig tar vardagen bara att funka så mycket energi att jag oftast är helt slut

    Det jag vill ha sakt är, jag skulle aldrig säga till någon som har ett handikapp eller är sjuk att dom inte är det…..bara för att du inte kan se eller ta på det betyder det inte att det inte finns….

    Och alla ni som är så starkt emot det, har ni ens diagnosen?

  275. Anonym skriver:

    BUP förstörde mitt liv.

    hade en ansvarslös mamma som hämnades en vårdnadstvist med att anmäla mig till BUP. Hon vägrade acceptera att de släppte ut mig innan de hittade en diagnos på mig så för att bli av med mig så skrev de aspergers syndrom på mig. Att ha diagnos i samhället och bland släkt är som en pestsmitta. man blir utfryst, vanryktad och alltid mål för falska rykten. Har aldrig arbetat i mitt liv och jag saknar utbildning och får pension. Har också hört det gamla sosse mantrat att du är inte sjuk, du är handikappad. Mina åsikter stämplas automatiskt som vansinne och jag kan inte heller ha en politisk åsikt utan att stämplas som sinnessjuk med utgång av min diagnos. på sistone har det blivit värre eftersom folk har kallat mig lasermannen och vissa har rentav trott det på grund av mina politiska åsikter och några roliga personer(AFA) har lagt i system att anmäla mig till polisen varenda gång något händer. Väldigt irriterande då diagnosen är en brännmärkning och polisen försöker övertala mig till följa med till psyket varje gång AFA ljuger ihop en anmälan.

    Så gott folk. svenska psykiatrin förstör liv och har även träffat obekväma politiska personer som misshandlats av vänsterextrema har med hjälp av polisens (transport till sjukhuset för vård efter misshandek) fått standarddiagnosen schizofreni efter inrådan av samma polis. verkar vara en standardlösning av den fantastiska svenska polisen i sossestäder att smutskasta offer.

    vi lever ju i en demokratur och jag är brännmärkt för livet med diagnosen asperger och nu associeras ju denna grupp jämt till all skit som händer och redan innan som blev jag förnedrad av myndigheter med att kontaktas av deras mantrasjungade ”du är inte sjuk, du är handikappad” suck. Tack sverige.

    • Tantbjorn skriver:

      En brist har du helt säkert oavsett diagnos, och det är att du inte är någon mästare på att ljuga precis, först läkare som gör sig omaket att få alla anamneser att passa ihop till något som inte finns, och ge en rimlig förklaring.
      Nej det vore nog enklare att bara säga….jag har sagt att det INTE blir någon diagnos utifrån anamneser som inte stämmer in på diagnosen, och OM de gjorde det så är det ganska troligt att du faktiskt har diagnosen.
      Dessutom skulle ALDRIG en läkare ställa en diagnos på andras inrådan oavsett om det är en murare eller polis som gett den inrådan.

      Nej du får lära dig att ljuga på ett mer trovärdigt sätt, och utan att dina avsikter med lögnerna blir för uppenbara.

      • Anonym skriver:

        Är du nån form av batikhäxa eller. du låter som någon som har detta system som levebröd i dina kommentarer. någon som gärna skulle vilja se mer pengar ösas in i systemet.

        det här med andras inrådan. antag att du har ett antal begränsade platser, stor dygnkostnad och extrem stor kö för varje plats. Antag att du vill skicka hem patienten efter en vecka men modern protesterar och till slut har det gått tre veckor och några ansträngda tester. testerna ifråga bestod av ett IQ test och några teckningar av personer i olika sociala situationer. man skulle beskriva vad personerna kände i situationerna. dessa var alla tester man fick göra och ett samtal med en konstig skäggig hippiepsykolog som krälade på golvet och psykologen gjorde hela tiden konstiga miner och ormrörelser medan han hela tiden frågade samma fråga om mina hobbies.

        • Moonis skriver:

          Vet inte vad du vill med dina inlägg här faktiskt. Bara gnälla på ”sossesverige” eftersom du verkar ta in det politiska hela tiden?
          Om nu flera i din omgivning reagerar på dig och dina åsikter så har det troligen med just dig att göra och inte bara för du fått en diagnos.
          Alla med aspberger blir ju inte kallad lasermannen och forslad till psyket hur som helst.

          • Anonym skriver:

            de enda som reagerar på mig är den lokala AFA enheten som syndikalisterna, SUF, anarkisterna, RS, revolutionära fronten och dylikt. nu är dessa inga demokratiska rörelser utan samhällsomstörtande organisationer. själva konflikten gälde att jag hade stört dem när de hade högljutt gruppsex och gaysex varenda dag. när jag skulle anmäla dem när de försökte misshandla mig så visade det sig att de hade anmält mig med de värsta fantasierna och gjort en massa påhittade rykten som skulle få när lammen tystnar att blekna. sen hade kommunisterna tillgång till mina sjukregister genom att många sköterskor är kommunister och svinen ställde sig ofta utanför min bostad med telefon som om de snackade med någon och sa högt personlig information om mig högt varje gång någon passerade.

  276. Jazzfreddan skriver:

    Ingen läkare vågar ställa diagnos på mig :( ?
    Lever med 100% overklighetskänsla konstant sedan 11 år tillbaks i tiden!! 24 h om dygnet….Ingen paus får jag ifrån detta elände! Det kom över en natt….Mycket märkligt!? Snälla, hjälp mig!!!!!!

    • BipoADHD skriver:

      Har dom kunskap om depresonalisering och derealisation? Är det detta som drabbat dig? Det är ångestrelaterat och ska gå att få till med rätt hjälp!

  277. S.L skriver:

    Hej! Efter närmare 30 års kontakt med psykatrin i gbg. Med nuvarande chef för beroendeenheten Östra Sjukhuset. Har jag aldrig fått någon diagnos för mig, tillägas bör att jag har arbetat både inom psyk, fosterbarn,samt soc. kan lagen lika bra som beroendeenheten på Östra Sjukhuset. Där arbetar som skötare gamla sen 70 talet sen nya givetvis. är aldrig där som inlagd ej heller som pol.pat. För som personal på akuten säger- Det finns inga jourläkare med kompetens, dom som har kompetens dom sitter o forskar. En halv miljard kostade skrytbygget, men inga läkare, platser, evig mörkande, 80% av personalens möten och vidarutbildning m.m är ej för patienterna säger dom som jobbar där, det är en stor skam som patienterna utsätts för, enligt lag skall läkaren tala om vad du lider av samt vilken medicin du skall få, har aldrig sett någon få det som är ladgstadgat. Frågat hundratal under alla åren, både privat och i rfhl! Beroendeenheten Östra Sjukhuset har en specialist docent för ADHD, sen hade dom ingen läkare alls under tiden jag var där- Inga kontroller av väskan och kläder gjordes, skandal, enär det på avdelningen fanns spruta, piller i alla
    regnbågens färger. Denna specialist doc. arbetar där på tisdagar. vad han gör sen vet jag ej, ids inte ta reda på det. om dom lyckats få någon läkare med kunnighet och 4 grundstenarna i vården vet jag ej. För att arbeta där då och då som min son gjort i 10 års tid, behövs ingen utbildning. Bara det är skrämmande, man har med svårt sjuka personer att göra och docenten, änrar med, på tisdagar. Hur det skötts på avdelningen nu vet jag ej, man skulle ha remiss från öppenvården för att få göra en ADHD test, Det hade öppenvården glömt att skriva, utan dom skrev nedtrappning. Så jag fick ingen undersökning efter 11 månaders väntetid. Däremot kan jag med lätthet räkna upp ett 10 tal och mer som fått konstaterad ADHD utan att överhuvudtaget haft någon remiss av öppenvården, men fått diagnosen ADHD och Ritalina av docenten. Det är ett lotteri minst sagt. Jag har nog med matrial om denna vanvård och godtycke så jag kommer att återkomma i ämnet psykatri! och det dom gjort mot mig och mina medpatienter som tystats ner. Som patient på beroendeavdelning 368 östra sjukhuset Göteborg, är du inget värd! jag vet!!”

  278. Tantbjorn skriver:

    BERÖM TILL AFTONBLADET!!!

    Jag tvivlade länge på att ni skulle göra detta seriöst, och då får jag se länken till attention.
    Detta visar att Aftonbladet vill föra ut rena fakta och låta folk mer erfarenheter inom området OCKSÅ får ge sin syn på saken, inte bara självutnämnda experter eller ”köksbordspolitiker”.

    På frågan om varför antalet med diagnoser ökar så snabbt, skulle det inte förvåna mig om det vore så enkelt att folk idag vet mer än vad man förr visste om NPF.

    Från början kallade man det för ”sinnesslöhet” och trodde att problemen berodde på att barnen inte VILLE skärpa sig.
    Sen kom mer kunskap och då kallade man det för MBD, och då kunde man sträcka sig så långt att man erkände att det var någon form av hjärnskada, men då var problemet att föräldrar inte vågade söka hjälp eftersom barnet kunde bli mobbat, eller som man säger idag ”stämplat” samt att man trodde att medicineringen som användes gick att jämföra med narkotikamissbruk.

    Idag vet MÅNGA men inte ens de flesta om att dessa barn i grund och botten egentligen är normala, men att det krävs medicin för att barnet skall fungera normalt.
    Samt att medicinerna INTE går att jämföra med knark som man köper på gatan.
    Därför så är det fler som har dessa åkommor som vågar låta sig testas och behandlas i de fall det behövs (det är inte alltid så att det behövs behandling).

    Antalet av personer med NPF har troligen inte ökat, men däremot har kanske antalet av de som vågar låta sig undersökas ökat i takt med kunskapen.
    Många har lärt sig INNAN de fått rätt medicin och diagnos att alkohol hjälper mot problemen, vissa har då missbrukat VÄLDIGT hårt.
    Sen när de fått rätt hjälp upphör missbruket ofta helt och hållet, detta är INTE alls ovanligt, så rätt information och kunskap som Aftonbladets initiativ till att sprida kunskap kommer säkert att kunna visa sig rädda liv, speciellt med tanke på att många som inte orkar leva med obehandlad NPF-diagnos bara har ETT val om de inte får behandling och det valet vill jag inte ens tänka på.

    • Anonym skriver:

      problemet är bara att psykläkarna ger diagnos till alla som hamnar där. platserna är dyra och deras anställning måste ju motviveras med en kvot. särkilt specialister måste uppfylla vissa kvoter och av nån anledning får de som hamnar hos dem alltid just den diagnos psykologen är specialiserad på. ifall personen verkar för normal för någon diagnos så finns ändå ett antal schizoida standard diagnoser. vad det gäller medicinen så är ett paket ADHD medicin värt 2-3 tusen i knarkarkretsar och det säljs livligt. Kände rentav en kriminell kille en gång som jämt envisades gå till läkaren så att han skulle få en ADHD diagnos.

      Nej samhället tolrerar inte folk med diagnoser. tvärtom är det vanligt att samma folk som demoniserar en sådan är samma personer som predikar om tolerans. visst systemet utövar ett stort mått av hjärntvätt av nyligen diagnostiserade där de först får dem att känna skuld för att livet innan diagnosen. sedan kör myndigheten eller assistenterna ett mantra som de vill att den diagnostisera ska sprida till alla de känner. mantrat låter så här typ ” du är inte sjuk eller idiot. du är som alla andra fast handikappad”. sedan har man blivit denne ”idioten” i sin omgivning och blir nu utfryst och sedan blir du mål för rykten och baktalande av alla de mest ”toleranta” värst är de personer som har vaggat in i den falska tron av trygghet och dessa dumma mantran. dessa är egentligen de mest fördomsfulla som leker experter på sin egen sort. nu hör ofta även föräldrar till denna grupp då många misslyckade föräldrar är glada att slippa ansvar när deras barn fått en diagnos.

      glöm inte. psykiatri är ingen egentlig vetenskap. däremot är den en industri och i vissa stater även maktmedel mot obekväma personer då staten kan stämpla alla med fel åsikter eller avvikande livsstil som psykiskt sjuka och med en diagos kan staten få samhället att ta avstånd från dessa personer.

      ifall någon är troende kristen i sverige och hamnar hos en psykolog så brukar de få ett latinskt ord för vanföreställningar som tillägg efter schizofren. något som bara kan kännas igen från marxistiska och socialistiska länder och denna diagnos gäller bara för kristna i sverige. sen har vi…. dissidenterna, oliktänka och folk med fel politiska åskter (vanföreställningar)

      • Sassa skriver:

        ……självinsikten är inte på topp va?

      • Tantbjorn skriver:

        För det första så tycker jag isåfall att du kan ta och förklara detta för ALLA oss som bett om att få bli utredda trots årtal av kamp, utan att ens få en undersökning och när den väl kommer så tar det VÄLDIGT lång tid att ställa en diagnos i den mån de hittar någon, frågan är då varför de inte kör med en sån där standraddiagnos?

        En paket av de mediciner vi får skulle kosta 2-3 tusen kronor i missbrukar-kretsar, helt otroligt att missbrukarna ger så mycket när de kan köpa starkare saker hos en gatulangare.
        Dessutom skulle priset bli 100 kronor tabletten, om man räknar med det lägsta priset du nämnde.
        Och för att nå samma effekt som vad hundra kronor amfetamin kostar på gatan så skulle missbrukaren få sätta i sig ADHD-medicin för MINST tusen kronor och jag tror knappt det räcker.
        Och skulle han sen få ge 3000 kronor så skulle han troligen bli vansinnig eller kanske lagt sig dubbel av skratt.

        När det gäller dessa mantra (du är en idiot eller liknande) så har jag ALDRIG hört dessa under hela tiden jag haft min diagnos, mer än från de som INTE är insatta i ämnet.
        Dock har jag från personer är insatta i ämnet och jobbar med mig, hört saker som ”Om man har din diagnos så har man oftast mentala styrkor som är så goda att en ”normal” människa inte ens kommer i närheten av” och sen har de visat vilka styrkor jag har så att jag tar tillvara på dessa så väl som möjligt.

        Däremot sprids fördomar om att vi är idioter, av folk som inte vet vad snackar om men ändå MÅSTE lära oss allt vad vi som levt med diagnoserna hela livet inte visste själva om diagnoserna och då är ord som ”idiot” ganska vanligt förekommande, och då är det skönt att veta att man faktiskt är betydligt smartare än normala människor på ett eller flera områden.

        Kanske inte märkligt att jag var HELT oslagbar i schack för jämnåriga när jag var barn, och därför fick spela i vuxengruppen på schack-klubben….HMMMM… kan det vara så?

  279. Jill Kettilstein skriver:

    Har 2 barn den äldsta har äntligen fått diagnos ADD (samt prognos Asperger, man märker ju att hon är mycket ”yngre” än sina jämnåriga så i vårt fall hoppas vi på att det blir bättre med medicin. Hon ska börja nästa fre. efter 2 års utredning. Min yngste har autismprognos, problemet är att så många sätter likhetstecken mellan autism och ”rainman” jag gjorde det själv innan jag visste bättre men man kan alltså vara väldigt utåtriktad men ändån ha autism.
    Vi hoppas på att snart få diagnos satta på barnen inte för att de är diagnosen utan för att som vuxen få lite hjälpmedel hur vi på bästa sätt kan förhålla oss för att de ska få utvecklas till sin fuklla potential.

    Vad gäller psykvården, i stort sett tycker jag den funkar bra, men jag har gått över 11 år och fortfarande inte ens påbörjat nån utredning till följd av att det inte finns annat än stafettläkare att tillgå inom psyk.

    • Tantbjorn skriver:

      Oj vad jag känner igen mig, och sanningen är att hur mycket man än vet om vad dessa diagnoser innebär, så färgas man mer av fördomarna än vad man kan tro.

      Själv skulle jag prata med en kille som har autism angående medlemskap i attention, jag känner folk MYCKET väl sen tidigare som har autism, så detta var inget nytt eller konstigt.

      ÄNDÅ kom jag på mig själv med att reagera över att han inte alls var konstig, utan ganska lik mig själv och de flesta andra i samhället, och att det inte syntes något utanpå.
      Så hur väl man än känner till dessa diagnoser och VET hur de fungerar så är ändå fördomarna så cementerade i samhället, att inte ens vi som själva har autism eller liknande kan vara säkra på att vi inte blivit färgade av stereotyper av våra diagnoser.

      Men stereotyperna kan också slå på andra hållet, alltså mot de som inte har kunskap alls om våra diagnoser.
      Jag läste om en kille som brukade använda ordet ”damp-unge” som skällsord ganska flitigt, och hans kompisar gjorde samma sak med föräldrarnas goda minne, tråkigt nog för denna killen så fungerade vardagen dåligt och han hade lite problem med nervösa besvär.
      Givetvis finns det då hjälp att få, och när hjälpen kom så visade det sig att killen själv hade damp.

      Detta vore givetvis inte lika förödande om han visst vad damp var för något, och om DAMP inte var gångbart som skällsord utifrån fördomar som han själv tagit till sig.
      Nej din son behöver inte vara savant för att han har autism, och den som har DAMP är inte självklart våldsam eller bråkig, dessa stereotyper är oftast undantag och inte regel.

      Men visst är det vanligt att vi med liknande diagnoser har färdigheter där vi ligger LÅNGT över vad ”normala” människor ens kommer i närheten av.
      Så ta till vara på detta och ge uppmuntran så gott ni kan.

  280. Ledsen skriver:

    Finns det nån svensk psykvård värd namnet?????
    Det mesta i detta samhälle är reaktivt, inte proaktivt – du kan inte få hjälp om du inte redan är totalt ”heltokig” eller i botten – och knappt då heller. Och hjälp att slippa hamna där finns inte.

    • Anonym skriver:

      fattas bara att man låser in alla som tilldelats flumdiagnoser av psykologer. inga diagnoser ligger egentligen på någon direkt vetenskaplig grund utan det är upp till psykologen hur han vill ställa en diagnos.

      med tanke hur det svenska samhället är uppbyggt så är risken stor att de första som skulle bli inlåsta i psykvården vore de oliktänkande, dissidenter, personer med fel åsikter ellerlivsstil och kristna.

      det roliga är att även kriminella går under begreppet fångvård. sådant som bestraffning existerar inte i detta landet. socialism i sitt esse så skrik inte för högt att staten ska börja stoppa undan folk. risken är stor att du själv plötsligt hamnar på någon kafkainstiturion en dag.

      • Tantbjorn skriver:

        Frågan är vilka grunder du står på när du använder ord som flum-diagnoser, och påstår att det inte ligger någon vetenskaplig grund till dessa?
        Detta stämmer inte alls, och det är INTE sannolikt att någon ens skulle våga tänka tanken på att låsa in folk för oliktänkande, och dessutom undrar jag hur mycket du suttit i fängelse med tanke på hur tvärsäker du är på att det inte är ett straff.

        Och OM du har rätt där så återstår frågan varför man skulle vara rädd för att hamna i fängelse när de har det så bra där inne?

        Jag tycker det andas lite paranoia, kan det vara så att du har en flum-diagnos som ger paranoida symptom?

        • Anonym skriver:

          jag tycker du andas pharma lobby. det finns mycket pengar i den här skiten och diagnoser är en läkares opinion. inga vetenskapliga undersökningar utan bedömningar av ett beteende. vad en läkare anser är normalt eller inte normallt är såtillvida fullständigt en individuell åsikt som därför skiftar från läkare till läkare. Två läkare gör därför helt olika bedömningar när det kommer till psykiatrin.

          Personligen anser jag psykiatri är ett av de största bluffarna där psykiatern kan skriva lite vad de vill. ungefär lite som när vissa folk i media skyller våldtäkterna på en arm sommar så kan man likna psykiatrin vid ett ordbajseri. det enda som kan undersökas med maskin är ifall en patients hjärna har psykos eller skador. resten är mumbo jambo diagnosflum med en stor medicinindustri, en massa konferenstroll, lobbygrupper, batikhäxor, rehabindustri ägda av lokala sossar, psykiatrer, assistentbolag, fifflare, industri och en massa tjänstemän som byggt karriärgenom att hålla varandra under vingarna. psykiatri är en stor bluff med otrolikt starkt maktinflytande över statliga institutioner.

          De största bluffarna i sverige är såtillvida enligt min åsikt: psykiatrin, public service och rättsväsendetm.

        • Anonym skriver:

          jag tycker du andas pharma lobby. det finns mycket pengar i den här skiten och diagnoser är en läkares opinion. inga vetenskapliga undersökningar utan bedömningar av ett beteende. vad en läkare anser är normalt eller inte normallt är såtillvida fullständigt en individuell åsikt som därför skiftar från läkare till läkare. Två läkare gör därför helt olika bedömningar när det kommer till psykiatrin.

          Personligen anser jag psykiatri är ett av de största bluffarna där psykiatern kan skriva lite vad de vill. ungefär lite som när vissa folk i media skyller våldtäkterna på en arm sommar så kan man likna psykiatrin vid ett ordbajseri. det enda som kan undersökas med maskin är ifall en patients hjärna har psykos eller skador. resten är mumbo jambo diagnosflum med en stor medicinindustri, en massa konferenstroll, lobbygrupper, batikhäxor, rehabindustri ägda av lokala sossar, psykiatrer, assistentbolag, fifflare, industri och en massa tjänstemän som byggt karriärgenom att hålla varandra under vingarna. psykiatri är en stor bluff med otrolikt starkt maktinflytande över statliga institutioner.

          De största bluffarna i sverige är såtillvida enligt min åsikt: psykiatrin, public service och rättsväsendetm.

        • Anonym skriver:

          jag diagnostiserades aspergers syndrom eftersom jag hade 185 IQ men inte visade känslor och inte tittade folk i ögonen.

          jag hade en tuff barndom då jag blev slagen på huvudet varje gång jag visade en känsla och ibland rentav för att föräldrarna hörde mig andas för högt. båda föräldrarna var extremt dominanta och röt som en führer hela tiden samtidigt som de var riktigt ego trippade. min mor anmälde alla hela tiden och inkasserade skadestånd hela tiden som en livsstil. Att jag inte hade fördelar av att läsa kroppsspråk när jag var ung var att det inte precis gav några fördelar.

          nu är jag sjukpensionerad sen nästan 20 år, har ingen utbildning och har aldrig arbetat. läkarna ville inte ställa diagnos på mig men min mor vägrade släppa hem mig från BUP och hon skrek varje gång när hon var där att de måste hitta något som är fel på mig. diagnosen var liksom en present från henne tre månader innan jag fyllde 18år som nåt slags hämnd. såg senare att hon försökte fylla i papper där hon ville omyndigförklara mig så att hon kunde ta mina bidragspengar och även papper där hon ville vara assistent när jag ju inte ens längre bodde hemma.

          • Moonis skriver:

            Vet inte hur gammal du är nu men tiderna förändras och det görs framsteg hela tiden inom psykiatrin.

  281. Sofi Persson skriver:

    Diagnoser är viktiga, framförallt för att de som behandlar ska kunna göra upp en plan över hur de ska behandla patienten.

    Jag blev diagnosticerad med depression och ångestsyndrom och hade en oerhörd tur då jag mötte en bra terapeut och läkare med en gång. Då visste jag inte riktigt vad panikångest var eller depression heller, men efter mer än 2 år av terapi har jag lärt mig förstå mina symptom för ångestsyndromet och jag har även fått lära mig att analysera varför det blir så och hur jag ska gå till väga. Ångestsyndromet har funnits sedan barnsben, så det kommer nog aldrig riktigt försvinna, men det kan komma till en ”lägsta nivå” och befinna sig där om jag själv jobbar för det.

    Vissa känner kanske att de med en diagnos och ett namn får något konkret att tacklas med. Vissa har större förmåga att klara av sina svårigheter på egen hand och tycker det är onödigt.

    Jag kan tycka att diagnoser är viktiga, men som sagt, de är mer viktiga för den som utför behandlingen än för den som har diagnosen. För att bedöma vilket stöd och vilken behandling som är nödvändig är också en diagnos nödvändig.

    För patienten är det viktiga HUR man ska lösa problemet och KÄNNA framstegen tror jag. Jag anser att diagnoser i sig inte är problemet, utan handlingsplanen som följer diagnosen och hur effektiv den är för just den individen.

  282. Dolaj skriver:

    Staten måste sluta belöna psykiatrin för varje ställd diagnos! Belöningen sker genom att en viss summa pengar ges till läkare och psykiatriska avdelningen! Psykologer är den yrkesgrupp som bör ha ensamrätt på att ställa diagnoser i samarbete med läkare och annan personal. Dock ska de ha ”sista ordet” i och med deras breda kunskap och ensamrätt att tolka psykologiska tester.

  283. No drugs skriver:

    konstigt att läkarvetenskapen anser att för dom flesta så försvinner adhd efter ett år och ändå hör man aldrig det bland diagnostiserade. Det verkar vara en livslång diagnos. Det ska bli intressant se biverkningarna av detta http://ritalinsideeffects.net/

  284. Fallen Johansson skriver:

    Först en utredning för att ringa in problematiken.
    Sedan ställs det hela med en eller ett flertal diagnoser.

    Det är som nu som hjälpen kan sättas in och vägen tillbaka kan börja.

    Oftast tar det lixom stopp här, som om diagnoserna i sig själv är det som gör att man mår bättre.

    • Anonym skriver:

      berätta bara inte diagnosen för någon du känner för då blir ditt liv förstört. om du har ett liv, släkt eller vänner så att säga.

      diagnosen förstörde mitt liv. och jag var inte fyllda 18 så min förälder kunde lägga in mig på BUP. annars hade jag aldrig hamnat på ett sådant ställe. testerna ifråga bestod av ett IQ test och några teckningar av folk i olika sociala situationer. och ett möte med en skäggig hipiiepsykolog som krälade på golvet, gjorde hela tiden konstiga miner och ormrörelser. varje fråga var nästan bara om mina hobbies och han såg ricktigt vrickad ut. vet inte om det var LSD eller lite för många patientbesök men diagnosen blev aspergers.

      sett i backspegeln så blev det snabbt en sjukpension i 20 år. ingen utbildning. aldrig jobbat.

      synd på någon som hade 185 i IQ testet och ser ganska bra ut och var extremt energisk på den tiden. vem vet vad jag kunde blivit. Alla i min släkt är ingenjörer, läkare, sveriges första kvinnliga stridspilot och affärsmän men de tillhör en svunnen era i sveriges guldålder. sedan 80 talet har det här landet gått utför. verka förvandlas till ett träsk men hur som helst så är mitt liv uselt. önskar jag haft ett socialt liv (ett som aspar omöjligt kan ha behov för) och jag drömmer hela tiden om sex men mitt liv är som ett packet där åren bara tickar förbi allt snabbare. varje dag går ut på att äta, sova och sitta framför datorn.

      • BipoADHD skriver:

        Men om du inte tycker att du behövde diagnos eller att diagnos i sig förstört? Vad är det som gjort att du inte skapat det där livet du pratar om? Det finns ju väldigt många styrkor hos AS-personer! Var det folk runt omkring som har hindrat och påverkat ditt liv dit det är?

        Med sådan hög IQ kanske den ålande psykologen tänkte på denna fras ”Det är fin gräns mellan intelligens och vansinne”. Låter som att du haft otrolig otur med de personer du mött.

        Du kanske skulle utbilda dig till psykolog? Eller på annat sätt ”ta revanch”?

  285. Patrik Cariofilis skriver:

    Min erfarenhet är som anhörig. Min fru diagnostiserades för adhd för 4 år sedan. Hon har inte blivit hjälpt av detta överhuvudtaget. Efter utredningen släppte dom henne och hon var hänvisad till allmänvården. Många adhd patienter blir inte hjälpta av medicinen som erbjuds efter diagnosen och för dom så är det helt bortkastat. Finns ingen som har någon aning om vad man gör om inte medicinering hjälper. Jag är mycket besviken på vården.

    • BipoADHD skriver:

      Har ni försökt få remiss till arbetsterapeut? Jag har blivit väldigt bra hjälpt med den praktiska biten, att få ihop vardagen, även innan jag började behandlas medicinskt :)

  286. Yociamolee skriver:

    Hur är psyk vården i sverige? Jag kan väl knappast tala för alla människor som varit inlagda men i mitt fall, förstörde LPT-papper mitt liv. Jag hamnade på sundsvalls rättspsyk och det tog dom ca 6 månader att knäcka mig totalt ty jag kom in som en elit idrottskvinna men kom ut som en sprutnarkoman tack vare de kontakter från personer jag blev inlåst med. Jag anser jag inte fick vård,bara en förvaring. Personalen behandlade oss som boskap i mina ögon. En timme ute på rastgården…..x-antal regler som man oftast ej fick förklarat för sig…..Regelbundna kontroller där personal rotade igenom personliga grejer och visitation…..klä av sig naken inför åskådare…..Det tog mig flera år att komma tillbaka till ett acceptabelt liv igen utan anfetamin och alkohol. En följd av mitt missbruk gav i sin tur min ekonomi en riktig krach som jag ännu idag håller på försöka pussla ihop. Och det värsta är att dom har mage att kräva betalt av mig för deras ”vård” vilket i mina ögon är lika sjukt som om en våldtäcksman skulle bigära pengar för sina ”tjänster” hos sina offer……

  287. BipoADHD skriver:

    Innan jag började följa med i denna granskning visste jag att kvalitén inom psykiatrin kan variera. Men trodde inte att variationen var så himla stor som man fått läsa här. Därför tänkte jag bidra med min egen erfarenhet av vården.

    Jag har tillhört två olika vuxenpsyk, samma län, olika kommuner. Jag flyttade med min familj till kommun nummer två ENBART för att psykiatrin där har så mycket bättre rykte. Och det kan jag nu delvis bekräfta, även om detta psyk även har sina brister.

    Det första jag möts av på psykiatri nummer två är bekräftelse att dom är mycket medvetna att min tidigare kommun har dåligt rykte när det kommer till psykvården. Såpass att flera personal från psyk1 faktiskt börjat jobba på psyk2. Detta har till stor del att göra med arbetsmiljön, tex fler patienter per psykiatriker på psyk1. Större omsättning på personal. Många stafettläkare och otroligt stort runtskickande av patienter. Det är svårt att ge rätt hjälp när en patient sällan får träffa samma läkare två gånger på raken, utan det är hela tiden nya man möter. Jag hann själv med att möta säkerligen 20 olika läkare, om inte 30…

    Och enligt mig själv så har inte en enda av dessa haft exakt samma syn på medicinsk behandling. Utan det har justerats i mediciner, lagts till, tagits bort. Ett evigt snurr i ”försökskanin”-hjulet. Inte heller har någon läkare varit den andra lik i sitt bemötande, även läkare är ju individer. Det är svårt som patient att varje gång behöva dra sin livshistoria, speciellt när läkaren knappt hunnit ögna genom journalen.

    Jag fick snabbt min Bipolära diagnos och samtalskontakt. Och några år senare träffade jag överläkaren (högsta hönset på psyk1). Han uppmärksammade DIREKT att jag har ju större problem med vardagen än så. Som bipolär har man olika stora svängar mellan högt och lågt. Men även kan det förekomma ”normala” perioder. Jag hade inga såna. Mina normala perioder är ”Onormala” även där med enormt snabba svängningar och stora problem i vardagen. Han remitterade mig omgående till NPF-enheten för utredning av misstänkt ADHD. (Bipolaritet och ADHD är ganska vanliga ”samsjukdomar”).

    Detta var år 2005, och köerna var korta. Överläkaren var tex den enda på Psyk1 som fick förskriva ADHD-medicin och hade även begränsat antal patienter han fick skriva ut till per år.

    Jag utreddes av npf-psykolog, omfattande utredning och jag hade själv inte en susning vad ADHD egentligen var. Jag hade fördomar precis som många andra. Att ADHD var typiskt hyperaktiva killar som aldrig satt stilla.

    Jag blev paff av min diagnos och orkade först flera veckor efteråt börja läsa på. Och det var ju mer eller mindre en chockartad period som följde. Att smälta diagnosen var inte lätt men samtidigt skönt! Att få bekräftelse varför jag alltid känt mig jättekonstig motför ”alla andra” (ett uttryck jag använt sedan barnsben).

    Det tog lång tid innan jag VÅGADE testa medicin. Än en gång opåläst. Vilket slutade i raseriutbrott på medicinen och jag kastade ”skiten”. Jag fick på detta psyk1 INGEN uppföljning, jag fick recept och ”här, trappa upp tills det känns bra”????? Fick göra blodprov innan jag påbörjade men that’s it.

    Samtidigt tragglade jag på hos samtalskontakten (psykoterapeut) som efter några år sa ”du är för svår för mig”. Och då tog jag beslutet att flytta.

    Psyk2 kom jag till för 3 år sedan. Omedicinerad och besviken och less och otroligt skeptisk. Men ändå med ett jävlar anamma.

    Från dag ett ställde jag själv krav. Jag satte ner foten på en gång och berättade exakt vad jag tyckte om Psyk1. Jag sa bland annat att jag vägrar träffa mer än en läkare. Och svaret blev till min förvåning ”Ja det är så vi arbetar här, varje patient har en och samma psykiatriker som huvudbehandlare”.

    Jag sa även att ”Jag ska ha tät medicinsk uppföljning” och fick förklarat ”Här går man alltid i början på ny medicin varje vecka till sköterska för bland annat blodtrycksmätning och för att bolla effekt och bieffekt”.

    Jag krävde vårdplan på pappret och fick till svar ”Alla patienter ska enligt lag ha en tydlig vårdplan”. (Inget sådant skedde på Psyk1).

    Nåväl, medicinska behandlingen har varit lite sisådär. Jag har känt stort behov att läsa på själv. Att jag behövt komma till varje möte med kunskap och rätten att ifrågasätta. Jag har själv fått vara ganska övertydlig.

    Ett problem många här i debatten har nämnt är mediciner för sömn och lugnande (de beroendeframkallande sorterna) och där har jag själv fått sätta ganska stora krav. Upplever som många andra att det kan vara lite väl slappt, att det förskrivs för ofta. Jag har själv fått säga NEJ och påtala att jag inte vill riskera fastna i ett ”beroende”.

    I övrigt är jag nöjd. Framför allt att jag fått väldigt bra stöd och uppföljning vid försök två med ADHD-medicin. Och bara en sådan självklarhet som att ha en stabiliserande medicin mot mani och depression som skydd. Denna gång har upptrappning av ADHD-medicin sett helt annorlunda ut. Och psykiatrikern här vart rent ut sagt förbannad på psyk1 hur förra omgången såg ut. (Går att se i journalerna).

    Denne psykiatriker har även fixat så jag fått göra röntgen och EEG, vilket jag nu i efterhand undrar, varför det inte är standard vid dessa ”ohälsor”? Antar det handlar om en kostnadsfråga. Känner själv ingen annan som fått göra detta.

    Mina resultat där visade att jag har förändring i hjärnan (medfödd). Tänk om detta går att se på fler? Hur ska man veta det om det mer sällan än ofta görs?

    Nu är jag väldigt nöjd med den hjälp jag får, denna omgång går det faktiskt framåt och ger resultat. Nu talar jag framför allt om den icke medicinska behandlingen.

    Om jag snabbt ska summera denna rörliga story så är min uppfattning att man själv nästintill måste självutbilda sig till ”psykiatriker”. Man måste ”pissa i motvind”, man måste ifrågasätta, kräva och tjura som ett barn i trotsåldern.

    Diagnoser man får bör man ifrågasätta, vilken/vilka är min(a) huvuddiagnos(er)? Vad är ”symptom” på huvuddiagnos(erna)? Va är egentligen huvudproblemen just för mig?

    Detta för att få en anpassad vårdplan och rätt medicinsk hjälp.

    Egentligen borde detta vara en självklarhet, men efter att ha läst här på Aftonbladet verkar det tyvärr inte vara så.

    Jag har även genom åren, genom att vara tvungen att läsa på så fruktansvärt mycket. Utvecklat en förmåga att känna igen andra (odiagnostiserade) och genom detta kunnat öppna ögonen på dessa personer att livet behöver inte vara ett stort jäkla kaos utan fungerande vardag. Dessa har vågat söka hjälp till slut och själv påbörjat sina resor mot bättre mående.

    Jag ber så hemskt mycket om ursäkt fördomsfulla värld att just JAG har bidragit till ökat antal diagnostiserade. Än så länge 6 st med ADHD och den sjunde på väg till utredning. Det handlar inte om lite överaktivitet och senilitet utan personer med icke fungerande vardag som fått kämpat hela livet. De är vuxna allihopa och den äldsta 55 år. Och alla har de utvecklat massor med andra problem både fysiska och psykiska som år av ångest, stress, överaktivitet, ohälsa osv. kan ge.

    Jag kan inte alls förstå resonemanget att ADHD överdiagnostiseras. Inte med min erfarenhet som jag fått genom åren. Däremot är det ju lätt att med sunt förnuft se VARFÖR det ökat.

    Ökad kunskap, de som idag är 30 + har vuxit upp i ett samhälle där begreppet ADHD inte existerat. Det är ju först senaste 5-10 åren neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska ohälsor verkligen kommit fram i ljuset som mer än ”osynliga handikapp”. Då är det ju SJÄLVKLART fullt naturligt att diagnostiseringarna ökar.

    Det är idag inte lika ”fult” att vara ”sjuk i huvudet” eller ”dampig”.
    Fler och fler inser (tack och lov) att folk med ohälsor inte alls är synonymt med farliga hemska människor.

    Jag avrundar här, om någon lyckats läsa mitt röriga bidrag till debatten så vill jag gratulera :-P och hoppas att min egna story kanske kan hjälpa någon som ”fått pissa i motvind” (att våga sätta ner foten och få rätt hjälp, och den hjälp som är en rättighet!).

    • Moonis skriver:

      Ja, det verkar vara otroligt olika tyvärr. Det borde fungera så som psyk 2 överallt tycker man.
      Just detta med uppföljningen av medicinering kan jag tycka brister här också, just för sambons medicinering. Han hade behövt lite tätare kontroller men inget han själv skulle kräva naturligtvis.
      Det positiva är att dom inte har emot att jag följer med sambon in för att förklara hur vi har det för frågar dom sambon får dom bara ett ”bra” till svar.
      Men ofta sägs det att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk och det gäller med många myndigheter.

      Är i alla fall glad att synen på psykiskt sjuka börjar ändras.

    • Mamma skriver:

      Du har fullständigt rätt. Man måste ta tag i allt själv men många orkar inte det då de har problem. Grattis till dig som orkade.

  288. ankan skriver:

    Det finns ju så mycket sidor av diagnoser. Positiva och negativa som alla andra sjukdomar och för den delen allt annat i livet. Det som gör mig så ledsen är hur många människor ser på de som får diagnoser. Jag har en 5-årig tjej som utreds för asperger. Hon straffar ut sin egen kropp för att hon försöker hänga med och förstå allt som händer runt omkring henne. Hon lånar av sin fysik för att hänga med psykist och mentalt om ni förstår?! Jag säger varje dag till min tjej att du är inte konstig (som många tycker om henne) du är den du är och du är världens bästa. Jag lägger inte i värderingar att man är konstig för man har en diagnos, att dte är ok att bete sig dåligt eller att man är annorlunda. Man är en människa med en personlighet som behöver stöd och instatser på vissa plan. En fysisk sjukdom/skada i kroppen syns oftare och är lättare att accepptera Nu ingår inte medicinering i vår dotters habilitering utan rutiner, stöd och förståelse. Däremot så måste vi behandla henne för de fysiska men som händre med henne som kronisk förstoppning, huvudvärk, sömnlöshet osv. Och visste jag att det fanns en medicin som kunde hjälpa henne att må bättre och som ledde till att hennes förstoppning och inre oro försvann så skulle jag överväga att ge henne det. Det gör ont i en att se hur jobbigt det kan vara att bära på något som man inte inte riktigt själv kan förstå. När hon gör allt för att passa in i det sociala………..

  289. Katie skriver:

    Jag har haft extrem tur med psykatrin redan från början. Jag fick kontakt med BUP när jag var fjorton. Hade haft svåra problem ett tag då men vi tog kontakt pga självmordsförsök. Jag gick hos en tjej i ett år där tills hon kände att hon hade underlag nog för att be någon komma in och göra en undersökning på mig. Jag fick min bipolära diagnos då och började medicineras. Hade detta inte hänt så hade jag inte levt idag.

    Jag flyttades till SöS psykosavdelning för mer experthjälp och gick i deras ”bupskola” för att jag inte kunde gå i en vanlig. Fick betyg i grundämnena för att försöka gå i ett vanligt gymnasium (För det var min dröm) men trots att jag försökte gick det inte.
    Men jag har mötts av ett sådant enastående tålamod, sådan förståelse och fått så mycket uppmuntran att jag fortsatte och fortsatte försöka. Jag gav inte upp och har aldrig gjort det sen dess. Det har varit en kamp och är det fortfarande, men jag kan hantera det på grund av dem. De har gett mig självförtroende och styrka. De har hjälpt mig, hjälpa mig själv.

    Fick min ADHD och aspergers diagnos för runt ett år sedan. Då började jag medicineras med concerta. Efter att detta hände så vände mitt liv helt. Jag kunde göra saker jag inte kunde förut. Jag kan läsa, fokusera, tänka klart.
    Jag går också på en mottagning som riktar sig mest mot folk med neuropsykiatriska diagnoser och träffar en kontakt och inte en psykolog. Jag kan prata med henne och hon hjälper mig med att hjälpa mig ringa viktiga samtal, komma ihåg möten och reda ut saker.

    Att få de diagnoserna har varit vändpunkter i mitt liv mot det bättre och jag blir jätteledsen när jag hör att folk inte tas seriöst. Jag känner jättemånga människor runt mig som har mina problem men inte hade tur med den där första kontakten som insåg att jag hade problem och tog mig på allvar.

    Jag är 22 idag och läser fotografering just nu på en vanlig skola och det är prat om praktik på deltid.